Love, Games, Success ♥ 43
Tidigare..
"I know", sa han tillslut, sedan följde en lång -men inte alls obekväm- tystnad. Det var precis som att konversationen fortsatte på ett fredligt sätt utan att vi sa någonting och efter ett tag vred vi oss om och såg på varandra en stund innan vi lutade oss framåt och möttes i en kram.
"I'm sorry", sa vi i mun på varandra. Resten av dagen och kvällen spenderade vi tillsammans i min lägenhet. Stundvis satt vi bara där och pratade och stundvis såg vi på tv under tystnad. Det kändes som en välbehövlig dag.
Runt halv två följande eftermiddag stod jag utanför portdörren som ledde in till trappuppgången där jag visste att Jennifers lägenhet fanns. Jag hade inte den blekaste aning om vad jag skulle säga, eller om hon ens ville prata med mig, men jag höll tummarna för att allt skulle lösa sig när vi väl stod där och såg varandra i ögonen. Bara tanken fick mig att rysa till av nervositet och plötsligt kände jag mig inte lika säker på mitt uppdrag längre. Jag stod där och funderade över saken en stund till och när jag efter ett tag samlat på mig tillräckligt mycket självförtroende drog jag upp dörren och började jogga upp för första trappan. I huvudet upprepade jag några patetiska försök till ursäkter, men det var ingen jag fastnade för. Jag fick helt enkelt hoppas på att hon skulle säga någonting först och att jag sedan kunde utgå ifrån det. Svårare än så behövde det inte vara.
Trots min självsäkerhet tvekade jag i nästan en hel minut innan jag tillslut tryckte till på ringklockan bredvid dörren. I samma stund började jag även fundera på vare sig det var rätt beslut att inte ringa innan eller om det bara var dumt. Eftersom att hon den senaste veckan knappt försökt kontakta mig över huvudtaget antog jag att hon i stort sett hade gett upp på mig och därför hade jag inte vågat ringa henne innan, rädd att hon skulle hålla sig hemifrån eller hitta på någon falsk bortförklaring om hon visste att jag var på väg.
"Harry?", utbrast Jennifer i all sin förvåning, det var först då jag märkte att hon öppnat dörren.
"Jennifer? What are you doing here?", frågade jag i samma stund som det slog mig att det faktiskt var jag som stod utanför hennes dörr. "Uhm, I mean.. Hi!", skyndade jag mig att tillägga och till min stora lättnad flinade hon bara åt min stora miss.
"I didn't think you wanted to talk to me", sa hon efter en stunds tystnad och genast fick samtalet en allvarligare ton.
"Yeah, I'm sorry about that, I just needed a break from everything", ursäktade jag mig, medveten om hur falskt det lät. "Me and Louis have barely been talking either, and him and Eleanor took a long break from each other, if that helps".
"That's terrible, why would that help us? Are they back together?", trots att hon använde en hyfsad upprörd ton kunde jag inte låta bli att le åt det faktum att hon sagt 'us'. Det måste ha betytt att hon inte helt och hållet gett upp.
"So there's still an 'us'?", frågade jag hoppfullt.
"Oh well, that depends on what you came here to say", sa hon som om det var självklart, vilket det kanske var, jag hade ingen aning längre. Hon verkade å andra sidan ha full koll på vad hon skulle säga.
"I just wanted to say that I'm sorry I reacted like a fool, I had no right to", sa jag osäkert med blicken fäst överallt förutom på Jennifer.
"I get why you got mad at me, you had every right to, but it would have been nicer if you'd have talked to me about it instead of shutting me out", sa hon ursäktande, vilket jag uppskattade. "But I'm not mad at you, just really happy that you came here".
"So do you think we can make this work?", frågade jag med ett leende på läpparna, glad att det ändå gick så enkelt. Jag hade förväntat mig betydligt mer ilska från hennes sida.
"Yeah, as long as we stay honest with each other", svarade hon glatt.
"Yeah? This went a whole lot better than I thought it would", flinade jag glatt medan jag flyttade upp väskan som höll på att halka ner över min axel.
"And what was your plan B?", frågade Jennifer nyfiket. Jag flinade lite åt henne och drog upp dragkedjan på väskan för att visa henne innehållet.
"I brought ice cream", sa jag med ett charmigt leende.
"Oh Harry, you know me too well, I love you", utbrast hon överlyckligt medan hon sträckte sig efter en av de två förpackningarna med Ben och Jerry's. "Get inside", nästan beordrade hon innan hon la armarna om mig i en kram och drog in mig i lägenheten.
"That's what she said", mumlade jag retsamt vilket fick henne att stanna upp och ge mig en på skämt mördande blick. Detta gick verkligen över förväntningarna, tänkte jag lyckat medan jag försökte sparka av mig skorna. Det kändes nästan barnsligt enkelt, vilket fick de senaste veckornas trams verka om möjligt ännu mer onödigt.
