Efter bara några minuter kom den osäkra killen in i rummet igen, och den här gången hade han en hel rad doktorer bakom sig. En av dem började genast torka upp på golvet, en annan stannade precis innanför dörren och en tredje ställde sig vid sidan av sängen jag låg i. Han som varit här innan tog bara med sina papper och gick vidare.
"Hello Harry, I'm Patric, your doctor." hälsade han vänligt. "So you're finally awake, that's great! Otherwhise, how do you feel?" frågade han muntert och såg mig i ögonen.
"I'm.. Alive, I guess." svarade jag osäkert, för jag var ganska säker på att den genomskinliga vätska som pumpades in i min arm dolde allt vad smärta kallades. Förutom huvudvärken och illamåendet, av någon anledning. "But h-.." jag tänkte just fråga honom hur det var med Milena när han började prata igen.
"That's a good start!" sa han med ett osäkert skratt. "How's your leg?" frågade han sedan och vände blicken mot papprena han hade i handen.
"Erm, what about it?" frågade jag förundrat, för jag hade inte den blekaste aning om vad han menade. Han svarade inte, utan gick bara bort till andra änden av sängen och vek undan täcket. När jag såg det stora, vita gipset som täckte höger smalben och fot kunde jag till en början inte göra annat än att gapa.

"Is it...?! Nooo..." sa jag besviket och gav samtidigt ifrån mig en djup suck. Varför?!

"Oh, you didn't know?" frågade han förvånat. Jag bara skakade på huvudet, vilket av någon anledning fick honom att skratta. "Well, that have to be a g-" jag insåg ganska snart att han inte hade några planer på att vara tyst någon längre stund, så jag blev tvungen att avbryta honom.
"Yeah, yeah, super. How's Milena?" frågade jag snabbt, och ett förvånat uttryck spreds i hans ansikte.
"Milena?" frågade han oskyldigt, som att han inte visste vem det var. Men det visste jag att han gjorde, så jag tänkte inte ge upp.
"Yeah, the girl who was with me in the crash. How is she?" frågade jag igen. Där någonstans tror jag han märkte att jag inte tänkte låta honom slippa, så han suckade och viftade ut de andra personerna i rummet för att sedan börja berätta. Han såg osäker och uppgiven ut när han slog sig ner på stolen bredvid sängen.
"When they found you and your friend in the car they were pretty sure that none of you had survived, it was quite bad. But then they found your pulse, and rushed you to the hospital. Your friend, on the other side, didn't have the same luck you had.."

"Where are you going with this?!" frågade jag otåligt, även om jag inte var helt säker på om jag ville höra eller inte.
"..Her heart wasn't beating at that time, but they still rushed her to the hospital, and she's in surgery right now. They got her heart going again, but they also found some inner bleedings they had to fix, and that's what they're doing at the moment. So if everything goes perfectly she should survive." berättade han, utan att ens märka att jag hade avbrutit honom. Jag kände hur en enorm tomhet genast intog mig, sa han just att Milena hade varit död? Det kunde jag inte acceptera, vare sig det var sant eller inte.

"I'll give you a some time to process this, you know what to do if you need anything." sa Partic efter en stunds tystnad och reste sig från sin plats.
"Thank you for telling me.." svarade jag frånvarande. Han nickade lite till svar innan han öppnade dörren som ledde ut i korridoren och lämnade rummet. Jag lutade mig tillbaka i sängen för att försöka sortera allting jag hade fått reda på, men gav upp ganska snabbt när jag kom på mig själv med att sitta och gråta. Milena hade varit död, nej, det var alldeles för mycket att ta in.. Istället fokuserade jag på vad jag hade gjort tidigare under dagen, i hopp om att minnet från olyckan kanske skulle komma tillbaka. Inte för att jag var så säker på att jag ville veta, utan för att det var obehagligt med ett hål i minnet..

