Love, Games, Success ♥ Del 16
Tidigare..
"We'll stop by the tacoplace and meet you at your place in about halv an hour?", föreslog jag innan jag hoppade in. Harry nickade godkännande och sedan åkte vi iväg mot tacobaren. Jag vet inte varför, men jag hade en känsla av att Harry inte alls tänkte åka direkt hem. Han hade varit alldeles för lättövertalad..
♥Jennifer♥
Med hjälp av kryckorna jag fått av doktorn hoppade jag på ett ben ut genom sjukhusets automatiska dörrar. En liten spricka i knät och en lättare hjärnskakning hade jag dragit på mig, annars hade jag kommit lindrigt undan. Kvinnan, som hjälpt mig till sjukhuset och även stannat under undersökningarna, och läkaren som hade undersökt mig sa båda att jag hade haft en ängel på min axel. Jag tyckte det lät aninens fjantigt, men för att täcka över sanningen om att jag omedvetet gått mot rött höll jag med dem.
Jag såg mig omkring på den mer eller mindre fullproppade parkeringen i jakt på en bussplats eller taxibil som kunde ta mig hem. Samtidigt som jag fick syn på den stora skylten som pryddes av en vit buss upptäckte jag även mannen som väntat med mig medan kvinnan, Anne, hade hämtat sin bil. Jag kände på mig att det lämpligaste att göra hade varit att säga någonting till honom, men jag visste inte vad, så jag satte av mot bussplatsen i hopp om att han skulle se mig innan jag kom fram.
"Hello there", ropade han när jag hade ungefär halva biten kvar.
"Hey", svarade jag artit. "Thanks for what you did earlier, I don't know what I would have done if you and Anne wouldn't have been there"
"It was a pleasure", försäkrade han. Jag log till svar. "Uhm.. I figured that you might have some trouble getting home since your parents aren't here, so I thought I'd offer you a ride?", fortsatte han sedan. Mitt tidigare tacksamma leende blev genast en aning blekare och jag kände att osäkerheten lös ur mina ögon. Var det verkligen en så bra ide att åka med en främling nu när jag hade läget under kontroll..? Jag hade sett en hel del filmer om tjejer som var utomlands och råkade illa ut för att de träffat på någon de inte borde. Taken, bland annat. Men å andra sidan, hur farlig kunde han vara om han hjälpte en fritt främmande människa bara sådär? Det fanns en hel del människor vid det där övergångsstället, han kunde enkelt ha smält in bland dem.
"If it's not too much trouble?", svarade jag till sist. Blicken i hans ögon sa mig att mitt svar hade tagit lite för lång tid, men det försökte jag se förbi. Han kunde väl inte vänta sig att jag bara skulle hoppa in i hans bil andra gången vi träffades.
"No, of course not", svarade han, nästan lite för snabbt. "But if you'd rather take the buss that's okay too", lovade han. Där någonstans övertygade han mig. Han såg så snäll ut och han ville bara hjälpa till. Genast fick jag dåligt samvete för att jag betvivlat honom.
"I'd love it if you could take me", svarade jag med ett leende. "I recently moved here so I don't know exactly where the closest busstation is anyway"
"Okay then, get inside", sa han och gjorde en gest med handen mot bilen. Jag pressade fram ännu ett leende innan jag öppnade bakdörren, la in kryckorna och satte mig på det mjuka sätet.
Drygt tio minuter senare stannade han bilen på gatan utanför min trappuppgång. Jag tackade så mycket för skjutsen, tog mina kryckor och hoppade iväg mot dörren. När jag kom fram hann jag inte mer än släppa kryckan innan en hand sträcktes fram bakom mig och öppnade den. Jag vände mig förvånat om och kunde inte låta bli att spärra upp ögonen lite när jag såg att det var mannen som skjutsat mig hem.
"Oh, thank you" pressade jag fram med ett lagom äkta leende. Han log tillbaka och sedan hoppade jag in i byggnaden för att inte behöva säga någonting mer. Dörren gick igen bakom mig och när jag vände mig om såg jag att han stod kvar utanför dörren. Med en lätt utandning började jag sedan hoppa upp för trappan mot min lägenhet.
