"Yeah, he was kinda worried", svarade hon enkelt. Jag ryckte likgiltigt på axlarna, som för att tala om att jag inte tänkte tjata mer. Men gett upp hade jag inte gjort. Något var det och jag ville gärna veta vad. 

 

"You could tell Cristopher I'm not coming to work for a couple of days though. I know it sounds like a suicide mission, but he'll be easier on you. He would kill me if I just showed up to work one day", sa jag till Henke som surt lyssnade på andra sidan av telefonlinjen. Han hade nyss gått igenom en hel rad med anledningar till varför inte han kunde komma och hämta upp mig, och eftersom att han var den enda inom jobbet jag klassade som vän antog jag att jag skulle få vänta tills Harry kom tillbaka. Henke verkade inte alls nöjd med sin uppgift. 

"I'm not gonna tell Cristopher, are you out of your mind?!", nästan röt han åt mig. Jag hade aldrig hört honom så arg förut. Visst kunde Cristopher vara skrämmande när han inte fick som han ville, men eftersom att Henke inte gjort något skulle Cristopher inte straffa honom, det visste jag. "You are coming to work tomorrow, you don't have much of a choise. Call that Harry-morron right this second or I will do it myself. And when I'm at it I might aswell tell him the reason why the two of you are together. Or maybe he knows already?", nu lät han rent av farlig och det var inte någonting jag uppskattade. Han hade aldrig använt den tonen mot mig innan, aldrig. Inte heller kunde jag förstå hur han visste om mig och Harry, den lusen hade förmodligen tjuvlyssnat på något av de många privata samtal mellan mig och Cristopher. Men det spelade ingen roll hur han visste om det, det hördes på honom att han gjorde det och jag var på tog för arg för att fråga hur. 

"No! You are not telling Harry! What is wrong with you?! Of course he doesn't know.. I'm gonna tell him when the time is right", snäste jag åt honom medan mitt grepp hela tiden hårdnade om telefonen. 

"Then call him and tell him that he need to get his fat as over here and get you out!", fräste han, förmodligen medveten om att det inte skulle göra någon skillnad. Jag var känd för många saker, att vara envis var bara en av dem. 

"No, bye now", sa jag sammanbitet innan jag så hårt jag kunde hängde tillbaka telefonen där jag tagit den ifrån. Det riktigt ekade mellan betongväggarna vilket tamde min ilska en aning innan jag vände mig om för att gå tillbaka till cellen jag blivit placerad i. I samma stund som jag satt ner foten framför mig såg jag honom och därmed drabbades jag av den största chocken på länge. Jag kände genast igen det bruna, spretiga håret som letade sig fram under luvan och kepsen såväl som den beskyddande blicken han gav mig över kanten på de dyra märkesglasögonen. Mina tankar började genast gå på högvarv. Hur mycket av samtalet hade han hört? Och framförallt, hur mycket av samtalet hade han förstått? Om han listade ut att jag dolde någonting för honom och vad det var innan jag fick en chans att berätta det för honom skulle det förmodligen bli den sista gången han såg på mig med den blicken. Då var det kört.. 

"Surprise?", sa Harry prövande samtidigt som han slog ut med armarna och välkomnade mig in i hans famn. För en stund tvekade jag, men insåg att det skulle vara bättre att bara skjuta undan allt, vilket var precis vad jag gjorde innan jag tog ett par steg mot honom och la armarna om hans midja. 

"Harry! What are you doing here? You're supposed to be in America!", jag försökte att inte låta irriterad, men samtidigt ville jag få fram att jag inte var helt nöjd med att han lämnat sitt jobb för att komma och hämta mig. 

 

** 

"I believe you have some explanation to do", sa Harry till den knubbiga tjejen bakom disken just efter att han slagit ner ena näven i bordet framför henne. Hon hoppade genast till och ett par män i uniform tog ett beskyddande steg framåt. Harry kramade om min hand och gav mig en kort blick som tecken på att jag skulle låta honom sköta snacket. 

"What do you mean, sir?", frågade hon efter att ha rätat på sig. Harry spände genast ögonen i henne. 

"You arrested my girlfriend for a crime she didn't commit, I don't think that's quite fair", förklarade han självsäkert och någonting i hans blick verkade få kvinnan att bli lite nervös. 

"We found drugs in her apartment and on her body, we had all the proof we needed", kontrade hon vänligt men ändå med något bitskt i tonen. 

"And how do you know for sure that she's the one who put them there?", Harry gav sig inte. 

"I think she would have noticed if anyone put drugs in her pocket", försvarade hon sig med. 

"So what you think is enough proof to arrest someone?", frågade Harry överlägset.

"Sir, you need to back off", sa en stor man i uniform och placerade en hand på hans axel. 

"Fine", sa Harry med händerna framför sig. "But this is not the last time you hear from us", klargjorde han sedan innan han drog mig mot dörren. 

"I promise you, I have never seen any of the things they found", lovade jag så fort vi kommit utanför polishuset. 

"I know baby", sa han och gav mig en kyss i pannan. "And I'm gonna make sure they know that too". 

"Please don't let this come between you and your job", bad jag. "I can handle it myself". 

"I'm gonna do my job and handle this, I won't let them get away with this", sa han övertygande. 

"I love you", svarade jag bara, sedan hoppade vi båda in i en bil jag inte kände igen, förmodligen var den lånad.