Undercover • Del 9
Tidigare...
Hanna såg oss som bröder, det hade hon sagt många gånger. Dessutom hade hon känt mig så mycket längre än de andra, så om det var någon som skulle lyckas ta sig ur 'the friendzone' var det inte mer än rätt att det var jag. Inte för att jag såg henne på det sättet... Hon var min bästa vän. Min otroligt snälla och absolut sötaste bästa vän.
»Hanna«
Jag stannade upp mitt i strömmen av människor och betraktade de blåa skylten framför mig, medveten om att killarna skulle gå ifrån mig. Thore Park, läste jag tyst för mig själv. I evigheter hade jag velat besöka nöjesparken, men det hade aldrig blivit av. Mamma och pappa ansåg att det var slöseri med pengar och när jag väl flyttat hemifrån -och fått möjligheten att göra vadhelst jag kände för- fanns det varken tid eller pengar över till något sådant. Fram tills nu. Flera månades sparande och lite ekonomisk hjälp från killarna och nu stod jag äntligen här. Jag log för mig själv och började sedan tränga mig framåt för att komma ikapp killarna.
"You're like a kid!", kommenterade Louis med en ironisk missnöjdhet i rösten. "We're gonna lose you before this day is over.. Should I maybe write my number on your wrist so that strangers know who to call when they find you, all sad an lonely?". Jag boxade till honom på axeln som för att säga att det var helt onödigt att överdriva men kunde inte låta bli att skratta lite åt hans tama skämt. De senaste dagarna då Louis varit soffliggande och gått på tabletter hade varit väldigt trista, det var skönt att se att den gamla, friska Louis var tillbaka.
"Why don't we just put her on a leash? I've seen some people doing that with their kids", inflikade Niall efter att ha petat till Louis med armbågen. Jag flinade lite åt deras uppförande och kom sedan på mig själv med att stirra på Niall - alldeles för länge. Jag hade svårt att sätta fingret på riktigt vad som hänt, och när det hänt var rent av omöjligt att fastställa. För lite mer än en vecka sen, när vi varit ute i skogen och campat, hade Niall varit en söt liten pojke, precis som samtliga tre år jag känt honom. Men nu, nu var han istället en ståtlig man i tank top och med spretande hår. Jag vet att tanken var totalförbjuden, men jag fann faktiskt hans nya jag attraktivt.
"And where are you going?", frågade Harry och greppade tag om min arm. Jag vaknade genast till från min djupa tankekoma och insåg generat att jag var påväg mot en stor fontän istället för grinden till åkattraktionerna.
"I was just gonna have a look", sa jag i ett försök att rädda situationen. Harry gav mig en riktig sådan 'really?'-blick, vilket jag inte uppskattade.
"I saw how you drowned in Nialls eyes", böjde han sig lite framåt för att viska till mig.
"No you didn't", sa jag övertydligt, som för att tala om för honom att glömma vad han trott sig sett.
"Yes Hanna, I did", sa han övertygande. "And trust me, falling in love with your best friends best friend might not be the best thing to do".
"I'm not falling in love with anyone!", muttrade jag surt. "Now forget whatever you thought you saw and.. go over there", jag började med självsäkra steg gå mot de andra killarna som stog kanske tjugo meter bort och betraktade mig med frågande blickar. "Yes, I got a little overexcited and yes, I went the wrong way. Any other questions?".
"Nope, we're all clear", svarade Liam för hela gänget. Han hade förmodligen lärt sig ett och annat från de år han spenderat med mig - behövde man inte nödvändigtvis veta frågade man inte.
"That leash may not have been such a bad idea after all", sa Louis och puttade till mig på axeln, ungefär som jag gjort på honom förut fast detta var något försiktigare. Jag bara fnös åt honom.
"Now, I have a proposition", började jag för att fånga killarnas uppmärksamhet. "We split up in teams of two and challange each other in those games or whatever they are. The winning team gets to decide which one of the roller coasters one of the other teams should ride, and if they do, they get the point. Of they don't, the winning team gets one, plus the one they won in the game. What do you think?", jag sträckte stolt på ryggen och såg på killarna för att notera deras reaktioner.
"I'm with Harry!", ropade Louis medan han drog Harry till sig.
"Then I'm with Liam", sa Zayn och ställde sig vid Liams sida.
"I would have suggested random picked teams, but I gess this works too", sa jag och korsade armarna över bröstet. "Niall?".
"I hope you don't have motion sickess", skrattade han innan han dansade över till min sida.
"Of course I don't", sa jag utan att egentligen veta säkert. Dessa åkattraktioner var brutala och om jag skulle vara tvungen att säga hur jag kände mig var jag totalt livrädd, men det skulle jag hålla för mig själv så länge jag kunde.
"Okay then", skrockade Liam. "Where do we start?".
"So we get to pick a rollercoaster and who should ride it, is that correct?", frågade Louis med ett nöjt flin på läpparna.
"Actually, I thin-", började jag, men blev avbruten av Harry innan jag hunnit avsluta meningen.
"Don't change the rules", sa han bara och jag svor i min tystnad. De skulle utan tvekan välja mig och Niall, bara för att de kunde.
"Well, I'd like to see Niall and Hanna on that red one", sa Louis och pekade på en röd metallbana där åkarna verkade torteras med både hög fart och upp och ner-åkning. Jag svalde hårt.
"Doesn't look too bad, come on Hanna", Niall grep tag i min hand och drog iväg mig mot kön till det röda fanskapet. Jag stretade emot en aning, men fick snart en hjälpsam putt i ryggen av någon bakom mig. I en suck gav jag upp mitt försök och började istället förbereda mig på vad som väntade.
»Niall«
Hanna skrek ut i ren panik när vi närmade oss första stupet. Jag kunde inte låta bli att skratta åt hennes skräckslagna ansiktsuttryck, men samtidigt tyckte jag lite synd om henne och sträckte därför ut armen för att ta hennes hand. För ett ögonblick släppte hon sitt krampaktiga tag om bygeln som höll fast oss på våra platser och tog min hand, men så fort det började gå nedåt och farten tilltog släppte hon mig och återgick till att hålla i sig som det gällde liv och död. Jag njöt av den kittlande känslan i magen och funderade samtidigt på varför Hanna varit så inne på iden om att besöka en nöjespark när hon var så pass rädd för attraktionerna. Svaret på den frågan fick jag först efter att vi klivit ur våra platser och Hanna hade fått ner sin puls till den normala.
"That. Was. Awesome!", utbrast hon med ett gigantiskt leende på läpparna. "I wanna do it again!". Jag gav henne en ytterst förvånad blick. Bara ett par minuter tidigare hade hon önskat att hon aldrig ens lagt fram förslaget om att besöka parken.
"Shh, don't tell the others", sa jag med ett skratt. Hon ryckte lite på axlarna och la sedan håret rätt innan hon sprang iväg för att möta de andra killarna som väntat på oss vid kön till attraktionen.
"We get a point now! Someone write it down!", tjoade hon glatt. Liam såg inte alls nöjd ut när han gjorde ett sträck under våra namn på protokollet, men rättvis som han var gjorde han det utan att fuska. Det såg vi till.
"Whatever", sa Harry retsamt. "Now, next game!".
Jaa, ha det så bra vänner! :)