Så fort vi hade kommit ut från trapphuset började vi planlöst gå längst gatan utanför, utan att egentligen ha ett mål. Vart skulle vi ta vägen? Släktingarna vi fortfarande hade kontakt med bodde kvar i Serbien, och vi var alldeles för fega för att gå till någon av våra kompisar. Inte ens Sara - som helt plötsligt verkar ha någonting emot mig - skulle klara av att hålla det från de andra eleverna på skolan, så berättade vi för henne skulle snart alla veta om att vi var hemlösa. Usch, jag ryser av att bara tänka ordet.. Vi är hemlösa, har ingenstans att bo. 
"What's in the envelope?" frågade jag Emilia när vi hade gått en bit. Ingen av oss hade tänkt på det innan, och vi hade antagligen inte gjort det om vi inte hade gått förbi den där postlådan. 
"It's probably nothing.." svarade Emilia medan hon försökte få fram kuvertet ur fickan. Jag kunde inte förstå hur hon fick in det där från första början, fickan på hennes jeans var minimal. Men snart hade hon i alla fall fått upp det, och rev försiktikt av ena kanten för att inte förstöra innehållet.
"I wonder why she gave it to us.." sa jag fundersamt samtidigt som jag försökte få en skymt av innehållett, men utan att lyckas. 
"Geez!" utbrast Emilia efter att ha kollat i kuvertet, och drog sedan fram tre femhundra-lappar. Jag blev så förvånad att jag bokstavligt talat tappade hakan. Varför hade hon gett oss så mycket pengar? Eller varför hade hon gett oss pengar över huvud taget? De gjorde det ganska klart att de inte ville ha med oss att göra, så de borde inte ge oss pengar. Men det var väl bra, antar jag. 
"That was strange." sa jag förundrat när hon hade lagt ner pengarna i kuvertet och fickan igen. 
"Yeah, I thought they didn't want us any more." sa Emilia, som verkade minst like förvånad som jag själv var. 
"Well, we better keep them hidden, we're a perfect target for someone that need a little extra money." sa jag hyfsat tyst, och Emilia nickade för att visa att hon höll med. 

"We shouldn't even be talking about it, people in this town have pretty big eras." sa hon ironiskt, vilket såklart fick mig att skratta. Det här var lite konstigt egentligen, helt plötsligt var vi som bästa vänner igen. Men jag antar att vi inte har så mycket att välja på, om vi inte håller ihop kan det vara svårt att hålla sig vid liv utan bostad.. 
"When do you think we can get a job? This won't work for such a long time.." frågade jag fundersamt. 
"As soon as possible, maybe we can start looking as early as tomorrow." 

"But none of us have any grades yet, no one'll hire us."

"I didn't say thet we were going to be surgeons." sa hon och himlade med ögonen. Det förståss, vi behövde kanske inte började med ett toppjobb på en gång, vi kan bara.. Ja, vad kan vi göra? 
"I understood that.. But what can we do?" 

"We'll just work the nightshifts on some gasstation, thereby we can finnish school and still make some money." 

"Okay, that's a good idea, but when are we going to sleep? We're still humans, we can't work like robots." jag hatade att vara så negativ, men man måste ju tänka på allt, annars går det bara inte ihop. 
"We get of school between three and half past three every day, and the school close like six or seven. We'll just sleep a couple of hours in one of the study-rooms." okej, hon hade visst tänkt på allt.. 
"Why are only you smart when we need it?" frågade jag oförstående. Hon gav mig ett ironiskt skratt, men sa ingenting. 

 

 När kvällen började närma sig sökte vi upp en lämplig plats att sova på, vilket blev mellan två stora byggnader i något kvarter vi inte kände till. Först hade vi tänkt på någon av parkerna närmare city, men sen kom vi på att det var alldeles för mycket folk som började jobba tidigt där i trakterna, och att någon skulle se oss var det sista vi ville. Så det fick bli den mörka gränden istället. 

"You know the way to school from here, right?" frågade Emilia när vi satt lutade mot en av de kalla tegelväggarna. 
"Yeah, I think so, Harry lives just a few blocks from here. I think I know which way to go, then we can just ask some people." svarade jag trött. Egentligen visste jag inte säkert om det var här i närheten Harry bodde, men husen på den här gatan såg likadana ut som husen på gatan jag hade kommit till när jag försökte springa ifrån killarna den där natten, så det borde vara i närheten. Eller så hade arkitekterna som byggde den här delen av staden väldigt dålig fantasi, så kunde det ju också vara.
"Good." svarade Emilia med en gäsp. "We should get some sleep now, did you bring the blankets?" 

