Efter yttligare en tid av medvetslöshet kunde jag återigen öppna ögonen och börja sortera upp alla intryck jag hade samlat på mig när jag var borta. Fåglarna kunde jag inte se, men var ändå rätt övertygad om att de var här någonstans, två upprörda män stog upp på gatan och tjafsade och det var motorn till min bil som fortfarande stod och gick. Jag sträckte ut armen för att stänga av den, men gav upp ganska snabbt när jag inte kom mer än halvvägs på första försöket. Jag visste vad det berodde på. Vi satt fortfarande upp-och-ner i bilen, så allt blod i kroppen strömmade mot huvudet. Det hade redan börjat snurra en aning, så det var bara en fråga om tid tills jag skulle slockna igen.. Jag vände försiktigt på huvudet för att se hur Milena hade klarat sig, och såg direkt att hon satt med ögonen slutna - antingen medvetslös eller livlös, förhoppningsvis det första.. 
"Milena?" min röst blev bara en hes viskning, så jag harklade mig och provade igen: "Milena?!" den här gången hörde man vad jag sa, men jag fick inget svar. "MILENA?!" nästan skrek jag för att få henne att vakna, men inte ens då öppnade hon ögonen för att se på mig. Däremot blev männen uppe vid vägen tysta och efter en liten stund började de gå mot bilen vi satt i.

"Oh god, I thought you were dead!" sa den ena lättat när de båda stod böjda och stirrade på mig genom den nu korssade vindrutan. Han såg ut som en sådan typisk kontorsman som var livrädd att få lite smust på kostymen. Och istället för att göra någonting åt situationen stod de bara där - lättade över att jag levde. Såg de inte ens Milena? 
"Well, there's two of us here, have you called an ambulance or something?" frågade jag, och till min stora förskräckelse insåg jag att jag sluddrade en aning. 

"Er, no." sa mannen iklädd kostym och såg på den andra, lite mer aldagligt klädde mannen. Hade jag orkat hade jag slagit mig för pannan, men det fanns absolut ingen som helst ork i min kropp, jag var förvånad att jag fortfarande var vid medvetandet. 
"So could you maybe do that?" frågade jag, som om något annat vore korkat. Den märkvärdiga mannen nickade kort och tog fram sin mobil för att ringa. Medan han slog numret gick han en bit från platsen, antagligen så var det för smutsigt för hans smak. 
"Nice car, sorry you had to crash it.." sa mannen som uppenbarligen var påverkad av någonting, troligtvis alkohol. Men det var inte det jag störde mig på mest just nu, det var det faktum att han sa att jag var tvungen att krascha den. Det hade ju knappast varit mitt fel.. 

"You obviously don't know the difference between you and me, so please just stop talking." bad jag, medan jag kände att jag sakta drogs bort mot det omedvetna igen. Den påverkade mannen lyssnade inte alls på mig, och fortsatte prata som om ingenting. Men jag behövde inte lyssna, för ganska snart var jag borta igen... 

 

 När Liam och Emilia efter ett bra tag kom in i lägenheten utan Harry och Milena blev jag givetvis mycket förvånad, och visste först inte alls vad jag skulle tro. Jag menar, vad skulle ha kunnat hänt med dem? Men det fick jag ganska snabbt klarhet i, då Emilia berättade för oss vad Milena hade sagt till henne. Såklart nöjde vi oss inte med den bristfalliga informationen, så Louis skickade snabbt iväg ett sms till Harry för att fråga vad han höll på med. Det tog ett tag, men tillslut skrev han att han skulle ta Milena hem till sin mamma så att han kunde få presentera sin nya flickvän. Jag förstod inte varför det helt plötsligt var så viktigt, men det hade jag antagligen inget med att göra heller, så jag la ingen energi på det. 

"So... Anyone who wants to do something?" frågade jag, mest för att bryta den obehagliga tystnaden som hade pågått ett bra tag. Tv:n stod på borta i hörnet, och alla hade låtsats vara helt konsentrerade på programmet jag inte ens visste vad det handlade om, även jag. 

