Unstoppable - Del 14
Jag drog in så mycket luft i lungorna att jag nästan trodde de skulle spricka, och förde sedan långsamt tummen mot mobilen för att svara. När samtalet var framkopplat stod jag där ett tag och bara såg på siffrorna som räknar hur länge samtalet pågått innan jag la telefonen mot örat.
"Hello?" svarade jag försiktigt, och berädde mig på pappas vredesutbrott.
"Where are you?" frågade han sammanbitet, som att han visste men ändå ville att jag skulle säga det. Jag suckade djupt och bestämde mig för att hålla mig så nära sanningen det gick.
"I'm with some friends." svarade jag ärligt.
"What friends?" frågade han i samma ton som han nyss använt sig av. Jag visste ganska säkert att Emilia redan berättat för honom vart jag är och vilka jag är med, så jag kan inte förstå varför han vill höra det från mig också. Eller så hade han fått för sig att jag var korkad och att jag inte alls trodde att Emilia skvallrat utan att han bara ringde för att kolla hur det var med mig. Det hände sällan, så det kan vi ränka bort.
"Ah, don't bother, you don't know them." ännu en sanning, det här går ju förvånansvärt lätt.
"Who is it Milena?!" röt han på andra sidan luren, och fick ur mig ännu en suck.
"Harry, Louis, Liam, Niall and Zayn. See, that doesn't say you anything, right?" jag rabblade upp namnen så snabbt att jag inte ens hörde själv om det blev rätt, så det kan inte vara möjligt att han hann ta in dem eller ens ränka hur många det var. Dessutom har han antagligen aldrig hört namnen innan, så han skulle nog inte känna igen dem även om han hörde dem rätt.
"It's those boys, isn't it?" frågade han då, men en röst så full av avsky att den knappt hördes.
"Emilia have already told you everything, why do you even bother to ask?!" skrek jag åt honom, och när jag insåg att jag inte var villig att lyssna på vad han hade att komma med nu slängde jag på luren i örat på honom och stängde av telefonen. Sedan tog jag ett par djupa andetag för att lugna ner mig lite innan jag gick tillbaka till vardagsrummet igen, där nu alla killarna väntade. På bordet stog någon form av fryst pizza och sex tallrikar. Jag gick genom rummet för att sätta mig i samma fåtölj jag nyss suttit i, och försökte låtsas som att ingenting hade hänt. Men killarna såg nyfikna och oroliga ut, så någonting sa mig att de redan visste - eller åt minstonde trodde sig kunna gissa.
"We heard." sa Harry medlidsamt och såg på mig.
"Emilia have already told you everything, why do you even bother to ask?!" skrek jag åt honom, och när jag insåg att jag inte var villig att lyssna på vad han hade att komma med nu slängde jag på luren i örat på honom och stängde av telefonen. Sedan tog jag ett par djupa andetag för att lugna ner mig lite innan jag gick tillbaka till vardagsrummet igen, där nu alla killarna väntade. På bordet stog någon form av fryst pizza och sex tallrikar. Jag gick genom rummet för att sätta mig i samma fåtölj jag nyss suttit i, och försökte låtsas som att ingenting hade hänt. Men killarna såg nyfikna och oroliga ut, så någonting sa mig att de redan visste - eller åt minstonde trodde sig kunna gissa.
"We heard." sa Harry medlidsamt och såg på mig.
"Super.." viskade jag och himlade med ögonen för att inte behöva möta hans blick. Det skulle bara sluta i tårar, och så skulle jag förstöra den här kvällen också.
"Do you want to talk about it?" frågade Niall med en ton liknande Harrys. Jag skakade snabbt på huvudet och gav honom ett falskt leende.
"Do you want to talk about it?" frågade Niall med en ton liknande Harrys. Jag skakade snabbt på huvudet och gav honom ett falskt leende.
"There's nothing to talk about." ljög jag, och gjorde allt för att stoppa tårarna från att svämma över och blöta ner mina kinder.
