Harry granskade mig från topp till tå flera gånger om innan han mötte min blick, då med ett mycket förvånat uttryck. Han öppnade munnen för att säga någonting, men verkade sakna ord, för det förblev tyst mellan oss. Jag var den första att bryta tystnaden. 
"I know, I look awful, and I probably smell even worse.. I'm sorry, just give me a minute, I'll be right back." sa jag snabbt och gick förbi honom in i lägenheten. Målet var att jag skulle ta mig till badrummet, men kom inte längre än till hallen då Harry tog tag i min arm och stoppade mig. 
"Milena, what happend to you?" frågade han igen, den här gången lite allvarligare. 
"It's just... nothing." ljög jag, och hoppades naturligtvis på att han skulle köpa det, vilket jag egentligen inte förväntade mig. 

"Well, I don't believe you. We can't have a relationship if we're not gonna be compleatley honest with each other, I can tell that you're not." fan, han känner mig alldeles för bra.. 

"Okay, maybe I'm not, but I honestly don't know if I can tell you.. It's both embarrasing and one hundred procent unbelieveable." att ljuga verkade inte fungera, så att hålla mig till sanningen var mitt enda val. Ja, om jag nu skulle bli tvugnen att berätta någonting. 
"I don't care if it's unbelieveable or embarrasing, as long as you tell me." sa han allvarligt och drog mig mot vardagsrummet. Jag kämpade emot en aning i början, men insåg ganska snart att det inte skulle tjäna någonting till och gav upp. "So, tell me." sa han när han hade tryckt ner mig i soffan. 
"I don't know.."
"Tell me." beordrade han, och lämnade mig inget annat val. Jag antar att jag skulle bli tvungen att berätta om jag fortfarande ville vara tillsammans med Harry, vilket jag såklart ville. 

"Fine.." jag tog ett djupt andetag för att samla mod, ingen återvändo.. "I felt like I had to tell my parents who broke in to their museum, so I did, and they kicked us out.." min röst var knappt en mumling, så det jag sa var nästan omöjigt att höra. I början hade jag tyckt att det verkade som en bra ide, men sedan kom jag på att det kanske bara skulle tvinga mig att säga det igen. 
"What?" frågade Harry, det hördes att det var för att han inte hörde mig, inte för att han var förvånad. 
"Our parents kicked us out, we're living on the street, okay?!" sa jag med gråten i halsen, och flydde sedan iväg mot badrummet för att Harry inte skulle behöva se mig i tårar. Mest för min skull.. 
"Milena!" ropade han efter mig, och reste sig snabbt ur soffan för att hindra mig från att låsa dörren. Men han lyckades inte; jag hade låst in mig redan innan han kom ut ur vardagsrummet. "Please don't do this, we can talk!"
"There's nothing to talk about." sa jag kort, det gick inte att prata normalt när man var ledsen, så det var lika bra att fatta sig kort och vara tyst när man kunde. 
"Milena, we'll figure something out, we'll get through this!" han fortsatte med sina peppande kommentarer utanför dörren, men mer än så orkade jag inte lyssna på. Jag visste att inget av det han sa var sant, han kanske hade massvis med pengar och kontakter över hela världen som gjorde hans liv till något underbart, men det behövde inte betyda att jag hade det likadant. Ville vi ha någonstans att bo skulle vi antingen få ta ett flyg till Serbien och leta på närmaste släkting som fortfarande bryr sig, eller skaffa ett jobb och skaffa pengar för att kunna köpa en egen lägenhet här i London. Det kan inte vara det lättaste, kanske skulle vi bli tvugna att flytta någon helt annan stans?
"Milena, please get out of there..!" jag måste erkäna att jag blev riktigt förvånad när jag hörde Liams röst istället för Harrys, och tankarna fort genast mot att han hade berättat för de andra. Hade han gjort det betydde det att fem världskändisar visste om att jag inte hade någonstans att bo, och då skulle det bara vara en fråga om tid innan alla tidningar skrev om att Harry dejtar en hemlös tjej. Det skulle naturligtvis inte leda till något positivt, och så hade jag förstört deras liv ännu lite till.. 
"Milena, we can talk about this, please come out!" nu var det Harry som pratade igen, och hans oroade röst gjorde att jag fick dåligt samvete. Jag var tvugnen att gå ut, här kunde jag ju i alla fall inte sitta hela dagen.. Så utan att säga någonting låste jag upp dörren och gick förbi killarna in i vardagsrummet. Jag hade tvättat av mig så gott det gick och kammat igenom håret med fingrarna, allt för att se lite trevligare ut. Jag visste att det knappast såg bra ut, men att döma av Harrys första ansiktsuttryck kunde det inte heller vara så mycket värre. 

