›På andra sidan gatan‹ ♣ Del 6

Jag vrider och vänder mig framför spegeln för att se min klänning från alla vinklar. Det är en relativt enkel klänning i en guldglittrig färg med öppen rygg och den slutar strax under rumpan. Jag köpte den för ett par månader sen men har aldrig tidigare fått någon chans att bära den. Det här känns som den perfekta dagen att inviga den.
Om bara några minuter är det exakt en kvart kvar tills Harry ska komma och konstigt nog är jag inte det minsta nervös. Jag har pedantstädat hela lägenheten och tänt värmeljus och blockljus lite överallt, främst i vardagsrummet där jag antar att vi kommer spendera mest tid. Mat har jag inte förberätt någon eftersom att Harry ska köpa med från en kinaresturang, men efterrätten har jag lagt ner hela min själ i. En av mina bästa vänner, Jennifer, har hjälpt mig baka två ljuvligt fina bakelser som jag är väldigt sugen på att smaka på. När jag tänker på Jennifer och mina andra vänner kan jag inte låta bli att flina för mig själv. Jag vet precis hur deras nyår kommer se ut, eftersom att de försökte inkludera mig i sina planer, och jag är inte det minsta avundsjuk. Det kommer spåra ur rejält och ingen av dem kommer må i närheten av bra i morgon. Jag skulle inte byta ut min innekväll med Harry mot något, det är ett som är säkert.
Innan jag vet ordet av har den där kvarten passerat och Harry står utanför dörren och knackar på. Jag dansar uppspelt bort mot dörren och öppnar den med ett stort leende på läpparna.
"Heej, du hittade hiit!", utbrister jag glatt och möter honom i en kram. Han placerar sin lediga hand vid mitt ryggslut och det känns som att elektriska stötar går genom hela min kropp när några av hans fingrar vidrör min nakna hud.
"Haha! Ja det var inte så svårt, jag bor ju på andra sidan gatan", säger han med ett skratt och hans varma andedräkt mot min hals skickar rysningar genom hela min kropp.
"Haha! Ja det var inte så svårt, jag bor ju på andra sidan gatan", säger han med ett skratt och hans varma andedräkt mot min hals skickar rysningar genom hela min kropp.
"Ja visstja, jag har nog fortfarande lite svårt att förstå att vi har bott så nära varandra hela tiden", ler jag samtidigt som jag backar undan lite för att släppa in honom i lägenheten. "Kom in".
Medan han kliver in i hallen och tar av sig ytterkläderna går jag in med maten i vardagsrummet där jag har dukat. Omsorgsfullt häller jag över maten från plastburkarna till lite finare skålar samtidigt som jag förbannar mig själv för att jag är så lättpåverkad. Under året som har gått har jag inte vågat tänka på Harry som något annat än en vän eftersom att jag inte ville få mitt hjärta krossat ifall han skulle hitta en tjej, men nu när jag har träffat honom kan jag inte kontrollera mina hormoner. När frågan kom upp för ett bra tag sen var han singel, men mycket kan hända på kort tid. Chansen att han har en flickvän som har något annat för sig idag finns ju faktiskt.
"Wow, vad gott det luktar här!", konstaterar han och tar ett djupt andetag genom näsan. Jag ser mig omkring i vardagsrummet: här finns fyra blockljus på tv-bordet, tre stycken på matbordet, ett doftljus vid teven, fem långa ljus i fönstret och sju värmeljus i en hjärtfortad ljusstake på ena väggen.
"Hm, ja jag kanske gick lite overboard med ljusen, men jag tycker det är så mysigt", ler jag upprymt. "Tycker du att det är för mycket?".
"Nej nej, jag gillar det!", säger han och ser sig omkring.
"Ska vi äta då?", frågar jag och gör en gest mot bordet.
"Absolut, jag är utsvulten!"
"Absolut, jag är utsvulten!"
