Love, Games, Success ♥ Del 41
Tidigare.. (Nialls perspektiv)
Vi hade inte heller någon aning om när Harry skulle komma tillbaka. Innan lunch, hade han sagt när han försökt få oss att gå med på iden, men den tidsplanen hade han sumpat med nästan fyra timmar så han verkade inte ha hur brottom som helst.
Tjugofyra minuter i sju senare den kvällen -jag var noggran med att notera tiden- öppnades dörren till vår hotellägenhet och en mer eller mindre utslagen Harry klev in i hallen. Efter att ha sparkat av sig skorna och lagt ifrån sig jackan på en stol fortsatte han med zombie-liknande steg in till oss i vardagsrummet där han damp ner i en av de tomma fåtöljerna. En kort stund satt vi bara och såg på honom, det märktes så tydligt att det var något som inte stod helt rätt till.
"Is there something wrong, mate?", frågade jag för att bryta den tunga tystnaden. För ett ögonblick trodde jag att han helt och hållet skulle ignorera min fråga då han bara fortsatte stirra ner på sina händer som slappt vilade i hans knä, men tillslut vände han i alla fall upp blicken och såg på Louis. Hans blick var djup och hans ögon var våta, han såg riktigt sorgsen ut.
"Didn't they let you get her out?", chansade Louis i ett försök att göra det lättare för Harry att berätta för oss vad det var som var fel. Han nickade i en knappt märkbar rörelse.
"It was all one big, fat lie", sa han tillslut, fortfarande med blicken fäst vid Louis.
"What was a lie?", frågade Zayn för oss alla.
"Everything", sa Harry i en besviken utandning innan han vände undan blicken och istället fokuserade på sina egna händer igen. "This was all your idea, you remember that, don't you? I told you that I wasn't good with relationships", fortsatte han i en tystare ton när ingen av oss kommenterade hans tidigare uttal.
"I'm guessing this has something to do with Jennifer?", chansade jag försiktigt.
"You're damn right it has", sa Harry som nu plötsligt verkade väldigt upprörd. "In fact, this is all about Jennifer, it always were. She never liked me for me, she liked the fact that I have fame. She got me in bed because her manager told her to, it was all according to their big plan to get Jennifer famous. It was never about me", tillade han efter en stunds tystnad vilket fick oss alla att häpnas. Det Harry beskrev lät säkerligen inte som den Jennifer vi fått bekanta oss med. Hon verkade snarare som en genomsnäll tjej som aldrig någonsin skulle få för sig att såra någon.
"Are you sure?", jag insåg inte hur dum frågan var förrän den lämnat mina läppar och jag kände genast att jag skulle bli tvungen att förklara mig själv. "I mean, that doesn't sound like her". Louis gav mig en varnande blick.
"Of course I'm sure, she told me herself. Right after I flew across the world to get her sorry ass out of jail she admitted that our entire relationship was a lie", sa Harry med en väsande ilska man sällan såg hos honom.
"What did she suggest that you'd do?", frågade Liam nyfiket men ändå försiktigt. Det var lite lustigt egentligen, vi hade känt varandra i över tre år, vi var praktiskt taget som bröder, ändå trippade vi på tå omkring varandra när vi var på dåligt humör.
"'I hope this doesn't need to change too much between us'", jag antog att han citerade det Jennifer sagt till honom eftersom att han använde en annan ton på rösten när han uttalade orden. Genast blev jag mycket förvirrad - hade hon talat om för Harry att hon inte tyckte om honom på det sätt hon tidigare påstått sig göra och sedan hoppats på att det inte skulle ändra något mellan dem? Det gick inte ihop. Varför skulle hon då vilja fortsätta träffa honom? Och framför allt, varför trodde hon då att Harry skulle vilja fortsätta träffa henne? Frågorna var många, men tyvärr var jag för feg för att våga fråga honom, rädd att han skulle tycka jag var okänslig eller liknande.
"I don't get it", sa Zayn undrande, vilket jag var tacksam för. Då skulle jag inte behöva.
"Well, that makes two of us", sa Harry surt innan han reste sig ur fåtöljen och stövlade iväg mot sovrummet. "Louis, I need to talk to you", vände han sig om för att säga innan han lämnade rummet.
"Now?", frågade Louis tveksamt. Jag förstod varför, Harry brukade vanligtvis gå iväg från ett samtal när han ville vara ifred och tänka, att han ville prata med Louis just då verkade för mig lite underligt.
"Yeah, if you don't have anything better to do", sa Harry innan han vände sig om och försvann iväg mot ett av sovrummen, utan att ge Louis så mycket som en chans att svara honom.
