Det sista jag hörde från Emilia innan jag stormade ut från toaletten var "ikväll", men jag var ganska säker på att det inte skulle hända. Jag vet inte varför hon plötsligt var så peppad till det här, eller varför hon trodde att jag skulle följa med, men jag kan säga säkert att vad-det-nu-var inte motiverade mig alls lika mycket. Förutom att vi kanske skulle bli påkomna om vi inte gjorde det igen - vilket jag tvivlar på - såg jag ingen bra anledning att göra det. Räcker det verkligen? 

 

 När klockan slog halv fyra fick vi äntligen gå från den sega mattelektionen, och därmed sluta för dagen. Nu skulle Harry stå på parkeringsplatsen och vänta på mig, frågan var bara om jag vågade gå dit. De hade gjort så mycket för mig de senaste dagarna, och jag kunde inte ge något tillbaka. Jag är inte säker på att vänskap fungerar på det sättet. Jag hade för mig att det var mer "ge och ta", och just nu är det inte så det går till.. 
"Milena!" ropade en välbekant röst. Jag vände upp blicken för att se om han verkligen var här, och blev mycket förvånad när jag insåg att jag utan att tänka på det var påväg mot parkeringen där Harry stod lutad mot sin bil. Jag kollade snabbt runt på skolgården för att se om han hade snott allas uppmärksamhet den här gången också, men alla verkade vara fullt upptagna med att ta sig hem på snabbast möjliga sätt.
"Hi Harry." hälsade jag vänligt när jag kom fram till honom och hans bil. 

"I take it as you want to hang out with us today?" frågade han med ett stort leende i ansiktet. 
"Only if everyone's okay with that." svarade jag för att göra det klart att ingen av dem hade något emot mig. Inte för att jag trodde att Harry skulle säga det direkt till mig, men sa han bara något kunde jag ju alltid skylla på det senare. 
"They are looking forward to see you." sa han med ett ännu större leende. 
"Okay then."
"Good! Get in the car!" sa han glatt och hoppade in på förarsidan. Jag gick snabbt runt bilen för att sätta mig på sätet bredvid honom, och sedan bar det av mot deras lägenheter igen. Varför gör jag det här egentligen? Jag borde bara gå hem, ta hand om pappas ilska och sedan plugga mig till sömns. Pappa kommer bara bli argare ju längre jag är borta, och betygen kommer inte direkt höja sig själva.. Nej, det här är inte okej. 
"Harry." sa jag när vi kommit en bit från skolan. Han slet blicken från vägen för att ge mig en orolig blick. "I think I want to go home." sa jag försiktigt, och gjorde allt jag kunde för att det inte skulle låta som att jag inte ville vara med dem. Det var inte så jag menade. 
"Why?" frågade han oförstående. 
"Dad might be angry today, but he will be furious tomorrow, and the next day it will be even worse." förklarade jag. 
"Oh, you got a point there.." sa han dystert. "But then there's nothing that can make sure that we'll see each other again." 

"We'll switch numbers, then we can decide time and place and meet each other there. Problem solved." sa jag i ett försök att lätta upp stämningen lite. Det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig. 
"Do you really want to go home?" frågade han med en liten gnutta hopp i rösten. 
"No. But I have to." sa jag ledsamt. "Harry, if you want to see me again, I promise you will." 

"Promise?" 

"Yes!" 
"Okay.." han lät fortfarande lite besviken när han vände om och styrde bilen mot min gata istället. När jag såg skylten för 'Harrington Road' hoppade det till i magen, och nervositeten slog över mig som en våg. Det var först då jag insåg vad det var jag hade gjort. Nu låg jag illa till.

"I'll wait here, just come back if you change your mind or if anything goes wrong." sa han när han hade parkerat uatnför byggnaden jag sa att jag bodde i. 

"You can't, they will kill you if they finds out." sa jag samtidigt som jag snabbt kladdade ner mitt nummer på en pappersbit jag rivit av från dagens läxa. "Here, text me if you want me to have your number." sa jag och gav honom lappen innan jag öppnde dörren för att gå ut. Jag hade trott att det var den stunden som blev vårt 'hejdå', så jag vågade inte göra något speciellt av den. Istället vinkade jag bara till honom genom rutan, och vände mig sedan om för att styra stegen mot porten.
"Milena, wait." sa Harry när han också klivit ut ur bilen. Jag stannade upp och tog ett djupt andetag, kände på mig att det här skulle bli hårt. "You have to promise me that we'll see each other again." sa han och såg mig djupt i ögonen. Jag nickade snabbt. 
"I promise." lovade jag. 

"And I know this might be too soon, but I'm gonna regret not doing it." sa han tyst och såg mig i ögonen en liten stund till innan han böjde sig mot mig. Jag var fullt medveten om vad han höll på med, och det faktum att det var alldeles för tidigt, men jag orkade inte bry mig om det. Istället hjälpte jag honom lite, och pressade mina läppar mot hans. Det fladdrade till i magen på ett mysigt sätt, och hela jag fylldes av lycka. 

"Good luck." viskade han när kyssen var över. Jag nickade kort, och kände hur nervositeten tog över igen. Nu var det dags. 
"Bye, see you soon." sa jag och av honom en snabb kram innan jag vände mig om för att än en gång försöka gå in. 
"You better." sa han med ett flin, och det var det sista jag såg av honom innan jag försvann upp för trappan. Kort där efter fick jag ett sms med texten 'Now you have my number, use it if you want me to come and get you again. I'll be waiting down the street'. Meddelandet fick mig att le stort, och jag skyndade på stegen en aning för att snabbare komma upp till lägenheten. Då slog det mig att jag inte ens visste om mamma och pappa var hemma, de kanske jobbade såhär dags. Men det antar jag att jag märker så fort jag kommer innanför dörren. 
 När jag kom upp till rätt våning fibblade jag fram nycklarna, och låste snabbt upp dörren. Den gled upp med ett tystare gnäll, och sedan var det bara för mig att stiga in i lägengeten. 
"Hello?" ropade jag så fort jag stängt dörren bakom mig. Först fick jag inget svar, så jag satte mig ner på golvet för att knyta av mig skorna, sedan bröt helvetet ut. 

---

Först tyckte jag att den där kon som blogg.se alltid skyller på var söt, men nu känns det som att jag skulle kunna göra vad som helst för att få den att försvinna ur min dator för gott....?! BLÄÄ! När jag var klar med nästan hela delen skulle jag spara för att det jag hade skrivit inte skulle försvinna, men då vad det just det som hände. "Vårt ko har tagit sin in i serverrummet. IGEN"... Haha, det var inte kul.. Nu har jag säkert missat något, men efter missen på förra delen kan det knappast vara något.. *Jag skäms*, skyller på att jag var trött xD