Medan vi äter pratar vi om allt mellan himmel och jord och mer därtill. Jag var lite orolig att vi skulle ha gått igenom alla samtalsämnen när vi fikade för två dagar sen, men faktum är att det aldrig verkar ta slut på saker att prata om. Och jag trodde att jag visste det mesta om Harry redan innan jag träffade honom, men jag var inte ens i närheten.
Efter maten flyttar vi över till soffan utan att bry oss om att duka av bordet. Där fortsätter vi att prata om allt man kan tänkas prata om och det känns som att tiden bara flyger iväg. Då kommer jag plötsligt att tänka på bakelserna som Jennifer hjälpte mig med.
"Nej men vad säger du, ska vi gå över till desserten?", frågar jag och är redan på väg att resa mig ur soffan innan jag låter honom svara.
"Jag trodde aldrig du skulle fråga", säger han och greppar tag om min handled för att dra ner mig i soffan igen.
"De..uhm..står i kylskåpet", berättar jag och för första gången ikväll känner jag mig lite osäker.
"Jo jag såg det när jag hämtade drickan. Jättefina bakelser du har gjort, men jag hade kanske tänkt mig någonting.. annat", säger han och lägger sin hand bakom min rygg igen, den här gången så att alla hans långa fingrar nuddar min nakna hud där klänningen öppnar sig. Jag drar häftigt efter andan när de elektriska stötarna går genom min kropp igen och för ett ögonblick kan jag inte röra en muskel i min kropp. Han ser på mig med en frågande blick, som om han ber om tillåtelse, och i samma ögonblick är det någonting i min hjärna som släpper. Jag lägger armväcket bakom hans nacke och drar honom mot mig så att våra läppar möts. Hans händer vandrar över hela min kropp och jag använder all min styrka för att trycka mig närmare honom. Tusen tanker far genom mitt huvud, samtidigt som det är helt svart. Allt jag vill är att komma närmare, samtidigt som min inre röst ryter åt mig att dra mig tillbaka. Jag vill inget hellre än att gå hela vägen, samtidigt som alla mina instikter säger åt mig att bromsa. Tillslut släpper jag bara allting och drar ner klänningen så att den endast sitter som en kjol runt min midja. Harry svarar med att dra av sin skjorta och för ett ögonblick sitter vi bara där och tittar på varandra. Allting känns så perfekt, tills Harry lägger mig på rygg och placerar sin stora, muskulösa kropp över min - och någonstans mitt i allt råkar välta omkull ett av blockljusen på bordet. Ingen av oss märker det när det händer, eftersom att vi båda är så uppslukade av stunden, men när ljuset rullar ner på golvet, mattan tar eld och brandröken når våra näsor sätter vi oss upp som paralyserade i soffan. Det dröjer alldeles för länge innan min hjärna kan registrera vad som händer, men så fort jag kan röra mig kastar jag mig över telefonen och ringer brandkåren. Harry kastar en filt över elden för att kväva den, men den har redan tagit sig och det slutar med att även filten tar eld. Den sprider sig sedan till en av mina gardiner och så snart fönstret ger vika för värmen och elden får syre inser jag att det är för sent. Inom loppet av några sekunder brinner det både soffan och matbordet och innan jag vet ordet av är alla utgångar blockerade.
Allting går så fort, och det finns ingenting vi kan göra..