"It Harry telling the truth?" frågade Liam och satte sig ner bredvid mig i soffan. De andra stod fortfarande på golvet och bara såg på oss. Jag utgick från att det betydde att Harry hade talat om hur det är, så jag nickade bara, hade ingen lust att svara. "Sweetie..!" sa han och slog armarna om mig. Tårarna började rinna över mina kinder igen, och jag lät honom sitta med armarna om mig. Liam hade ända sedan dag ett varit hur trevlig som helst mot mig, och vi hade blivit riktigt bra vänner.

"When did this happend?" frågade Harry och satte sig vid min andra sida. Han la sin hand över mitt lår, och drog den upp och ner, antagligen för att trösta mig. 
"About two days ago." svarade jag tyst. 
"But.. Where did you sleep?" frågade han sedan. 
"We found a place not very far away from here." jag fortsatte svara ärlig, men passade mig för att berätta mer än de frågade efter. Jag visste inte riktigt vad jag hade att dölja, men det kändes fel att bara lägga över alla mina problem på dem.. 

 

 Det Harry berättade var verkligen katastrof, och jag trodde det inte för ett ögonblick förens Milena själv bekräftade det. Jag hade inte i mina vildaste fantasier trott att några föräldrar skulle slänga ut sina barn på grund av ett misstag, det var så dumt att det var inte sant. 

 Vi satt ett bra tag och bara gav Milena fråga efter fråga, tills vi helt och hållet tappat ämnet. Jag var medveten om det, och jag antar att Milena var det också, men jag var inte så säker på att andra var. Jag såg på Milena att hon tyckte att det var skönt att inte behöva prata om det längre, så jag sa ingenting om det. 

"But, we have to find you guys a place to live!" sa Harry plötsligt, just efter att ha frågat någonting om skolan. 
"We're looking for a job, we'll soon be able to move in somewhere." svarade Milena snabbt och gav honom ett leende. Jag kunde inte riktigt avgöra om det var äkta eller inte, men det var väl inte så troligt att det skulle vara det med tanke på hur saker och ting var i hennes liv just nu. Det måste vara hårt att veta att ens egna föräldrar inte vill ha en längre, jag kan inte föreställa mig någonting värre.. 
"You can't work while you're in school." sa Harry, som om det var det självklaraste i hela världen. 

"We're not in school all hours a day." svarade hon med ett matt flin.
"No, but I'm sure you have to stuy a lot, and then you need to sleep. You can't get enough hours of work to get you own place." sa han förundrat. Både Niall, Zayn och Louis satt med ansiktena förvridna av tankar, antagligen så försökte de komma på en lösning på problemet Harry disskuterade med Milena. Även jag försökte komma på någonting, men jag kan inte påstå att det går så vidare bra.. 
"Then we'll drop out of school, it'll work out somehow." 

"No!" sa Harry snabbt och gav henne en halvt irriterad blick. "Never do that, promise me!" 
"Okay, okay." sa Milena oskyldigt och satte upp händerna framför sig i en skyddande gest. "I won't." 
"We'll get you and your sister an apartment by the start of next week, until then you can stay at our place or something."...

 

---

 Okej, jag måste tala om någontin här och nu, och det kommer inte att bli trevligt... Jag är en av sveriges klumpigaste människa, så nu har jag hällt saft över mitt tangentbort och tangenterna går knappast att trycka ner!! :@ Asså jag skojar inte, det är om att det sitter tuggummi uner varenda jävla tangent, och det är inte roligt?!?! Jag vet seiöst inte hur länge jag står ut, jag får fan träningsverk i fingrarna av att bara klicka in en enda mening.. Om det här inte går att fixa vet jag inte hur det blir med uppdateringen framöver (men lämna mig inte än, jag ska fortfarande göra mitt bästa!), så om någon har en ide om hur jag ska kunna fixa det här är den mer än välkommen! Snälla, jag får paniiik! (och vatten fungerar bara en kort stund, sen blir det bara gegga igen..)