Undercover • Del 11
Tidigare.. (Liams perspektiv)
Det var någonting som inte kändes rätt. Bristen på Hannas dåliga skämt, hennes klingande skratt och allt det där andra som bara fanns hos henne. Bristen på Hanna helt enkelt. Men det kunde jag väl inte säga till någon? Hanna var min bästa vän sedan barnsben, inte kunde det väl vara möjligt att jag helt plötsligt kände något annat?
Det hade varit en bra dag och jag var bara allmänt glad åt livet, att jag plötsligt kände så starkt för Hanna hade egentligen ingenting med Hanna att göra, jag var bara på ett så otroligt bra humör att jag gladdes åt det mesta. Det var vad jag hela tiden fick intala mig själv om för att inte konstant stirra efter henne över bordet där vi satt och åt. Dealen hade varit att de två som förlorat skulle bjuda de andra fyra på middag på vägen hem och det förlorande paret var -som väntat- Niall och Hanna. Så fort vi genomskådat Hannas skådespel hade de inga gömda styrkor kvar och eftersom att de knappt vann några av spelen blev det svårt för dem att få ihop några poäng. När vi bestämde oss för att avrunda dagen och lämna parken hade de hälften så mycket poäng som Harry och Louis - och hur imponerande deras tjugosju poäng än var så hade jag och Zayn fler, vilket betydde att vi lämnade parken som vinnare.
"..you should have seen her face when I told her you hadn't put us in the wrong line, it literally looked like she wanted to sink through the ground", skrattade Niall som avslut på en onödigt lång och utdragen redogörelse för deras upplevelse med barnkarusellen.
"I definitely wanted to turn around and walk away", medgav Hanna en aning skamset. Jag roades åt hur hennes kinder skiftade från ljusrosa till en rödare ton samtidigt som hon lät luggen falla ner över en del av hennes ansikte som för att dölja detta.
"To be honest we didn't think you would do it, but you actually seemed to enjoy it", sa Harry som låg bakom idén.
"Yeah, how did you get her to agree on doing it?", frågade Louis nyfiket.
"Uhm..", Niall gav Hanna en mycket kort blick som hon besvarade med att ytterst diskret skaka på huvudet, "I guess she wanted to win as much as I did", sa han tillslut, vilket jag misstänkte var en lögn. Det var någonting de valde att inte berätta för oss.
"Too bad you didn't", flinade Zayn retsamt. "Then you did it for nothing".
"Naah, with the right company it was actually fun", log Hanna glatt medan hon drog fingrarna genom håret för att få undan luggen från ansiktet.
"It looked like you had a great time on that thing", sa jag och för första gången på flera minuter mötte Hanna min blick.
"We did", sa hon och log så stort att hon blottade sina perfekta tandrader. Jag kunde inte göra annat än att le tillbaka.
"Not to be a partycrasher or anything, but it's 9pm already and we have a long drive home", inflikade Harry efter att ha tagit fram mobilen för att kolla vad klockan var.
"Yeah, we should finish up here", sa Hanna med en gäsp. Vi andra nickade instämmande innan vi började plocka ihop våra saker för att sedan resa på oss och inom loppet av några sekunder kom en servitris farandes med notan, förmodligen rädd att vi skulle lämna resturangen utan att betala för oss.
"How much is it?", frågade Hanna och började gräva efter sin plånbok. Niall gjorde det samma och Louis plockade upp den lilla pärmen för att se hur mycket den var på.
"Seventy two pounds", sa han efter en stund och under någon millisekund kunde jag skymta oron i Hannas ansikte.
"Thirty six each then", räknade hon snabbt ut innan hon langade fram sin del av summan.
"You don't have to pay, I got this", sa Niall i ett försök att få Louis att ta emot hans pengar och placera i pärmen instället för att ta Hannas.
"No, I lost as much as you did, I'm paying too", sa hon envist och viftade lite med handen framför Louis.
"Hanna, it's okay, you can pay next time", försäkrade jag, medveten om att Niall inte hade något som helst emot att betala hela summan själv. Hanna hade ett halvtaskigt jobb och aningens dåligt med pengar, det visste vi alla.
"When are you gonna stop treating me like a poor parasite?", snäste hon åt oss innan hon la ner pengarna på bordet, hängde väskan över axeln och dramatiskt lämnade resturangen. Det kändes som att atmosfären i det öppna utrymmet stannade upp för ett par sekunder och gästerna som satt närmast oss vände alla blickarna åt vårt håll. Så diskret vi kunde la vi i både Niall och Hannas andelar i den lilla pärmen som vi gav till servitören på vägen ut.
Utanför dörren hade det börjat skymma lite smått och trafiken på vägen som gick förbi resturangen hade lugnat ner sig en aning, vilket var skönt. Jag tog ett djupt andetag av den svala kvällsluften och började sedan söka igenom parkeringen med blicken för att hitta Hanna. Det var inte lätt, men efter ett par minuter såg Louis henne på en sten borta vid skogsbrynet.
"I'll go talkt to her", sa jag innan någon annan hann före.
"We'll wait in the car", sa Harry och gav mig en vänskaplig klapp på axeln. Jag nickade godkännande åt dem och började sedan vandra iväg till andra sidan av parkeringen där Hanna satt med ryggen vänd mot mig. På vägen funderade jag på hur jag skulle starta samtalet, men när jag kom fram och satte mig i gräset mittemot henne var allt som bortblåst.
"I'm sorry Hanna, you know we didn't mean it like that", sa jag försiktigt och placerade min hand ovanpå hennes. Hon vände bort blicken och tog ett djupt andetag genom näsan. "We know that you're not in the best place economically right now, but that doesn't matter. We're happy to pay for you, honestly. Me and the lads, we.. We like to have someone we can spoil".
"I know you would buy me the best type of car, a luxurious apartment and a lot of other stuff if I let you, that's not the problem. The problem is that I hate to every day get reminded of the huge class distinction between me and you. You get twice as much money in a day that I get in a month, and believe me, the fact that I can't get things, eat things or do things that you can is killing me, because every time any one of you spends any money on me I just feel like a huge burden. It feels like you're pitying me for living a normal, average life, and I don't think that is right. I have always been happy with my way of living, proud to be born in the UK instead of somewhere else, glad that I have the opportunity to work, make money and live on my own. It may not be much, but considering what other people around the world are going throught I would never ever complain about my life. You don't get to pity me for living an average life, it's not right", nästan viskade hon utan att se på mig en enda gång.
"Hey, we're not trying to pity you, I promise", sa jag och placerade mitt pekfinger vid hennes käke för att vända hennes blick mot mig. "We are not trying to make you feel bad about living a normal life, none of us feel bad for you because you're not rich, we know you wouldn't want us to, we know you don't feel bad for it. Sometimes we just can't help ourselves, we all love you and we want to take care of you".
"Well, then treat me like you treat each other. I don't want you to hold back or anything so just.. treat me like I'm one of the boys", bad hon med en blandning av allvar och sarkasm i rösten. Hur blandningen gick ihop orkade jag inte ens bry mig om.
"Give me a hug", sa jag och reste mig från marken innan jag räckte ut en hand mot henne för att hjälpa henne upp. Hon tog gladerligen tag i den och drog upp sig själv med min hjälp. När vi båda stod stadigt på fötterna placerade hon armarna om min nacke och borrade ner sitt ansikte vid min hals. "I'm sorry for.. you know. It won't happen again".
Kommentera? :)♥