Så, det var sista delen! Hur det går för dem får ni fantisera ihop själva :)
Hoppas att ni gillade den här korta novellen! Jag kommer inte börja med någon ny novell direkt efter det här och jag kommer nog inte heller skriva någon mer lång novell på ett tag, men det kan nog bli fler korta som den här :) Om ni har några idéer eller vill ha en kort novell med ert namn på huvudpersonen så får ni jättegärna kommentera så ska jag göra vad jag kan! :)
Ha det bra och gott nytt år! :D
›På andra sidan gatan‹ ♣ Del 5
›29 December‹
Jag har fortfarande lite svårt att tro att jag verkligen har träffat Harry, det hela känns som någonting jag har drömt efter att ha somnat på soffan. I ett helt år har Harry bara varit den här otroliga personligheten bakom en mejladress och nu är han helt plötsligt en person med ett ansikte och en superhärlig röst. Det var precis som jag misstänke; den Harry jag har pratat med genom datorn är en helt otrolig människa, men den Harry jag träffade igår var så mycket bättre på så många olika sätt. Nu känns det som att jag känner Harry bättre än jag någonsin har gjort och jag längtar så mycket tills jag får träffa honom igen på nyår. Hela kvällen igår var fylld med skratt och härliga samtal, och nästan bäst av allt: det blev inte en sekunds obekväm tystnad. Visst var det tyst emellanåt, men jag är ganska säker på att ingen av oss upplevde tystnaden som obekväm. När man för första gången träffar någon som man har pratat med så länge som vi har är det nästan omöjligt att undvika tystnaden som uppstår när man helt enkelt försöker ta in allting.
Det visade sig att Harry bor i ett lägenhetsområde likt det jag bor i, fast att hans ligger på andra sidan den stora vägen. Så man skulle kunna säg att killen som jag har pratat med och fantiserat om hela det här året bokstavligt talat bor på andra sidan gatan. Även om tanken har slagit mig ett flertal gånger trodde jag inte att det ens var möjligt att vi hela tiden har bott såhär nära varandra.
Hela kvällen och större delen av natten efter min första träff med Harry var jag som i en liten bubbla och det var inte förrän verkligheten kom och knackade på och jag var tvungen att gå till jobbet imorse som det gick upp för mig att det hela verkligen hände.
"Liz! Bord fyra!", ropar Ben till mig och räcker fram två tallrikar fyllda med nylagad mat. Jag tar emot tallrikarna med ett leende och går sedan elegant iväg till bord fyra för att servera maten till de två personerna som sitter där. Det är ett gammalt par vars händer ligger ihoplänkade över bordet. När jag serverar deras mat ger de mig varsin snabb, tacksam blick innan de återigen vänder fokus till varandra.
"Smaklig måltid", säger jag glatt och går därifrån med ett leende som är omöjligt att sudda bort från mina läppar. Det jag precis bevittnat är något av det finaste jag har sett i hela mitt liv, de hade verkligen bara fokus på varandra och det såg ut som att de hade haft det under en väldigt lång tid.
Jag har åkt tåg och buss i sammanlagt 6 timmar idag, så vi kanske kan ha lite förståelse för att jag inte har jättemycket ork till att sitta här och vara kreativ nu? Och imorgon ska jag åka skidor, så jag kan inte lova att det blir mycket bättre då, men jag ska försöka :)
Annars hoppar jag över att lägga upp någonting imorgon (eftersom att det förmodligen inte kommer hända så mycket i den delen i alla fall) och satsar på att skriva lite längre på onsdag? Kommentera gärna om ni har något emot det, annars tror jag att jag gör så :)
Ha det bäst! :)
›På andra sidan gatan‹ ♣ Del 4
28 December
Hej Harry!
Jag vet att vi sa att vi skulle träffas på nyår och göra någonting, även fast vi inte har bestämt vad detta "någonting" är än. För några dagar sen tyckte jag att det var den bästa idén någonsin, men nu känner jag mest att varför ska vi vänta i fyra dagar bara för att vi ska träffas på nyår? Istället tänker jag såhär: vi skulla kunna träffa varandra nu någon dag och till exempel ta en fika på stan. På så sätt kan vi slå två flugor i en smäll - vi kan försäkra varandra om att vi är dem vi säger att vi är och vi kan göra planer för nyår. Hur bra?! Om du inte är upptagen såklart.