"What do you normally do when you have some time off?" till min stora förvåning var det Emilia som öppnade munnen för att fråga, jag hade mer fått intrycket av att hon var den tysta tjejen som väntade på att någon annan skulle prata. 

"Erm.. Nothing, really. We mostly spend some time with our familys or with each other." svarade Zayn, och verkade en aning besvärad av hur tråkigt det lät. Att döma av Emilias reaktion var det inte heller det hon hade förväntat sig, hon såg.. förvånad ut. Men det är klart, man kanske inte förväntar sig att en som nästan alla vet vem det är sitter hemma hos mamma och pappa på lördagar och dricker saft, men vi är väl i stort sett som alla andra - förutom den lilla detaljen om att vi knappt kan gå ut obemärkta. 

"Not what you had expected?" frågade jag roat. 
"Not really." svarade hon med ett skratt. Aough? 

"Is that a positive or a negative thing?" frågade Louis, som inte alls verkade tycka om vad hon just sagt. 
"It's up to you." svarade hon bara, vilket såklart fick Louis på dåligt humör. Han fnös på ett otrevligt sätt, och flyttade uppmärksamheten från vår konversation till tv:n som nu visade ett riktigt gammalt avsnitt av Simpsons. Emilia himlade med ögonen, riktat åt Louis, och reste sig sedan för att gå mot hallen. 
"It's obvious that you don't want me here, so I'm just gonna go home. Nice to meet you." det sista sa hon med en aning ironisk röst, och smällde sedan igen dörren bakom sig. Vi satt alla kvar i soffan utan att ens försöka stoppa henne, för innerst inne visste vi nog att hon inte hade någonting här att göra - inte menat på ett elakt sätt. Enda anledningen att vi var med henne var Milena, vi hade absolut ingenting genensamt, och allting kändes fel och falskt när man försökte föra ett samtal. 

"I'm sorry." sa Louis en liten stund efter att hon hade gått, men flyttade inte blicken från tv:n. 
"You have nothing to be sorry for, we just don't get along with that girl, it's as much our faut as yours or hers.. If it even is anyones fault." kloka ord levererade från Liam, som vanligt. 
"You get a point there." sa Louis finurligt och flinade lite. Sedan fortsatte samtalet åt det hållet tills ingen av oss längre hade någon aning om varför vi snackade om det vi gjorde. Men vi brydde oss inte, det var kul, och det var allting som betydde någonting just nu.

 

 Vi fortsatte vårt lönlösa prat i någon timma till, och vi hade säkert fortsatte ett bra tag till om inte min telefon hade ringt och avbrutit oss. Jag övervägde att inte svara alls, men alla var emot mitt förslag. Ibland fick jag för mig att jag inte behövde svara i telefonen bara för att det gick, och den som rinde blev alltid lika irriterad. 
"Answer it!" uppmanade Zayn, och jag tog motvilligt upp min mobil ur fickan. 

"It's.. Harrys mum? What could she want me?" frågade jag förvånat innan jag svarade. "Ms.Cox?" 

"Oh, Louis! Harry told me he was on his way here, and now he isn't answeing his phone! Can I talk to him please, he's really getting on my nervs!" sa hon halft irriterat.

"He left with Milena a couple of hours ago, we didn't come with them, sorry." svarade jag fundersamt. Harry hade alltid sin mobil i handen, han svarar alltid när någon ringer honom. 
"But.. When did he leave? He told me he would be here in an hour, and that was almost two hours ago! Louis, if you're playing some kind of prank on me this is the time to tell me. I'm seriouse, I'll call the police if he ain't here in ten minutes!" sa hon upprört. Jag fattade absolut ingenting, varför skulle han ljuga om någonting sånt? 
"No, I honestly don't know where he might be..." sa jag övertydligt och gav de andra killarna en menande blick i jakt på hjälp. Jag hade absolut ingen aning om vad jag skulle säga.. Eller vart Harry var..