Broken ♦ Del 28
"I should go look for them, anyone want to come with me?" frågade hon medan hon lät blicken vandra runt i rummet.
"Yeah, I'll come" sa jag och reste mig upp.
"Will you be okay with them?" frågade hon och riktade blicken mot Jacob.
"Yes, no problem" svarade han med ett snett leende.
"Let's go then" sa jag och tog hennes hand. Hon gav mig ett snabbt leende, sedan lämnade vi rummet för att leta rätt på hennes föräldrar. Eller åtminstonde klargöra om de var här eller inte.
♦Cassandra♦
Jag och Louis gick hand i hand genom anläggningens långa korridorer. Av vad jag hade förstått hade byggnaden en gång i tiden används som en tillfällig boplats för de studenter som studerade på den nu nerrivna skolan som brukade sträcka sig mot himlen en bit från platsen vi befann oss på. Sedan dess hade det stått tomt i väntan på att någon skulle hitta ett användningsområde för den och nu de senaste veckorna hade millitären använt byggnaden till att skydda civilpersoner.
"We should ask the woman behind the computer, she seemed to have an eye on things here" sa Louis och pekade mot ingången där det hade funnits nästan som en reception. När vi kommit hit hade en kvinna registrerat in oss i sin dator, så hon hade förmodligen koll på vilka som var och inte var här.
"Good idea" sa jag och ökade på stegen en aning för att komma till ingången fortare. Vi svängde vänster in på en ny korridor, följde den tills vi hittade en annan korsning och snart stod vi i entrén där samma kvinna satt bakom samma dator och höll ett öga på de andra som befann sig i rummet.
"Excuse me" sa jag och gick fram till henne. Louis var straxt bakom.
"Yes?"
"Can you tell me if my mom and dad are here?" frågade jag med ett hoppfullt leende. Hon nickade kort och jag uttalade mina föräldrars namn långsamt för att hon skulle kunna stava samtidigt som jag pratade. Sedan följde en kort väntestund innan hon såg upp på mig.
"I'm sorry, we haven't got anything on your parents" sa hon ursäktande. Leendet rann av mitt ansikte, mina ögon vändes mot backen och Louis tog ett tröstande tag om mina axlar. "But that does not mean that they aren't safe somewhere else. A lot of people went to northern UK and some even went to Ireland"
"Thank you" sa jag dystert innan jag vände på klacken och gick därifrån.
"You should try to call them, maybe they went to northern UK or Ireland, as she said" föreslog Louis. Jag stoppade händerna i alla fickor jag hade och gav sedan ifrån mig en djup suck.
"I don't have my phone and I don't know their numbers by heart" mumlade jag medan min blick fixerades vid en tv som stod på andra sidan det avlånga rummet. Sofforna som stod runt omkring var fulla med folk och vissa satt till och med på golvet. Långsamt styrde jag stegen dit för att se vad de kollade på.
"We currently have the situation under controll, but unfortunately some men, women and children have lost their lifes. Let's take a moment to honor those people" jag kände igen tv-reportern från den dagen då vi först hade fått reda på vad som försiggick ute på gatorna medan vi isolerat oss själva i vår egen lilla värld. Straxt efter det att han hade pratat klart började passbilder på de avlidna visas på tv skärmen. Bilderna visades fyra i taget och de första sexton var på millitärer, Gretah var en av dem. När de sexton bilderna hade visats -och de flesta i rummet hade tårar i ögonen- började bilder på civilpersonerna visas. Jag ville gå därifrån, eller i alla fall blunda, för jag visste att det sista jag ville var att se var mammas och pappas passbilder dyka upp på tv-skärmen framför oss. Samtidigt kände jag att jag var tvungen att få reda på sanningen, så jag stod kvar och såg på bilderna som visades.
"You don't have to do this" sa Louis och placerade sin hand runt min midja. Jag bet mig i läppen och nickade, ville inte säga någonting eftersom att jag misstänkte att min röst inte skulle hålla. Några få sekunder efter det att Louis pussat mig i pannan såg jag Georgias mamma och pappa på tv:n. Tårarna började genast rinna över mina kinder och Louis grepp om min midja hårdnade.
