Undercover • Del 12
Tidigare..
"Give me a hug", sa jag och reste mig från marken innan jag räckte ut en hand mot henne för att hjälpa henne upp. Hon tog gladerligen tag i den och drog upp sig själv med min hjälp. När vi båda stod stadigt på fötterna placerade hon armarna om min nacke och borrade ner sitt ansikte vid min hals. "I'm sorry for.. you know. It won't happen again".
»Hanna«
"Are you sure it's not too much?", jag snurrade runt framför spegeln och lät sedan blickan falla på Liam. Han såg sömnigt upp från sin mobil som varit klistrad i hans hand ända sen han kommit in genom dörren.
"No, it's perfect", sa han för säkert femtonde gången idag. Jag suckade lätt innan jag återigen vände blicken mot spegeln för att granska mitt verk. Den persikofärgade blusen gick perfekt ihop med de vita byxorna och tillsammans med några tuffa armband och mina nya, fräscha Vans var outfitten komplett. Mitt lagom långa, ljusbruna hår låg i stora, eleganta lockar över ryggen och sminket hade jag försökt hålla på en naturlig nivå. Efter lite mascara och eyeliner för att framhäva ögonen och ett fåtal drag med ögonbrynspennan för att markera ögonbrynen var jag nöjd. Frågan var bara om det inte var för mycket trots allt.
"Are you sure, I mean.. You haven't even asked me where I'm going", jag satte armarna i sidorna och gav Liam en blick genom spegeln, vilket han inte verkade uppfatta.
"I haven't asked because you have already told me that you're going out to see a friend", kommenterade han tillslut utan att lyfta blicken från mobilen.
"When did I tell you that?", frågade jag osäkert och gick igenom hela rummet för att sätta mig på sängen.
"Yesterday, the day before that and the day befor that", Liam la äntligen ifrån sig mobilen och reste sig ur min vita fåtölj -som varit med mig i princip hela livet- för att sätta sig bredvid mig. "Now, do you wanna tell me why you're so nervous? Is it a possible future boyfriend?", han gav mig ett roat flin men någonting i hans ögon sa mig att han var precis lika orolig som jag var. Varför oron hängde i luften kunde jag dock inte förstå. Det var ingenting komplicerat eller livsavgörande som skulle hända, bara en enkel fika, kanske inte ens det. Detta borde inte var någonting att oroa sig för, folk gör sånt varje dag. Ändå var det någon liten nerv som spökade.
"No, no", sa jag övertygat, som om tanken var rent av skrattretande. "It's just a friend".
"Then I have nothing to worry about and you shouldn't have anything to worry about, if it's just a friend of yours", det sista la han till bara för att jag skulle förstå att han inte varit i närheten så stöttande om det varit en möjlig pojkvän jag skulle träffa, mer uppenbart kunde det inte bli. Han ville inte se mig tillsammans med en pojkvän, bara tanken verkade få honom att vilja kedja fast mig och aldrig någonsin låta mig gå igen.
"Are you sure?", frågade jag och lutade huvudet mot hans axel. Han placerade sin starka arm om mig.
"Yes, I don't know what you're so nervous about, but I think it'll go down perfectly", lovade han med en betryggande låg stämma.
"It's just that I haven't seen this person in quite a while", sa jag innan jag bet mig själv i tungan så hårt att jag kunde svära på att jag kände smaken av blod i munnen. Jag ljög just min bästa vän rakt upp i ansiktet, jag var en hemsk person.
"And you're worried that your friendship has faded?", chansade Liam.
"Something like that", sa jag kryptiskt för att inte behöva fortsätta in på samtalsämnet och förmodligen trassla in mig i någon komplicerad lögn jag inte skulle klara av att ro i land. Som tur var räddades jag av att min mobil började ringa på andra sidan rummet så jag reste mig från min plats i sängen och gick över den mjuka mattan för att svara. När jag såg att Nialler skrivet i stora vita bokstäver prydde skärmen pirrade det till i magen och mitt ansikte sken upp i ett stort leende. Innan jag svarade lämnade jag rummet där Liam var och gick bort till köket på andra sidan lägenheten. Jag kunde inte säga precis varför, men det var otroligt svårt att tala om för Liam att jag skulle gå ut och fika med Niall ensam, även om jag planerat att göra det innan jag åkte iväg.
"Wow, you look really nice", kommenterade Niall glatt när jag mötte honom längst in i hörnet på ett mysigt fik. Det han hade på sig var ett slappt linne med USA's flagga som tryck och ett par svarta byxor till det. Outfiten var ledig men ändå fräsch och trevlig, jag gillade den.
"So do you", sa jag med ett leende och slog mig sedan ner mittemot honom. Jag ställde ner brickan med två muffinsar och två kaffekoppar mellan oss på bordet och lyfte sedan av fikat för att lägga bort brickan.
"Did you tell Liam who you went out to see?", frågade han nyfiket innan han tog av sig kepsen, drog bak håret och satte på den igen.
"An old friend...", sa jag aningens skamset och vände undan blicken för att slippa den intensiva ögonkontakten.
"Hanna..", suckade han på skämt.
"I know, I know..", försäkrade jag. "I just couldn't, I don't know why".
"Well, are we going to tell him? And the rest of them?", frågade han nyfiket och sökte upp ögonkontakten.
"I don't know, there's no need to, is it? We're just seeing each other, nothing extraordinary about that", sa jag så enkelt jag kunde för att jag skulle tro mig själv. Innerst inne kändes det som att jag ville att det skulle vara något speciellt med att vi träffades utan de andra killarna, men jag visste att det fanns en chans att han inte delade den känslan och därför kändes det bäst att hålla den för mig själv.
"No, you're right", log han. "If they ask we can tell them, otherwhise they don't need to know".