"Yeah, they are somewhere in my bag." sa jag medan jag försiktigt drog upp dragkedjan till min väska. Den var riktigt hårt spänd eftersom att väskan var helt överpackad, men med lite jobbiga ljud och hot om att gå sönder gick den tillslut upp. Jag började genast rota runt bland sakerna i väskan, och min blick fastnade genast vid en inramad bild jag hade lagt ner. Det var en bild av hela familjen när vi var på gran canaria för fyra år sen, och den var målad av en sådan konstnär som ritar så att man ser ut som en utomjordin. Jag och Emilia satt längst fram med flätor i hela håret, och mamma och pappa stod bakom med sina händer på våra axlar. Minnet fick tårarna att börja rinna över mina kinder, det skulle aldrig hända oss igen, våra föräldrar ville inte ha med oss att göra längre... 

 

 När killarna hade gått in till sig igen slog jag mig ner i soffan för att ta det lite lugnt. Jag hade tänkt att jag skulle ringa Milena för att se så hon var okej, men när jag skulle ta fram mobilen för att slå numret var den inte där jag trodde att den var. Jag kollade igenom alla fickor en extra gång, och reste på mig för att kolla om den hade ramlat ut i soffan. Men den var ingenstans. Halvt panikslaget flög jag ut i köket för att kolla om den var där, men kunde inte hitta den där heller. Jag letade på alla andra möjliga gömställen i lägenheten, men den var verkligen ingenstans. Fan, okej, tänk nu.. Vart kan den vara? Mitt försök att  lugna ner mig gick inte jättebra, så snart var jag upp i varv igen, letade på ställen där jag egentligen visste att den inte var. Under micron, bakom brödrosten, i krukan i hallen, bakom tvålarna i duschen.. Den fanns inte. 

"HARRY!" ropade någon, och jag vände mig snabbt om för att se vem det var. "ARE YOU EVEN ALIVE?!" det lät defenitivt som att det var Louis som pratade, ändå tog det ett tag för mig att inse att han var i andra änden av telefonen.. som jag hade i handen.. vid örat.. 
"Oh Louis?" frågade jag förvånat. 
"Thank god, what happend to you?" 

"Er.. I lost my phone.. kind of."

"I should have figured that out.. Whatever, we're home now, safe and sound. Byeee!" sa han och la på. Jag hade helt och hållet glömmt bort att jag pratade med honom, allt annat verkade viktigare. Han tvingade mig att ringa honom när han, Niall och Zayn skulle gå över till byggnaden de bodde i, så att jag kunde komma ut och rädda dem ifall någonting hände. Varför vet jag inte riktigt, men det fanns säkert en bra anledning. 

 Jag förbannade mig själv för att jag var så korkad, och la sedan ifrån mig mobilen på sängbordet. När jag hade kollat en extra gång så att den verkligen låg där gick jag bort till badrummen för att göra mig klar för natten. Det gick rätt snabbt, och snart var jag tillbaka till sovrummet för att gå och lägga mig. Mobilen låg fortfarande där den borde, så jag kopplade in laddningen och tog upp den för att försöka ringa Milena igen. Den här gången kom jag längre, men inte hela vägen. Hon svarade inte, men jag la ingen mer energi på det. Hon hade säkert redan gått och lagt sig, och stängt av mobilen för att inte behöva bli väckt av folk som ringer mitt i natten.. 

 

---

 Imorgon är det dags för mig att gå till skolan igen, ååångest! Jag vill verkligen inte, det känns som att alla förväntar sig mer av mig än vad jag klarar av, och så får jag presentationsångest. Daaamp.. Känns extra bra att börja med den där redovisningen också, eftersom att den antagligen kommer sänka betyget jag fick på uppsatsen jag ska redovisa om.. Haha, jag fick B, och jag måste säga att läraren såg förvånad ut när hon berättade det för mig xD Men det hör inte hit.. Jag tänkte ta lite om hur uppdateringen kommer vara nu under hösten: Eftersom att jag ska börja nian nu är det extra viktigt att jag sätter betygen, så jag kommer inte skriva om jag känner att jag absolut inte har tid - dvs, jag kommer inte lägga undan läxorna för att skriva, inte ens en kort del. Jag känner att jag verkligen behöver räta till en del betyg nu. Ehm.. Men jag kommer fortfarande försöka uppdatera med en del om dagen, missar jag några dagar tar jag igen det på helgen, alltså kommer ni antagligen få sju (eller i alla fall sex) delar i veckan. Okej? Men då är det ju najs om jag får någonting tillbaka också, så jag ber er, sluta inte kommentera?♥ Missta mig inte, jag skriver för att jag älskar det, inte för att få kommentarer (vilket alla borde göra..). Anledningen jag ber er kommentera är för att det ska gå lättare och snabbare för mig att skriva, det är helt upp till er om ni gör det eller inte, och väljer ni att inte göra det kommer jag givetvis skriva i alla fall ;)  Nu kände jag att det här blev väldigt långt, hehe, så jag ska ta och sluta nu, kram♥