Love, Games, Success ♥ Del 36
Tidigare..
Detta hade de många gånger förklarat för mig. Här skulle jag bli tvungen att sitta tills jag fått tag på en vän eller familjemedlem som var villig att betala min böter och hämta mig. Jag förstod att det skulle ta ett tag, all familj jag hade var ju hemma i Sverige och Harry var på andra sidan Atlanten..
"What have you done to get in here? You don't look very remarkable", den oerhört stora, maskulina tjejen som satt sig bredvid mig på metallbänken lät skeptiskt. För en stund övervägde jag att inte svara henne alls i hopp om att hon skulle ta med sig sin stinkande odör och flytta någon annanstans, men hon rörde inte så mycket som en fena och hennes skrämmande blick fortsatte utpressa mig tills jag vågade öppna munnen.
"Drugs, apparently", talade jag ointresserat om för henne medan jag himlade med ögonen och därmed kunde vända bort blicken från henne.
"Oh really?", hon lät fortfarande skeptiskt men ändå på något sätt imponerat. "What are you on?".
"Noth- I mean.. stuff", sa jag med spelat självförtroende. Att allting bara var ett stort missförstånd -och att någon förmodligen skulle få betala ersättning för det- vågade jag inte nämna, rädd att det skulle ge henne en anledning att behandla mig illa. "Yeah, just some stuff".
"You seem scared little girl", konstaterade hon medan hon gradvis lutade sig närmre. Hennes storlek var nästan min dubbla, vilket fick mig att rygga tillbaka en aning. "Are you hiding something?".
"No", stammade jag fram. "I-I need to make a call", tillade jag sedan innan jag kvick reste mig från bänken och for fram till gallret. "May I make a call?", frågade jag vakten som stod utanför. Han nickade kort innan han fibblade fram nyckeln och låste upp åt mig. Att ringa någon som möjligtvis kunde hämta upp oss var en av de få saker vi faktiskt fick göra, i princip allt annat var förbjudet och kunde leda till förhöjd böter.
Med en lättad suck lämnade jag den groteska kvinnan bakom mig och pinnade iväg till telefonen som fanns i andra änden av det fortfarande inhägnade området. Jag hade kommit överens med mig själv om att inte ringa Harry förens jag visste att han var påväg hem då jag var ganska säker på att han annars gärna skulle släppa arbetet och sätta sig på nästa flygplan, vilket inte skulle vara bra för hans karriär. Men vid närmare eftertanke kom jag fram till att det inte kunde skada att ringa honom och se hur det gick för dem, bara för att vara säker på att de faktiskt kom hem efter fyra dagar, som utlovat.
"Harry", svarade Harry frånvarande när de eviga signalerna äntligen upphörde. Att han fick samtal från anonyma nummer var förmodligen inte helt ovanligt och en hel del av dem var förmodligen inte seriösa.
"Yeah, hey Harry, it's Jennifer", nästan viskade jag fram.
"Jennifer?", han lät förvånad. "Why are you calling from 'blocked id'? Is there something wrong?", nu lät han istället oroad.
"I'm.. using a friends phone", ljög jag. "I just wanted to see how things are going over there".
"Oh, it's absolutely great, we might even stay a couple of days extra to meet up with some more fans", berättade han glatt. Jag tvingade leendet att stanna på mina läppar men jag kände hur det sakta försökte rinna iväg.
"Actually, would you mind coming back when you were supposed to?", frågade jag försiktigt, medveten om att jag var självisk.
"Okay, now I know something is wrong so you might aswell tell me. Please?", bad Harry övertygande. Jag skakade på huvudet för mig själv.
"Let's just say that I might need your help with something and it'd be great if you could come home as soon as you're done with whatever you're doing. Take you're time though, I'll be fine here for a while", jag försökte få det låta som om det inte var någon stor sak, samtidigt ville jag inte att han skulle få för sig att stanna i evigheter.
"You're not using a friends phone, are you?", frågade Harry tveksamt. Jag kastade en snabb blick på mannen bakom mig som stod och lyssnade till samtalet och kunde med en gång konstatera att han inte alls verkade nöjd med sitt jobb, eller så var det bara mig han inte gillade. Hur som helst så såg han inte alls glad ut.