•Ett par veckor senare•
Att Niall och jag hade så mycket gemensamt och rent allmänt trivdes utmärkt i varandras sällskap märkte vi redan efter första gången vi var ute utan de andra killarna. Den eftermiddagen när vi lämnade det lilla fiket misstänkte jag att han delade mina tankar om att vilja ha något mer än bara vänskap någon gång i framtiden eftersom att det var han som föreslog att vi skulle träffas någon mer gång, bara han och jag. Jag hade utan att tveka tackat ja till hans förslag och ett par dagar senare, när vi båda hade en ledig kväll, träffades på samma fik vid samma bord längst inne i hörnet. Proceduren upprepades ett par gånger i veckan i en tid framöver och många av de gånger vi gick iväg för att träffas var antingen han eller jag med någon av de andra killarna innan. De verkade dock inte misstänka ett dugg då de aldrig ifrågasatte vart eller varför vi gick iväg hela tiden. Inte heller verkade de reagera på att Niall och jag tog platser bredvid varandra så ofta vi kunde eller att vi pratade med varandra mer än vad vi pratade med resten av killarna. Vi hade kommit överens om att berätta den fulla sanningen så fort någon av dem frågade, men fram tills dess antog vi att de inte var intresserade och därför sa vi ingenting.
Nu tyckte dock både Niall och jag att vi kommit tillräckligt långt in i vår relation för att göra det officiellt att vi var tillsammans, till att börja med skulle vi tala om det för killarna. Vi hade från början tänkt göra det någon gång då vi var alla tillsammans, men eftersom att jag visste att Liam hade speciellt starka åsikter om varför jag inte borde ha någon pojkvän ville jag personligen tala om det för honom först. Jag var inte säker på om det faktum att det var hans bästa vän som nu var min pojkvän skulle göra saken bättre eller sämre, men det återstod att se.
Med långsamma, försiktiga steg gick jag upp för trappan som ledde till Liams lägenhet. Jag hade precis pratat med honom för att se till så han var hemma, och när jag ändå hade honom på telefonen hade jag passat på att förbereda honom på att det var någonting jag behövde prata om. Han hade inte låtit allt för skräckslagen utan istället sagt att han också ville prata om någonting, alltså hade jag nu två saker att vara nervös över.
Innan jag kunde förmå mig själv att knacka på dörren sträckte jag på ryggen och fyllde lungorna med luft som jag sedan blåste ut mellan tänderna. När jag sedan klarat av den enkla uppgiften att knacka på dörren tog det inte många sekunder innan Liam var där och öppnade. Med ett leende på läpparna och utsträckta armar välkomnade han mig in i lägenheten.
"You look beautiful as alway", sa han och drog in mig i en kram. Med ett leende på läpparna placerade jag armarna om hans hals och andades in den hans väldoftande lukt.
"And you look incredibly handsome, any specific reason?", frågade jag nyfiket och genast fick jag en underlig känsla av att det fanns någon flickvän jag skulle presenteras för, att det var det han ville prata med mig om.
"Well, you're here", flinade han istället för att tala om någonting jag inte redan visste.
"You're right, I am", skrattade jag. "And you know why I'm here too..", tillade jag sedan för att börja samtalet.
"Yes", sa han kort. "You need to talk about something, go ahead", fortsatte han medan vi gick in i vardagsrummet och slog oss ner i soffan. Jag öppnade munnen flera gånger för att bara säga det, men varje gång fick jag tunghäfta och tillslut tvingades jag ge upp. "Or do you want me to start?".
"Yeah, that'd be great", sa jag och gav honom ett uppmanande leende.
"I don't want this to sound big or epic or anything like that, I just want you to know how much you mean to me", började han och jag satte genast igång med mina gissningar. Antingen ville han börja med att förklara hur mycket han tyckte om mig för att sedan tala om att det fanns en annan tjej i hans liv eller så ville han rent av bara informera mig om hur mycket han tyckte om mig eftersom att vi inte haft väldigt mycket ensamtid på sistonde.
"Liam, you don't have to", avbröt jag då jag antog att det var gissning nummer två. Om det fanns en annan tjej i hans liv borde jag ha fått reda på det på ett eller annat sätt, precis som han borde ha fått reda på att jag varit väldigt mycket med Niall på senaste tiden.
"Yes, I do. Because if I don't, neither will you and it will all just pass", förklarade han som om det var det enklaste någonsin.
"Wait, so you think we have the same think to talk about?", frågade jag tveksamt, rätt säker på att så inte var fallet.
"Yeah", han sa det som om det vore självklart.
"No, I don-"
"You have been my best friend for halv my life and it doesn't matter how many people I meet or how many new friends I get, you will always be the most important person in my life. Our level of friendship, I'm not even sure I have that with the lads and they're practically my brothers. I mean, you could be my sister. But that's not what I want. And I don't think you want that either. So I think it's time we take our friendship to the lext level", sa han eftertänksamt innan han lutade sig mot mig i vad jag befarade var en kyss. Jag frös till is för ett par sekunder och kunde inte röra mig förrän jag kände hans läppar mot mina. På en hundradels sekunde vända jag undan huvudet så att hans kyss istället hamnade på min kind och sedan reste jag mig ur soffan.
"I'm sorry Liam, that's not what I came to talk about", sa jag skamset och vände undan blicken för att inte behöva se hans sårade ansiktsuttryck. Att jag nu skulle tala om för honom att jag var tillsammans med hans bästa vän var helt otänkbart och därför lämnade jag lägenheten med förklaringen att vi skulle prata om det någon annan gång..
Som jag sa en annan gång så kommer jag sätta in en till av er i novellen, vad tror ni att den personen kommer ha för roll? Lite nyfiken bara :)