Unstoppable - Del 15
Emilia
Så fort jag kom innanför dörren hemma var pappa på mig med alla dessa frågor om vart jag hade varit och vad jag hade gjort, men jag ignorerade varenda en av dem. Istället gick jag lugnt in och satte mig i soffan där mamma redan satt, och började jag berätta om allt jag sett idag. Jag försökte berätta det så långsamt som möjligt för att de skulle hinna ta in precis allt jag sa, och jag måste säga att det fungerade. Efter att jag hade berättat att den där Harry hade slagit Milena sa jag att jag var klar, och pappa bokstavligt talat flög upp ur stolen och for ut ur rummet för att hämta sin telefon. Mamma satt kvar i soffan och stirrade tomt framför sig.
"Are you sure that hi hit her?" frågade hon med gråten i halsen. Jag la en lugnande hand på hennes axel och nickade försiktigt.
"I saw it, it wasn't a pretty sight..." ljög jag, vilket lockade fram det första tåren att rinna över mammas kind.
"Are you sure that hi hit her?" frågade hon med gråten i halsen. Jag la en lugnande hand på hennes axel och nickade försiktigt.
"I saw it, it wasn't a pretty sight..." ljög jag, vilket lockade fram det första tåren att rinna över mammas kind.
"Did you defend her?" frågade hon sedan och vände upp ansiktet mot mig.
"I tried to.. But I knew that I didn't have much of a chanse, so I left to tell you guys." även det var ju såklart en lögn, men det hade ju inte hon någon aning om. "Mum.. What will he do to them?" frågade jag när jag hörde att pappa började prata ute i hallen - antagligen med Milena.
"I don't know honey, but don't worry about it. Dad'll get them, they won't do anything to hurt you or your sister again." lovade hon, och strök gång på gång sin hand över mitt huvud. Det här går över förväntningarna, jag trodde åtminstonde att de skulle ifrågasätta mig litegrand..
"I tried to.. But I knew that I didn't have much of a chanse, so I left to tell you guys." även det var ju såklart en lögn, men det hade ju inte hon någon aning om. "Mum.. What will he do to them?" frågade jag när jag hörde att pappa började prata ute i hallen - antagligen med Milena.
"I don't know honey, but don't worry about it. Dad'll get them, they won't do anything to hurt you or your sister again." lovade hon, och strök gång på gång sin hand över mitt huvud. Det här går över förväntningarna, jag trodde åtminstonde att de skulle ifrågasätta mig litegrand..
Milena
Samma sekund som jag började springa längst de okända gatorna började jag ångra mitt beslut om att lämna Louis trygga lägenhet. Natten i London var ingenting för en liten flicka som jag, och det var jag väl medveten om. Vem som helst kunde bestämma sig för att ta en promenad nu, framför allt de som var onyktra. Eftersom att pappa alltid förbjudid oss att vara ute om nätterna hade ingen aning om hur jag skulle göra om jag hamnade i en situation som skulle kräva någnting av mig. Jag hade ingen aning om vad man skulle säga, och jag hade säkerligen ingen aning om hur jag skulle försvara mig själv. Det hade varit så mycket bättre att bara stanna hos killarna och låtit dem hjälpa mig. Varför var jag så korkad? Varför var jag tvungen att dra? Bara för att jag var van att endast ha Emilia att prata med betydde väl inte att jag inte skulle kunna skaffa lite nya vänner, hon pratar ju inte ens med mig längre. Eller jo, det gör hon väl, men då är vartannat ord en svordom.
När det började bli jobbigt att andas saktade jag ner lite, och andades med djupa andetag för att få ut syre i blodet igen. När min andning var normal igen försökte jag mig på att springa igen, men då sa benen emot, och jag blev tvungen att sätta mig ner på en bänk för att vila. Det gav mig tid att tänka, och det var absolut inte vad jag behövde i den här situationen. Min fantasi var alldeles för bra för mitt eget bästa, så att föreställa sig saker som inte fanns var inget problem för mig..
Det dröjade inte länge förens skuggorna på väggen mittemot började likna diverse saker, och då insåg jag att det var dags för mig att fortsätta gå. Men det var redan för sent; allting såg plötsligt mycket hotfullt ut, och jag tyckte mig höra fotsteg bakom mig.
"Hello?" ropade jag. Inte för att ja trodde att någon som ville mig illa skulle svara på mitt rop, men det var i alla fall värt ett försök. "Hello?!" ropade jag igen, lite högre, men fick endast mitt eget eko som svar. Jag gav ifrån mig en lättat suck, och vände mig sedan om för att fortsätta gå. Men mycket längre än så kom jag inte. När jag hade vänt mig om och skulle ta det första steget gick jag in i någonting och föll hårt mot backen. Jag skrek av bara farten och la händerna för ansiktet för att skydda det. Men inget mer hände, så jag kollade försiktigt fram mellan fingrarna, och såg att det bara varit en blomlåda som fällt mig. Förargat reste jag mig upp igen och sparkade till den så hårt jag kunde, väl medveten om att den kunde gå sönder.
"Shit!" väste jag och sparkade till den ännu en gång. När jag hade tagit ut mina aggressioner på den oskyldiga blomlådan vände jag snabbt om för att gå åt det håll jag kommit från. Det här var för mycket för mig, jag måste ta mig tillbaka.. På något sätt...
Liam
När Zayns mobil plingade till blev det helt tyst mellan oss, och jag hoppades för att jag hade att det var Harry eller Niall som skrev att de hade hittat Milena. Det kändes som att det tog en hel evighet för honom att får upp mobilen ur fickan, men tillslut höll han i den, och när han hade läst vad det stod talade han om det för oss.
"They're giving up." sa han nedstämt, och både jag och Louis suckade tungt.
