När jag hade avslutat samtalet med Harrys mamma la jag på en gång ner telefonen i bakfickan och reste mig för att gå ut i hallen. De andra hade naturligtvis inte förstått allvaret med det hela eftersom att de inte hört mer än hälften av samtalet, men jag hade hoppast på att de skulle följa efter endå, eller åtminstonde ifrågesätta vart jag var påväg. Men det tog ett tag. Jag hann både knyta skorna och dra igen dragkedjan på tröjan innan någon av dem reagerade. 
"Where are you going, Lou?" frågade Liam med förvånad röst. 

"We're going out to look for Harry." sa jag med en tung betoning på 'we', för att de skulle förstå att de också skulle följa med. "He and Milena never made it to his mums place, we need to make sure that he's okay." 

"Do you think something might have happend to them?" frågade Niall när alla tre stod vid mig i hallen och gjorde sig klara för att åka. 
"No, not really.. But Harrys mum's worried, so we just need to find him and tell her that he's okay.." började jag med självsäker röst, men sedan kom jag på att det mycket väl kunde vara så att det hade hänt någonting, och la därför till: "If he is.." 

 Efter det följde en lång tystnad, vilket gjorde det enkelt för tankarna att ta över. Tänk om det verkligen hade hänt någonting, tänk om vi hittade våra vänner någonstans efter vägen i en kvaddad bil, eller kanske till och med någonting värre. Vad skulle hända med framtiden då? Det skulle aldrig någonsin bli som vanligt igen, utan Harry var vi ingenting. Och då är det inte bara One Direction jag tänker på, för ärligt talat brydde jag mig inte om det just nu, jag ville bara att vi skulle hitta Harry på något mysigt café med Milena i knät. Det var faktiskt också en möjlighet, även om min hjärna var mer inställt på det negativa spåret, av någon anledning. Kanske trodde jag att det skulle bli lättare att ta in hur det verkligen var om jag förväntade mig det värsta, det vet jag inte.

"Do you really think they're okay?" frågade Zayn när vi passerade skylten som talade om att vi lämnade London city. Zayn satt i framsätet bredvid mig, och Liam och Niall satt bakom. Vi hade blivit tvugna att ta den stora bilen eftersom att Harry och Milena hade den andra, men det spelade väl inte så stor roll.

"Hoping for the best, but expecting the worst.." svarade jag ärligt, och hoppades på att jag inte hade låtit allt för deprimerad. 

"I have a bed feeling about this, Harry always answer his phone, or atleast call back after a few minutes.. This is nothing like him." sa Zayn med blicken fäst på mattan vid hans fötter. Jag hade väldigt frånvarande berättat vad Harrys mamma sa till mig, och alla tre var lika förvånade som jag. 
"Maybe it just ran out of battery.. Or the car stoped on that road through the forest, and he have no signal." jag försökte komma på så många positiva förklaringar som möjligt, men det var inte lätt att hålla hoppet uppe, fråga mig inte varför. 
"Let's hope.." sa han bara, och sedan kom den jobbiga tystnaden krypandes igen. Den här gången hade jag dock inga tankar att ta hand om, allt var bara tomt och tyst.. 

 

 När Louis hade berättat för oss vad Harrys mamma hade sagt blev jag givetvis mycket orolig, och visste inte riktigt vad jag skulle säga. En obehaglig känsla inom mig sa att allting kanske inte alls var så bra som jag föreställde mig, och den verkade inte vilja försvinna.. 

 När vi kom fram till den glesa skogen man kunde åka genom för att komma till Annes hus satt vi alla på helspänn och stirrade som hökar ut genom fönsterna, i hopp om att se bilen stå parkerad någonstans efter vägen. Än så länge kunde vi inte se någonting, men det var än mycket kvar. 
"Slow down, we don't want to miss anything." sa Niall konsentrerat, utan att vända blicken från fönstret. Louis svarade inte på det han sa, men saktade i alla fall ner en aning, vilket gjorde det mycket lättare att se. Vid vissa platser växte träden nästan enda upp på vägen, så sikten var väldigt skymd. Man kunde endast se ett tiotal meter framåt. 

"What the fuck..?" sa Louis fundersamt. Varför förstod jag inte. 
"What is it?" frågade jag med en blandning av oro och förvåning i rösten. 