"I sure wonder what that could be about", sa Louis skeptiskt.
"There's only one wat to find out", Liam nickade mot sovrumsdörren Harry just stängt bakom sig.
"You're right, wish me luck", flinade Louis när även han reste sig ur soffan och försvann iväg mot sovrummet. Kvar satt jag, Zayn och Liam, helt ovetande om vad det var som pågick bakom den stängda dörren.
»Louis«
Harry satt på en av sängarna med ryggen lutad mot väggen och blicken fäst vid taklampan när jag klev in i rummet. Utan någon som helst aning om vad det var han kunde vilja prata om gick jag med försiktiga steg över det varma golvet för att sätta mig ovanpå det mjuka täcket bredvid honom. Efter det följde ett par minuter då ingen av oss sa ett ljud och under den tiden blev jag bara mer och mer orolig att det han hade att säga inte alls var glada nyheter.
"What's up, mate?", frågade jag så lättsamt jag bara kunde för att han inte skulle märka hur nervös jag började bli.
"You know when Jennifer was back in Sweden and we spent that night over at my place, playing 'never have I ever'?", Harry lät allvarlig när han uttalade sin fråga, ändå kunde jag inte låta bli att le vid minnet. Det hade varit en fantastisk kväll.
"I sure do", svarade jag roat.
"Do you also remember that Eleanor and I woke up before everyone else and made breakfast for you all?", fortsatte han när vi kommit förbi den första fråga. Jag var inte säker på vart han ville komma med det han sa, men eftersom att Eleanor nu var inblandad tvingade jag mig själv att bli lite mer vaksam innan jag nickade. "That was because we didn't fall asleep in the livingroom as the rest of you did", sa han kryptiskt. Det faktum att jag inte alls kunde lista ut vad det var han försökte säga skrämde mig en aning, det var som att min hjärna försökte blockera det uppenbara svaret som jag förmodligen inte alls ville höra.
"What are you trying to say?", frågade jag för att han skulle förstå att jag inte hängde med.
"We shared bed that night, me and Eleanor", sa han utan att släppa den eleganta taklampan med blicken. Först kunde jag inte alls förstå varför det var så märkvärdigt att han var tvungen att han dra iväg mig för att tala om det, jag menar, vi alla blev kraftigt alkoholpåverkade den kvällen och det var förmodligen ingen av oss som tänkte på någonting. Eleanor kanske trodde att jag var Harry, eller så ville hon vara inte sova på oss andra i soffan. Men sedan slog det mig. Eleanor hade inte alls varit så bakfull morgonen därpå när hon försökte få upp mig ur soffan. Kunde det vara så att hon inte alls var lika påverkad som oss andra och medvetet kröp ner i samma säng som Harry? Eller var det kanske Harry som lagt sig i sin egen säng efter det att Eleanor bäddat ner sig själv där?
"I'm sensing that it's more to the story", sa jag i hopp om att få saken förklarad för mig.
"After you fell asleep, we decided to play 'truth or dare' instead", förklarade Harry. "It didn't take long before things got out of hand.. Someone dared Eleanor to go into the bedroom with me for a couple of minutes, and the next thing I know I wake up almost naked beside my best friends girlfriend", jag vet inte varför, men istället för att bli rasande förbannad fann jag tröst i det faktum att det fanns ett 'nästan' mellan 'vaknade upp' och 'naken'.
"Almost?", frågade jag för att få det bekräftat för mig vilket eller vilka klädesplagg det var han bar.
"Yeah...", började han utdraget. "I had my socks on..", jag satte nästan tungan i halsen. Han hade strumporna på sig. Bara strumporna? Först nu började jag bli riktigt ilsken.
"Don't tell me you had sex with my girlfriend!?", utbrast jag argt. Harry vände skamset undan blicken och såg istället ut genom fönstret som fanns på hans vänstra sida, jag satt på hans högra.
"I don't know", nästan viskade han.
"What do you mean you don't know?!", frågade jag irriterat. Det fanns inte en chans att han inte visste.
"I mean exactly what I said, I don't know what happened, neither do Eleanor. I wish I did, but I don't", förklarade han sig vilket inte alls var till någon tröst.
"So what you're saying is that you may have slept with my girlfriend, but there's no one that can confirm it?", snäste jag åt honom i en otrevlig ton. "Unbelievable".
Jag känner på mig att det var någonting jag skulle skriva här, men jag kommer inte ihåg vad det var, så det kan inte ha varit så viktigt, höhö.. Uhm... Ja. Ha det så bra! :)♥