Undercover • Del 10
Tidigare..
"We get a point now!", tjoade Hanna glatt. Liam såg inte alls nöjd ut när han antecknade att vi hade fått poäng, men rättvis som han var gjorde han det utan att fuska. Det såg vi till.
"Whatever", suckade Harry retsamt. "Now, next game!".
Dagen fortsatte precis lika bra som den börjat och även om jag och Hanna förlorade de flesta av tävlingarna låg vi lika med Louis och Harry vid lunch. Hanna hade påstått att hon var livrädd för i princip allt som fanns i parken, därför hade vi fått flest utmaningar och därmed samlat på oss fler poäng. Nu stod vi i kön till en förmodligen livsfarlig vattenkarusell och trots att Hanna var nervös så att det räckte för oss båda småpratade vi om lite allt möjligt, någonting vi inte vanligtvis gjorde. Kanske berodde det på att hon var nervös, kanske berodde det på att vi spenderat hela dagen i varandras sällskap, jag kunde inte säga säkert.
"Are you sure we should be here?", frågade Hanna och såg sig förbryllat omkring.
"Hanna, it's gonna be fine, I promise you", flinade jag lugnande med båda händerna placerade på hennes axlar.
"No, I mean.. Are you sure we shoud be here?", förtydligade hon och gav mig en undrande blick under sina sänkta ögonbryn. Jag följde hennes exempel -vilket gick ut på att inspektera omgivningen- och snart förstod jag vad hon tänkte. En klar majoritet av de människor som stod i samma kö som oss såg ut att vara tio eller ynre, resten såg ut att vara i deras sällskap. Jag öppnade munnen för att säga någonting, stängde den för att jag ångrade mig och sedan öppnade den igen.
"Aren't they just a little bit too young to be daredevils?", jag flyttade händerna från Hannas axlar och korsade dem över mitt bröst. "I mean, they're like ten".
"Something's wrong", sa Hanna och härmade min pose.
"Yeah.. No, we're doing this. We need this point, oterwise Louis and Harry will win. We'll survive, I promse you", sa jag övertygande i samma stund som kön rörde sig ett tiotal meter framåt. Från vår nya plats kunde vi klart och tydligt se vagnen som just rullat in på startplatformen och så fort jag insåg vart vi var någonstans fick jag en klump i magen. Inte för att jag var rädd för vad som väntade - förnedrad var snarare rätt adjektiv.
"I ain't gonna argue with that", skrattade Hanna efter att hon skeptiskt inspekterat vad vi hade framför oss.
"They have got to be joking..", jag kliade mig i hårbotten. "I should call Harry".
"You should", instämde Hanna och räckte mig mobilen jag tidigare på dagen placerat i hennes väska. Så fort jag låst upp den gick jag in på listan för senaste samtal och tryckte på Harrys namn innan jag placerade telefonen mot örat.
"Harry", svarade han efter bara en liten stund.
"Yeah, I think there has been a mistake", suckade jag. "Do you even know what line you put us in?".
"Yes, we are fully aware", sa han i ett försök att vara allvarlig, men hans ordval avslöjade honom direkt.
"See, I don't think you are...", jag hann inte mer än börja meningen innan jag blev avbruten.
"Oh please, we know that Hanna isn't that scared, she's just acting. We've been keeping our eyes on you, just as we are now. You look good with children Niall, maybe you should get some", retades han innan han la på luren i örat på mig. Jag suckade frustrerat. De hade alltså gett oss en barnkarusell med flit.
"Nope, we're exactly where we should be..", sa jag till Hanna när jag gav tillbaka telefonen. "And they're watching us, so put a smile on those lips, that whole grumpy thing will only make them feel better".
"We can't do this, you realise that, don't you?", frågade hon, aningens stressad eftersom att det snart var vår tur.
"We have to", sa jag självsäkert. "Come on, we can't let them win!".
"What we can't do is ride that thing, people have cameras and people have access to the internet".
"Come on, I owe you one?", försökte jag, desperat efter en vinst. Det var inte mycket kvar av dagen och vi behövde det försprång vi kunde få, så dåliga som vi var i tävlingarna.
"You owe me one?", frågade hon skeptiskt.
"Yes, anything, you name it-"
"Take me out for coffee next weekend", sa hon innan jag ens hunnit avsluta meningen.
"Deal!", sa jag utan att ens ha noterat vad hon sagt. När jag väl gjort det kom den riktiga reaktionen. "Wait, what?".
"After today I've realised that I don't know as much about you as I know about the other lads. You are nice, I would like to get to know you better", förklarade hon med ett skinande leende på läpparna. Jag log osäkert.
"Well, do we tell the other guys?"
"That won't be necessary"
"Okay then, next weekend is it"
»Liam«
Jag var inte avundsjuk, det kunde jag inte vara. Omöjligt. Niall åkte den barnsligaste barnkarusellen han var tillåten att åka, kunde det vara möjligt att jag ville byta plats med honom, bara för att han satt bredvid Hanna? Sättet hon höll fast om hans hand och skrattet de båda överröstade barnen med, det var någonting med det hela som framkallade en längtande känsla inom mig. En längtan efter Hanna. Jag hade knappt fått vara med henne någonting under dagen, till skillnad från Niall som spenderat samtliga timmar i parken i hennes sällskap. Det var någonting som inte kändes rätt. Bristen på Hannas dåliga skämt, hennes klingande skratt och allt det där andra som bara fanns hos henne. Bristen på Hanna helt enkelt. Men det kunde jag väl inte säga till någon? De andra killarna hade ju precis lika stor rätt till henne som jag hade, de skulle förmodligen bara tycka att jag var tokig, vilket jag förmodligen också var. Solen låg på ordentligt, det fanns en möjlighet att värmen gjort mig tokig. Det kunde väl inte vara på något annat sätt? Hanna var min bästa vän sedan barnsben, inte kunde det väl vara möjligt att jag helt plötsligt kände något annat?
Snabb fråga - är det bäst med mycket dialog eller lite dialog? Det blev rätt mycket dialog här märkte jag ^^♥