"You have visitors.." sa en kvinna efter att ha knackat på dörren. Jag hade inte sagt åt henne att hon kunde komma in, ändå var hon här. "Oh, is it a bad time?"

"No, no." sa jag snabbt och torkade bort tårarna från mina kinder. "Let them in."
"Okay." sa hon kort och försvann igen. Jag gjorde ett nytt försök med att torka bort tårarna, eftersom att de bara fortsatte komma tillbaka, och efter en liten stund hade jag lyckats övertala mig själv om att sluta. Strax efter det knackade det på dörren igen, och Liam, Niall och Zayn klev in i rummet.
"Hey man, how are you doing?" frågade Liam försiktigt.

"I'm alive." jag försökte hålla rösten uppe, men den bröts ändå. Turligt nog för mig verkade de inte märka någonting, utan stod bara där och betraktade mig.

"Which means..?" frågade Zayn, som tydligen inte nöjde sig med den förklaringen.

"They haven't told me that much, but I think I got away with a concussion and a broken leg." när jag sa det där sista blev deras ögon ungefär dubbelt så stora som de var innan, och Niall flyttade lite på täcket som låg över mina ben. När han såg det stora gipset spreds förvänansvärt ett leende i hans ansikte.
"That's so cool!" utbrast han och knackade försiktigt med fingret mot gipset. Då bestämde jag mig för att busa lite med honom.

"Aough!" sa jag högt, och han drog snabbt bort handen. När han sedan gav mig en skamsen blick kunde jag inte låta bli att skratta längre. "I'm just kidding! They have me on drugs, I can't feel a thing." sa jag och pekade mog påsen ovenför EKG-apparaten. "Which, by the way, don't need to be tested." la jag till när jag insåg vad det var jag hade sagt.

"Gosh, you scared the hell out of me!" sa Niall lättat och la ena handen över hjärtat. Liam och Zayn började genast skratta åt honom, och jag log stolt åt att mitt bus hade fungerat.

"But.. Where's Louis?" frågade jag förvånat när jag märkte att han inte var här. Killarna utbyte en osäker blick innan de såg på mig igen.

"He's.. comming later." sa Liam utdraget, vilket såklart oroade mig.
"Have something happend to him?" frågade jag oroligt. Alla tre skakade snabbt på huvudet; inte lite misstänksamt..

"Well.. Nothing serious, he's okay, he just.. Needed to talk to someone." förklarade Liam.
"Do you know how it's going with Milena?" frågade Zayn, antagligen för att byta samtalsämne. Jag övervägde snabbt i huvudet, och kom sedan fram till att det var bättre om någon doktor berättade för dem.
"No. they haven't told me."

 

 Jag visste redan att det jag hade gjort var fel, så egentligen var det helt onödigt att ta in mig till stationen. Borde de inte ha bättre saker för sig? Som att jaga lite inbrottstjuvar, narkotikalangare eller varför inte hjälpa gamla tanter över gatan? Det var ju inte direkt så att ett samtal skulle få mig att ångra det jag hade gjort, för det gjorde jag inte. Hade jag inte slagit till honom hade Liam antagligen inte kommit fram, och då hade de inte talat om vart Harry och Milena var. Så om man ser det på det sättet hade jag gjort någonting bra, fast ändå inte.

"Can someone please explain to me why you can't talk to me in the car on the way to the hospital?" frågade jag otåligt när vi stannade för rött ljus i en korsning. "My friend could be dead by now, and you don't let me be there. Don't you think that's kind of harsh?"

"You hit an officer, that's not okay." svarade han som inte körde.
"Yeah, I got that. What I don't get is why you need to take me all the way to the policestation to talk to me." svarade jag irriterat.

"That's how it works. Think about that the next time you feel like hitting someone." sa han övertydligt, och klargjorde därmed att samtalet var över. Jag gav ifrån mig en djup suck och lutade mig tillbaka i sätet. Amatörer...