Min syster var hos mig igår och jag kunde inte inte längre låta bli att berätta om dig för henne, hon är den första jag har berättat för. Hon blev jätteupprörd över att jag hade berättat för dig om Patrick och att jag planerar att träffa dig. Jag tycker att det känns helt normalt att berätta saker för dig eftersom att vi känner varandra så bra, tycker du att det känns konstigt? Jag har aldrig tänkt på det, men Elise fick mig att fundera... Jag litar på att du berättar för mig om jag gör någonting som du inte gillar?
Vi hörs!
Liz
Utan att läsa igenom det innan skickar jag iväg mejlet till Harry och öppnar sedan en ny flik för att sätta på en film. Jag har varit på jobbet sen klockan åtta imorse och nu är jag helt slut i både kroppen och huvudet. När jag kom hem för ungefär tio minuter sen hann jag i princip bara hoppa i en bekvämare outfit och sätta upp håret i en slarvig knut innan jag slog mig ner i soffan med datorn. Om det inte vore för att klockan bara var halv fem skulle jag gå och lägga mig direkt, men nu känns det som att jag måste vara vaken i all fall ett par timmar till.
Jag hinner inte ens kolla på tjugo minuter av filmen innan datorn plingar till och fliken där jag fortfarande är inloggad på min mejl poppar upp. Jag förväntar mig att det ska vara reklam från någon sida jag har inte har något som helst intresse för, därför blir det en trevlig överraskning när jag ser att det är från Harry.
Bästa Liz,
Du kommer aldrig sluta komma med bra idéer, eller hur? Det låter ju hur bra som helst, att jag inte tänkte på det själv! Inte för att jag är orolig egentligen, men det känns ändå på något sätt bättre om man vet vem man träffar. Vad sägs om idag? Vi skulle kunna träffas på Notes vid 7, om du har tid?
Det är klart att det är svårt för henne att förstå när hon inte har varit med om det själv. Jag tycker inte alls att det känns konstigt, jag berättar ju minst lika mycket för dig som du berättar för mig. Jag är alltid ärlig mot dig Liz, det vet du!
Hoppas vi ses snart,
Harry
Jag blir tvungen att läsa mejlet om och om igen - jag ser vad det står men kan inte riktigt greppa det. Han vill alltså träffa mig idag, om två timmar? När jag har läst mejlet för fjärde gången flyger jag upp ur soffan och skyndar fram till spegeln där jag granskar mig själv noga. Det lilla smink jag har på mig börjar bli utsmetat, min hållning är slapp och mitt hår är inte alls sammarbetsvilligt. Dessutom luktar jag svett. Jag suckar; det skulle krävas ett mirakel för att få mig att se presentabel ut inom två timmar. Men å andra sidan var det på sätt och vis min idé att vi skulle träffas, så jag kan inte direkt säga nej.
Då ses vi på Notes om två timmar!
Jag slösar ingen med tid på mejlet utan skickar iväg det så snabbt som möjligt innan jag skyndar mig in i duschen. Jag vet att första intrycket är viktigt och vill därför göra ett gott sådant.
Exakt två timmar senare när jag lämnar min trappuppgång för att gå till caféet där jag ska träffa Harry slår det mig att jag inte har en aning om hur han ser ut och därför inte vet vem jag ska titta efter. Att springa tillbaka till lägenheten för att skicka ett mejl och fråga vad han har på sig hinner jag inte och att skicka från mobilen med den dåliga internetuppkoppling jag har är omöjligt så även det kan uteslutas. Notes är ett populärt café där det brukar vara mycket människor, visserligen inte jättemånga som är där ensamma, men det finns såklart sådana också.
När jag börjar närma mig centrum får jag syn på en kille som går ungefär trettio meter framför mig på den annars folktomma gatan. Han har långt brunt hår och ser ut att vara i tjugoårsåldern. Jag tänker direkt att det måste vara Harry som är på väg mot vår mötesplats och bestämmer mig genast för att chansa.