To: Harry
I'm home now and I'm okay, sorry for hanging up earlier.
Jag läste igenom smset säkert femton gånger och var ändå osäker på om jag skulle skicka det. Han kanske inte ens brydde sig? Han kanske tyckte det var skönt att få ett par timmar fritt från mitt tjat. Fast han hade ju i och försig låtit rätt oroad när jag sa till honom att jag skulle ringa upp senare. Jo, det var lika bra att skicka det i alla fall..
From: Harry
Would it be okay if I came over?
Svaret kom inom några sekunder och satte genast ett leende på mina läppar.
To: Harry
Yeah, of course. You're always welcome.
När jag läst Harrys svar la jag undan mobilen och hoppade iväg till sovrummet för att byta om till ett par skönare och lite mer döljande kläder. Bandaget om mitt knä kunde till exempel gömmas under ett par mjukisbyxor och skrapsåren i händerna under en långärmad tröja. Sedan var det ju det här med att jag skulle ligga still i ett par dagar också, det hade jag helt förträngt..
"Jennifer?", ropade Harry in i lägenheten. Han hade öppnat utan att knacka på innan, vilket gladde mig. På så vis skulle jag inte behöva resa mig ur soffan. Mitt huvud gjorde fruktansvärt ont efter allt hoppande.
"Yeah, you can come in", ropade jag tillbaka och så fort orden lämnat min strupe ångrade jag mig. Det hördes direkt hur risig jag var vilket fick Harry att sparka av sig skorna och skynda in i vardagsrummet.
"What happened?", frågade han oroat när han såg kryckorna som låg på golvet bredvid soffan. "You have to tell me".
"It was a stupid accident", svarade jag surt. Inte sur på Harry utan idioten som kört på mig och sedan åkt iväg. "But I'm fine now, there's nothing to talk about"
"Fine?", frågade han dumt. "You don't really look fine, I can tell you that"
"They said I had some kind of angel on my shoulder, I am fine, trust me", kämpade jag, men det syntes på honom att han inte köpte det. "Actually.. Would you mind getting me some sort of painkiller? I think there's a farmacy just down the street"
"Yeah, absolutely!" sa han snabbt och snart var han uppe på fötter på väg ut i hallen. Men innan han försvann ur mitt synhåll stannade han upp, vände sig och pekade på mig. "Didn't the doctors give you something for the pain?", frågade han försiktigt. När han sa det kom jag på den gula lilla burken jag fått med mig hem. Den låg fortfarande i handväskan.
"Ooh, right.." sa jag utdraget. "It's in my purse" fortsatte jag med handen utsträckt mot handväskan som stod precis utanför köket. Harry nickade kort innan han dök ner i handväskan och fiskade upp den lilla burken med tabletter. Två minuter senare kom han tillbaka in i vardagsrummet med ett stort glas vatten och en vit liten tablett.
"Well, I think this pretty much proves that you aren't really fine", kommenterade han efter att ha gett mig tabletten och glaset.
"There's nothing to worry about, I promise you", lovade jag. "The doctor sent me home, didn't he?" frågade jag sedan. När jag såg uttrycket i hans ansikte insåg jag att det kanske inte var det bästa att säga just vid det här tillfället. Han kunde väl i alla fall inte tro att jag hade rynt från ett sjukhus, med en spricka i knät och en lättare hjärnskakning.
Tjoo ^^
Tänkte bara passa på att fråga; banan i tacos, är det någon annan än jag som har? Det passar ju hur bra som helst, ändå är det alltid någon som ska tala om för mig hur fel det låter.. Testa innan ni klagar xD
(jag läser fortfarande era kommentarer så fortsätt kommentera, det är bara så att jag kan inte svara på dem för att internet här är segare än tuggummi så det skulle ta alldeles för lång tid x) Jag svarar när jag kommer hem)