"Well.. No", svarade jag ärligt. "Sort of..", försökte jag, men insåg sedan att det inte skulle fungera. "No".
"Where are you?"
"In... jail", erkände jag skamset. Harry drog häftigt efter andan.
"WHAT?!", utbrast Harry som om det var det sista han väntat sig att höra, vilket i och försig inte var oförståeligt.
"I haven't done anything, I promise", försökte jag. "It's just a stupid misunderstanding..", jag nästintill viskade fram hela meningen, förutom det sista ordet som jag betonade starkt för att mannen bakom mig verkligen skulle höra.
"What happened?!", Harry verkade fortfarande vara i någon form a chock.
"The police had gotten some stupid tip about me keeping or selling drugs and when I got back from work they were already at my apartment. Apparently they found drugs both in my home and in my pocket so now I'm here for drugdealing, which is absolutely insane!", klagade jag, fullkomligt oberörd av det faktum att jag lät som ett gnälligt barn.
"Wait, what? How's that possible?", Harry lät djupt fundersam.
"That's the thing, it's not", muttrade jag till svar.
"Well, what can I do?", frågade han omtänksamt. Samtidigt kände jag en stor hand på min axel och när jag vände mig om stod mannen bakom mig läskigt nära.
"You're not the only one who wants to use the phone", sa han med en överdriven brittisk accent. Jag bara gav honom en sur blick innan jag fortsatte prata med Harry.
"Keep doing whatever you're doing and swing by here when you get back?", föreslog jag med ett leende.
"I'll come as soon as I can", sa han stelt, det var som om jag pratade med en helt annan Harry än den som svarade i telefonen tidigare.
"Please Harry, do your work first", bedjade jag vänligt, ett fåtal sekunder senare bröts samtalet. "Hello?", jag stirrade förvånat på telefonen och vände mig sedan mot mannen som snabbt suddade bort ett nöjt flin när han såg att jag tittade.
"Two minutes, it's the same for everybody", förklarade han med en enkel axelryckning.
"Well, may I make another call?", frågade jag lite stöddigare än jag menat.
"Not today", svarade han medan han försökte fösa bort mig från telefonen.
"Please, I need to call my mom!", klagade jag, vilket han inte alls brydde sig om.
"Two minutes a day, it's the same for everyone", sa han återigen vilket gjorde mig mycket irriterad.
"So what am I supposed to do now?".
"Wait".
♥Harry♥
"You can't just go back Harry, not now", förklarade Liam som inte alls verkade klara av att sätta sig in i min situation. Louis och Zayn var däremot lite mer förstående eftersom att de båda hade flickvänner. Det var klart att jag var tvungen att åka tillbaka. Om Jennifer åkt in för någonting hon inte gjort -vilket jag utan tvekan trodde på- var det ju inte rättvist att hon skulle behöva sitta bakom galler tills det att vi kom tillbaka. Hon hade, precis som vi, mycket jobb att göra och någon sådan korkad sak borde inte få hindra henne.
"If I go tonight I'll be back by lunch tomorrow", informerade jag honom om. Längre än så skulle det inte ta, jag hade hunnit räkna på det flera gånger. "Liam, I need to go".
"I'm not gonna stand in you're way, but you have some other people to convince", sa han med en ointresserad axelryckning. Jag vände genast undan blicken och bet lite på insidan av kinden. Det hade han ju förståss rätt i.
"I'll have to be invisible", sa jag i samma stund som jag kom på det. Louis skakade tveksamt på huvudet.
"I don't think that's a good idea, you should talk to someone", sa han som förklaring på det.
"They'll never let me", nu var det min tur att skaka på huvudet.
"And they probably have a very good reason not to", inflikade Niall. Jag placerade fingrarna mot tinningarna och gjorde mitt bästa för att komma på ett sätt att komma hem, men det stod still. Oroväckande still..
Ni får säga till om ni börjar tröttna på novellen så att jag vet! ^^
Till nästa novell sen -ja, jag tänkte faktiskt börja med en till- komma jag förmodligen ha med någon av er läsare, men jag ska ta och styra upp det senare. Kan bara nämna nu att de som är mest aktiva och syns mest har en fördel :)