~Flashback~
Jag klev ljudlöst in i lägenheten där jag visste att Eleanor väntade på mig. Jag och killarna hade precis kommit tillbaka från Amerika och eftersom jag åkt direkt från flygplatsen hade jag min stora resväska med mig. Men jag kände inte alls för att åka hem, lämna packningen och ta en dusch innan jag träffade henne, jag ville bara få det överstökat. Få bekräftelse på att det Harry sa inte bara var någon konstigt påhitt. Inte för att jag kunde komma på någon som helst anledning till varför han skulle ljuga om någonting sådant, men på något sätt ville jag inte tro att det han sa var sant, vilket jag tyckte kunde vara förståeligt. Jag menar, vem skulle acceptera att ens bästa vän legat med ens flickvän, det var bara inte okej. Det bröt varenda vänskapsregel som fanns.
"Hey Louis, I've missed you!", utbrast Eleanor glatt medan hon slängde sig om halsen på mig. Jag ställde ner väskan på golvet och besvarade hennes kram med min ena arm, just bara för att det inte skulle uppstå någon konstig stämning.
"Hey", sa jag med sömnig röst.
"Are you tired? I've made dinner, but if you want to we can heat it up again tomorrow", sa hon omtäntsamt innan hon började leda mig in i lägenheten. I vanliga fall hade jag blivit jätteglad över att hon brytt sig om att göra mat, eftersom att jag var medveten om att det inte var det roligaste hon visste, men nu kändes det inte som att det spelade någon roll.
"Actually I thought we could sit down and talk", sa jag och hänvisade henne vill vardagsrummet. Förvånat gjorde hon som jag sa och satte sig ner i soffan utan att protestera eller fråga varför.
"What is it?", frågade hon oroat. Jag tänkte igenom mina ord noggrant, jag ville inte skälla ut henne, bara få reda på om det var sant eller inte, om hon tänkte neka det eller inte.
"The night at Harrys, when we played 'never have I ever'..", började jag försiktigt. Det syntes direkt på henne att hon började bli lite nervös, vilket borde ha varit bekräftelse nog, men dum som jag var fortsatte jag. "Do you have anything to tell me that happened that night?", frågade jag klart och tydligt för att undvika missförstånd.
"Noo, I don't think so", sa hon eftertänksamt. "What is this about Louis?"
"Are you sure?", frågade jag istället för att svara henne. Hon nickade försiktigt, men innan hon hann säga någonting sköt jag in; "Harry told me".
"Told you what?", frågade hon oskyldigt, sedan insåg hon att jag visste om vad som hade hänt. "No he didn't!".
"Yes, Eleanor, he did", sa jag sårat. "Question is; why did you do it?".
"You don't honestly believe that I did it on purpose, do you?", hon lät djupt bekymrad.
"But you did do it, and you decided to keep it from me. Why?", frågade jag oförstående. Det hade varit aningens annorlunda om hon morgonen efter kommit fram och talat om för mig att hon gjort det och att hon ångrade det, men nu visste jag inte riktigt vad jag skulle tro, även om jag väldigt gärna ville lita på henne.
"Because I didn't think it mattered! It meant nothing to neither me or Harry so we thought we'd just forget about it", förklarade hon enkelt, som om det inte alls spelade någon roll. "I can't believe he told you", mumlade hon sedan.
"I can't believe you didn't tell me!", nästan fräste jag åt henne.
"I don't understand why you're getting so upset, we both were drunk and it meant nothing", sa hon med gråten i halsen. Det gjorde ont att se henne så upprörd, men för tillfället hade jag inget behov utav att trösta henne. "I'm sorry Louis, I am. I didn't think you would be so upset about it".
"Well, I think we should take some time off from each other", föreslog jag beslutsamt.
"But we can get past this Louis!", överklagade hon.
"It would be good for us to spend some time apart", sa jag istället för att ge henne en yttligare chans att rädda situationen. Efter en stunds tystnad reste jag mig sedan från soffan, gick ut i hallen, tog på mig skorna och lämnade lägenheten och Eleanor bakom mig. Tårarna som hotade att rinna över gjorde min syn suddig, men tack vare några konstiga läten och snabba blinkningar lyckades jag ta mig till bilen innan första tåren blötte min kind. Detta var absolut inte hur jag hade föreställt mig första kvällen tillbaka i Storbritannien..
Nu kommer jag ihåg en av de anledningar till varför jag inte brukar ha med läsare i novellen.. Det är så många som vill vara med och jag känner mig alltid lika dum mot de jag inte väljer. Men ni måste förstå att det inte är något personligt, eller någonting jag inte tyckte om med er, för det är inte så det fungerar. Jag kommer välja ut några av mina favoriter och sedan lotta mellan dem för att göra det så rättvist som möjligt. :)