"Harry?", frågar jag och placerar försiktigt ena handen på hans axeln när jag har sprungit ikapp honom.
"Nej, jag heter James", han ser till en början väldigt förvirrad ut, men så fort han möter min blick ler han. "Men trevligt att träffas! Vad heter du?"
"Liz, men det spelar ingen roll, förlåt att jag störde dig, måste gå!", säger jag generat och börjar genast gå därifrån.
"Det är lungt serru, hoppas du hittar Harry!", ropar han efter mig och jag höjer handen lite som för att hälsa tack.
Den sista biten fram till caféet går jag med raska steg för att så snabbt som möjligt öka avståndet mellan mig och James. Jag skäms lite för att jag attakerade honom sådär, jag borde bara ha ropat Harrys namn och kollat om han reagerade eller inte. Så otroligt dumt av mig.
När jag kommer fram till Notes är det ovanligt tomt där inne. Flera av borden är lediga så jag slår mig ner vid det som är längst ifrån dörren för att slippa kylan som drar in varje gång någon öppnar den. Så fort jag har fått upp värmen igen tar jag av mig vinterjackan och kikar lite på menyn för att jag så snabbt som möjligt ska kunna beställa när Harry har kommit. Om han inte redan är här? Jag ser mig omkring inne på ceféet, som även är en resturang, på jakt efter en kille i tjugoårsåldern. Till min besvikelse ser jag att det finns flera stycken och eftersom att jag inte är så sugen på att göra bort mig igen bestämmer jag mig helt enkelt för att Harry får hitta mig.
Nästa gång jag blickar mot dörren ser jag ingen mindre än James. Jag tänker att han måste ha följt efter mig hela vägen och att han är här för att han vill träffa mig igen. Jag suckar och gömmer mig lite bakom luggen, men det är lönlöst, han kommer direkt fram till mitt bord.
"James", kommenterar jag när han står bakom stolen mittemot mig.
"Hej där, Liz", säger han glatt. "Kan jag slå mig ner?", han gör en gest mot stolen.
"Faktist inte, jag väntar på någon", säger jag och gör mitt bästa för att inte låta otrevlig.
"Ah, Harry", ler han och slår sig ner även fast jag sa att han inte skulle.
"Ja, Harry", bekräftar jag. "Så om du ursäktar mig...".
"Och vad skulle du säga om jag säger att jag är Harry?", frågar han retsamt.
"Vad pratar du om? Du har ju redan sagt att du heter James?". Jag fattar ingenting.
"Har jag inte även sagt att en av mina specialiteter är att retas?", flinar han och först då förstår jag att det faktiskt är Harry som sitter mittemot mig.
"Är du seriös?".
"Du nämnde i ett av dina senaste mejl att du ville träffa mig innan nyår och att din syster tvivlade på att jag var en bra kille, ungefär. Vill du ha mer bevis?". Jag kan riktigt se hur han njuter av att retas med mig.
"Varför lät du mig framstå som en idiot sådär länge?! Och hur kunde du möjligtvis veta att det var jag som sprang på dig förut?", jag kan inte fatta att han lät det pågå så länge, men jag måste ändå erkänna att det var roligt.
"Men kom igen, hur många tror du springer i kapp mig och frågar om jag är Harry? Jag chansade helt enkelt, och det hade ju blivit roligt hur som helst för om det inte var du hade någon annan gått runt och trott att jag heter James. Det är ett fint namn, James. Det passar mig". Han har inte slutat le sen han kom in genom dörren och i princip allt han har sagt har fått mig att skratta.
"Du är ju störtskön, vart har du varit i hela mitt liv?", skrattar jag.
"Well, jag har bott i London i hela mitt liv, jag vet inte hur det är med dig", informerar han mig om och än en gång kan jag inte låta bli att skratta.
Lite längre del den här gången, wooho xD
Det här var svårare än jag trodde, jag borde ha gjort någon sorts planering... Men det får bli som det blir! :)