"That." sa han bara och pekade i vägens riktning. Jag hade inte sett det innan, men där satt ett blå/vitt band uppspänt över vägbanan - som att man inte fick åka där. 
"Maybe this is why Harry's late; he took this road but had to turn around here and take the other one?" föreslog jag, även om jag själv inte ens tyckte det lät särskilt trovärdigt. De andra killarna var såklart inte heller helt övertygade om min teori, så vi fortsatte på vägen så långt det gick, och stannade sedan för att prata med någon som visste bättre än vad vi gjorde. 

 Så fort Louis hade stannat bilen vid väggrenen straxt innan det blå/vita banden öppnade vi dörrarna för att hoppa ut. Solen hade gått i moln för länge sen, och sedan stannat där. Det här kändes som en typisk scen från någon CSI serie.. 
"Excuse me!" ropade Liam för att få någons uppmärksamhet. En man i polisuniform vände sig om för att se vem det var som ropade, och Liam började genast vinka åt honom att han skulle komma. "Can you tell us what have happend here, sir?" frågade han sedan när polismannen endast var några meter ifrån oss. 
"We won't go out with anything until we're really sure about what happend." sa han märkvärdigt och rätade till bältet med olika sorters polisutrustning han hade runt midjan. Jag kunde avgöra att han hade med sig handbojor, batong och pistol, resten var packat i små väskor. 
"Can't you make a slighitly exception? We're looking for our friends, and we're afraid something happend to them. Please, sir, it's important." bad Louis, med en röst som inte lät som hans egen. Mannens tidigare stenhårda uttryck mjuknade en aning, och han såg faktiskt ut att tänka på saken.
"I might be able to tell you something, but you can't under any circumstances enter this area." sa han tillslut. 
"We won't." lovade jag åt oss alla, så nu hade de inget att välja på. 
"Good.. Well, there's been an accident, and right not we're trying to figure out wheather it was an accident or if it was an attempted murder." när han sa det där knöt det sig i magen, och strupen snörde ihop sig ordenkligt. Jag drog häftigt efter andan för att få ner luft i mina lungor, och fick ett antal oroliga blickar på köpet. 
"Wh... Who.. Who was in the accident?" stammade jag fram. 
"That I can't tell you." svara polismannen hårt, vilket gjorde mig mycket irriterad. Liam såg det, och försökte förbrilt lugna ner mig för att hindra eventuella handlingar jag sedan skulle ångra. 
"If we describe our friends, can you tell us if it's them?" frågade Niall förvånansvärt lugnt. 

"That I might be able to do." svarade han med en kort nick.
"Okay.. The girl, Milena, is from Serbia; brown hair, brown eyes, and about this tall.." berättade Louis och visade med handen ungefär hur lång Milena var. ".. And the other one, the guy, is Harry Styles from One Direction; brown, curly hair.. Yeah, I'm sure you know who that is." mannen antecknade allt Louis berättade, och när han var klar gick han därifrån med ett löfte om att snart komma tillbaka. 
"Do you think it's them?" frågade Niall nervöst när polisen var utom hörhåll. 
"I really hope it's not, obviously, but there's a chanse..." sa Louis dystert. Sedan stod vi tysta kvar och väntade på att polisen skulle komma tillbaka, vilket han gjorde inom fem minuter. 

"The descriptions you gave me matches the victims in the carcrash, but we can't tell you for sure if it's them." informerade han om, och jag kände genast hur mina ben blev till spaghetti. Snälla, säg att det här är någon mardröm eller något liknande, jag orkar inte!! 

"NOO!!" skrek Louis och kastade sig under avspärrningarna för att springa mot polis-och brandbilarna som stod en bit bort på vägen. Polisen vi just pratat med skrek något till de andra i samma uniform, och strax var alla efter Louis. Jag vet inte var tanken kom ifrån, men helt plötsligt kände jag för att smyga efter, vilket jag såklart gjorde eftersom att området just nu var oövervakat. Liam och Niall hängde genast på, och snart stod vi bakom en av de stora brandbilarna och såg på när polisena läxade upp Louis. Men det var ungefär det enda vi såg, varken Milena, Harry eller bilen låg inom synhåll, så vi skulle behöva smyga in en bit till för att se någonting.. 

 

---

 Jag måste bara börja med att säga förlåt till er som hann läsa inlägget om att jag hatar livet för tillfället, jag var bara tvungen att avreagera mig lite, och sedär, det fungerade. Eller ja, nästan i alla fall x) Det var riktigt irriterande att sitta och lyssna på en massa babbel om typ 18 olika program med 60 inriktningar, eller hur tusan det var.. För att vara helt ärlig så lyssnade jag inte jättemycket, det var tråkigt x) Så, då vet alla det också xD