"Yes there is, we heard you yelling at your father, that's never good. Come on, talk to us." bad Zayn. Jag skakade snabbt på huvudet igen och reste mig från fåtöljen. Nu hade ja fått nog.
"There is nothing to talk about, just stop nagging!" nästan skrek jag, och skyndade mig ut i hallen. Den här gången skulle jag dra, ingenting kunde stoppa mig.
"Yes there is, we heard you yelling at your father, that's never good. Come on, talk to us." bad Zayn. Jag skakade snabbt på huvudet igen och reste mig från fåtöljen. Nu hade ja fått nog.
"There is nothing to talk about, just stop nagging!" nästan skrek jag, och skyndade mig ut i hallen. Den här gången skulle jag dra, ingenting kunde stoppa mig.
"Milena!" skrek Harry från vardagsrummet, men jag bara ignorerade honom och satte istället på mig skorna. Sedan stoppade jag ner mobilen i bakfickan och öppnade dörren för att gå ut. Vid den tiden var alla killarna ute i hallen med mig, och gjorde allt de kunde för att stoppa mig. Men jag tänkte inte låta dem göra det den här gången, så jag fortsatte ignorera dem och smällde igen dörren bakom mig.
Jag hann bara komma ner till bottenvåningen innan dörren öppnades igen, och killarnas prat fyllde trappuppgången. Då skyndade jag mig lite till, och så fort jag var ute på gatan sprang jag. Vart vet jag inte riktigt, men frammåt var ett bra mål till att börja med. Jag skulle inte hem i alla fall, det var en sak som var säker..
Harry
När Milena kom tillbaka från telefonsamtalet var hon ganska frånvarande, och tårarna såg inte ut att vara så långt borta. Det gjorde ont att se henne på det sättet, och tänka att det faktiskt var hennes egen familj som satte henne i den smärtan. Jag ville gärna hjälpa henne, och det visste jag att de andra killarna också ville, så vi försökte få henne att prata. Men hon vägrade, och när vi tjatade blev hon bara arg. Tillslut drog hon bara, utan att lämna oss en chans att be om ursäkt.
"We have to find her, she have nowere to go, we have to get her back." sa Louis så fort hon hade smällt igen dörren bakom sig. Vi skyndade oss att ta på oss skorna, och sedan var vi klara för avfärd. Louis låste dörren bakom oss innan vi började springa ner för trapporna, och med tiden vi var nere syntes hon inte till.
"We'll split up. Louis, Liam Zayn, that way, Niall you're with me." sa jag och pekade åt hållet jag ville att Louis och gänget skulle gå åt. De nickade snabbt, och började sedan jogga längst gatan åt det håll jag pekat. Istället för att jogga började Niall och jag gå åt andra hållet för att vi inte skulle missa henne om hon satt någonstans och gömde sig.
"You should have taken her number." sa Niall besvärat och lyfte på locket till en stor soptunna som stod bakom en bänk.
"I don't think she's in there buddy." jag ignorerade hans konstaterande, för jag hade absolut ingen aning om vad jag skulle svara. Varför var det just jag som skulle ta hennes nummer, kunde han inte göra det själv?
"We have to find her, she have nowere to go, we have to get her back." sa Louis så fort hon hade smällt igen dörren bakom sig. Vi skyndade oss att ta på oss skorna, och sedan var vi klara för avfärd. Louis låste dörren bakom oss innan vi började springa ner för trapporna, och med tiden vi var nere syntes hon inte till.
"We'll split up. Louis, Liam Zayn, that way, Niall you're with me." sa jag och pekade åt hållet jag ville att Louis och gänget skulle gå åt. De nickade snabbt, och började sedan jogga längst gatan åt det håll jag pekat. Istället för att jogga började Niall och jag gå åt andra hållet för att vi inte skulle missa henne om hon satt någonstans och gömde sig.
"You should have taken her number." sa Niall besvärat och lyfte på locket till en stor soptunna som stod bakom en bänk.
"I don't think she's in there buddy." jag ignorerade hans konstaterande, för jag hade absolut ingen aning om vad jag skulle svara. Varför var det just jag som skulle ta hennes nummer, kunde han inte göra det själv?