"They're giving up." sa han nedstämt, och både jag och Louis suckade tungt.
"And they didn't find her?" frågade Louis, med en liten gnutta hopp i rösten. Louis brukade aldrig se problem om han inte var absolut tvungen, men även han hade varit rätt dyster den senaste timmen. Då är det illa på riktigt.
"I guess not.." svarade Zayn med en suck, och la sedan ner mobilen i fickan igen.
"Where could she be? She doesn't know this area, what if she's lost?" sa Louis fundersamt.
"No.. She might be a girl, but she's not stupid. She wouldn't go somewhere if she didn't know where she was heading." svarade jag snabbt, och Louis ryckte på axlarna.
"She seemed pretty upset, I don't think she was thinking clearly." han höll fast vid sina tankar, och jag var ganska säker på att han tänkte fortsätta med det, så jag såg ingen anledning att fortsätta säge emot. Istället konsentrerade jag mig bara på att hitta vägen hem.
"Where could she be? She doesn't know this area, what if she's lost?" sa Louis fundersamt.
"No.. She might be a girl, but she's not stupid. She wouldn't go somewhere if she didn't know where she was heading." svarade jag snabbt, och Louis ryckte på axlarna.
"She seemed pretty upset, I don't think she was thinking clearly." han höll fast vid sina tankar, och jag var ganska säker på att han tänkte fortsätta med det, så jag såg ingen anledning att fortsätta säge emot. Istället konsentrerade jag mig bara på att hitta vägen hem.
"There's Harry and Niall!" utbrast Zayn och pekade på två gestalter längre fram på gatan. Själv kunde jag inte se att det var just dem, men jag litade på Zayn och vinkade till dem för att fånga deras uppmärksamet. Det tog en liten stund, men tillslut kollade de i alla fall upp från backen nickade som hälsning. Nu var de bara ett par meter ifrån oss, så nu kunde även jag se att det var Harry och Niall.
"No Milena?" frågade jag, även om jag kunde se att hon inte var med dem.
"Nope, we haven't seen a soul besides from each other." svarade Niall dystert, och sedan började vi tillsammans gå mot lägenheterna som inte låg så långt härifrån. Hela vägen försökte jag komma på olika ställen där Milena kunde gömma sig, men kunde inte komma på ett enda. Alla resturanger och parker låg en bit härifrån, och jag tvivlade på att hon hittade till någon av dem.
"No Milena?" frågade jag, även om jag kunde se att hon inte var med dem.
"Nope, we haven't seen a soul besides from each other." svarade Niall dystert, och sedan började vi tillsammans gå mot lägenheterna som inte låg så långt härifrån. Hela vägen försökte jag komma på olika ställen där Milena kunde gömma sig, men kunde inte komma på ett enda. Alla resturanger och parker låg en bit härifrån, och jag tvivlade på att hon hittade till någon av dem.
"She could just have gone home." sa Harry, men det lät så falskt att jag inte ens kan tänka mig att han själv trodde på det han sa. Men det var väl lika bra att spela med, det skulle göra oss alla mycket mindre oroliga.
"Yeah, that is a possibility." sa jag tyst.
"No, there isn't, and you all know it." till min stora förvåning om det där från Louis, som alltid brukade köra på det lilla hopp som fanns. Men nej, inte nu.
"Yeah, that is a possibility." sa jag tyst.
"No, there isn't, and you all know it." till min stora förvåning om det där från Louis, som alltid brukade köra på det lilla hopp som fanns. Men nej, inte nu.
"She could be." svarade Niall.
"No! She wouldn't go home like that, we all know it, why won't you just admit it to yourself?! Do you think she'll be better of if you imagine that she is? Well, let me break it down for you, she won't!" nästan skrek Louis, och la en tung betoning på de sista två orden. Jag kastade en snabb blick på Harry för att se hur han reagerat, och blev faktiskt lite förvånad när jag såg att han hade tårar i ögonen. Shit, varför hände allt det här? Det måste vara en dröm, eller hur?
"No! She wouldn't go home like that, we all know it, why won't you just admit it to yourself?! Do you think she'll be better of if you imagine that she is? Well, let me break it down for you, she won't!" nästan skrek Louis, och la en tung betoning på de sista två orden. Jag kastade en snabb blick på Harry för att se hur han reagerat, och blev faktiskt lite förvånad när jag såg att han hade tårar i ögonen. Shit, varför hände allt det här? Det måste vara en dröm, eller hur?
Harry
När Louis sa det där kände jag bara för att slå till honom, men det var ändå någon sanning över det han sagt. Hur mycket jag än föreställde mig att Milena satt hemma och kollade på tv med sin familj, så vad det inte det som var fallet. Hon var någon helt annan stans, och ingen hade någon aning om vart - kanske inte ens hon själv.
Sista biten fram till lägenheterna var vi helt tysta, och inte ens när vi skulle dela upp oss för att gå in i byggnaderna vi bodde i sa vi något. Jag fick någon sorts nickning av Niall som kunde betyda hejdå, men orkade inte bry mig om att besvara den. Istället lät jag Liam öppna porten till byggnaden vi bodde i, gick sedan in efter honom, med blicken hela tiden fäst i golvet.
"Harry." sa Liam, och stannade tvärt upp framför mig. Jag tittade snabbt upp för att se vad det var han ville, och möttes direkt av ett par underbara, bruna ögon. Milena..
Idag var det här inte alls min grej, men ja.. Det får duga.. xD
"Harry." sa Liam, och stannade tvärt upp framför mig. Jag tittade snabbt upp för att se vad det var han ville, och möttes direkt av ett par underbara, bruna ögon. Milena..
Idag var det här inte alls min grej, men ja.. Det får duga.. xD