"You never know, she can't have gotten that far." sa han och log det leende man bara kunde se hos Niall Horan.
"Right.." sa jag utdraget och gav honom en blick som sa att han var galen. Han skrattade lite åt mig, och sedan fortsatte vi sökandet. Klockan var drygt kvart över åtta, så mörkret hade redan börja lägga sig över London. Men det var mars, så antagligen skulle vi se vart vi gick ett tag till.
"We should call Liam or someone to see it they have had any luck." sa Niall när vi hade kommit ända bort till gatan där Milena bodde. Ingen av oss trodde väl egentligen på att hon skulle vara här, men det var lika bra att kolla. Som vi trott såg vi henne ingenstans, och jag tvivlade starkt på att hon hade gått hem. Inte med den blåtiran.
"Yeah, I can do it." sa jag och fiskade upp mobilen ur fickan. Jag tryckte vant på Liams namn innan jag la mobilen mot örat och lyssnade på när signalerna gick fram. Det kändes som att det gick en hel evighet mellan signalerna, men tillslut svarade han i alla fall.
"Yeah, I can do it." sa jag och fiskade upp mobilen ur fickan. Jag tryckte vant på Liams namn innan jag la mobilen mot örat och lyssnade på när signalerna gick fram. Det kändes som att det gick en hel evighet mellan signalerna, men tillslut svarade han i alla fall.
"Liam." sa han entonigt, vilket egentligen bara kunde betyda en sak..
"Any luck?" frågade jag i alla fall, även om jag var ganska säker på vad svaret skulle bli.
"Nope.. Zayn thought he saw her turn left by Grosevenor Scuare Garden, but when we went there we never saw her." sa han ledsamt. Jag sparkade till benet på den parkbänt vi stannat vid, men ångrade mig genast. Smärtan i foten blev obeskrivligt, och det krävdes en hel del för att hindra skriket som gärna ville ta sig ur halsen.
"Any luck?" frågade jag i alla fall, även om jag var ganska säker på vad svaret skulle bli.
"Nope.. Zayn thought he saw her turn left by Grosevenor Scuare Garden, but when we went there we never saw her." sa han ledsamt. Jag sparkade till benet på den parkbänt vi stannat vid, men ångrade mig genast. Smärtan i foten blev obeskrivligt, och det krävdes en hel del för att hindra skriket som gärna ville ta sig ur halsen.
"Okay, call me if you find her, bye." sa jag lika entonigt som han svarat tidigare, och la sedan på luren. Niall såg på mig med en förvånad blick, och såg ut att ha aningens svårt att hålla sig för skratt.
"Not funny." väste jag. Han skakade snabbt på huvudet, och tog ett djupt andetag för att lugna ner sig. Sedan fortsatte sökandeti någon timme till.
"Harry, she can be anywhere in the city of London by now, we won't find her." sa Niall när vi för tredje gången passerade Onslow Gardens.
"But I feel so sorry for her.." muttrade jag till svar.
"Harry, she didn't want our help, she left. She'll be okay." svarade han försiktigt. Jag fokuserade blicken på en sten som låg på backen, och önskade att jag bara kunde vrida tillbaka tiden ett par månader. Inte tills det att jag träffade Milena, utan tills det att hon och hennes syster fortfarande var bästa vänner, och gjorde allt tillsammans. Det var det jag ville för Milena, men jag hade en kännsla av att det var lite för sent för att det någonsin skulle hända igen. De verkade inte ens i närheten av att vara vänner just nu..
"If you say so..." sa jag dystert. Sedan tog jag upp mobilen för att skicka till Zayn att vi var påväg hem innan vi började leta på vägen som ledde hemåt. Utan att ha hittat Milena..
Åååh, igår slog ni besöksrekordet igen, det var 20 st unika besökare fler än det förra rekordet :') Hoppas ni är här för att stanna! :D Älskar er! ♥
Åååh, igår slog ni besöksrekordet igen, det var 20 st unika besökare fler än det förra rekordet :') Hoppas ni är här för att stanna! :D Älskar er! ♥