"That's Georgias parents" grät jag. Louis drog in mig i en kram och jag fick flera medlidsamma blickar från samlingen framför tv:n.
Så fort jag hade samlat mig vände jag blicken mot tv:n igen för att fortsätta ögna igenom alla bilder. Efter att ha läst namnen till ungefär tjugofyra personer insåg jag att de var sorterade i bokstavsordning efter efternamnet. Det var två bokstäver kvar till vårat efternamn och vid den här tidpunkten kunde jag inte längre stå still. Jag läste för mig själv i huvudet 'herr och fru Hamilton, fru Herrick, ingen vars efternamn började på i, familjen Jay.. Herr och fru Jones..'. Mina knän orkade inte längre bära mig. Jag föll ihop på golvet och Louis satte sig bredvid mig med armarna om min kropp. 'Herr och fru Jones'.. Mamma och pappa..
♦Harry♦
Jag satt i vårt lilla rum och såg ner på mina händer som låg knäppna i knät. Zayn satt med ryggen mot väggen mittemot mig och Jacob låg raklång på en av de två sängarna som fanns i rummet. Louis och Cassandra var fortfarande borta vilket väckte blandade känslor i rummet. Hade Cassandra hittat deras föräldrar och blivit så glad att hon tappat tiden eller gick de fortfarande runt och letade? Jag bet mig på insidan av kinden och snart kändes smaken av blod i munnen. Skulle vi gå ut och kolla hur det var med dem?
"Should we maybe go look for them?" föreslog jag när jag tyckte att det hade varit tyst tillräckligt länge. Zayn vände för första gången på säkert tio minuter blicken från golvet.
"I think it's better if we stay here, we don't want to get lost, miss them or anything" svarade han lite halvt frånvarande. Jag nickade det till svar, det hade han ju faktiskt rätt i.
"Hey, is there anything you want to talk about?" frågade jag aningens oroat. Det var uppenbart att någonting var fel och om han trodde att han kunde dölja det för mig var han dum på riktigt.
"It's just tha-" började han, men blev snart avbruten av att dörren öppnades och smälldes igen. In kom en tokgråtandes Cassandra och en tydligt upprörd Louis.
"What's going on?" frågade Zayn istället för att fortsätta på sin påbörjade mening. Både han och jag reste oss från våra sittplatser medan Jacob nöjde sig med att lyfta upp huvudet från kudden.
"Mum and dad..." grät Cassandra. "They were on the news... Jacob, they're dead!" hon lät helt hysterisk och så fort hon hade uttalat de sista orden slet hon sig ur Louis' tröstande grepp för att kasta sig över Jacob. Jag kunde inte låta bli att fälla en tår. "Georgias mum and dad were there too, oh Jacob, what are we gonna do?!"
"This can't be happening.." mumlade Jacob som uppenbarligen var helt tagen av nyheterna. Efter ett tag började tårarna rinna över hans kinder, det var nog den första gången jag hade sett honom gråta. Det var sorgligt.
"We should step outside" sa Louis och pekade med tummen mot dörren bakom sig. Zayn och jag nickade i takt innan vi följde efter honom ut. Så fort dörren var stängd bakom oss tänkte jag på nytt fråga vad Zayn hade på hjärtat, men Louis började pratat innan jag ens hunnit öppna munnen.
"They just got back with the people from the prison, all of them, every single person who were in there. The french are somewhere else though, but the rest of them is here. Me and Cassandra saw when thet got registered in the comput-"
"Get to the point already" avbröt jag för att han snabbare skulle komma fram till det han ville säga.
"Neither Georgia, Niall or Liam are there" sa han kort.
"But... I don't get it? They were at the prison, why aren't they here?" frågade Zayn oförstående. Louis ryckte på axlarna och jag bet mig ännu en gång på insidan av kinden. Vad i..?
♦Niall♦
Det kändes som att vi hade gått i evigheter innan vi kom fram till gatan jag kände igen från tidigare. Det var där Liam och jag hade stått och väntat medan Georgia och Jacob ringde sina föräldrar, alltså kunde vi inte vara långt ifrån butiken och dess skyddsrum. Jag gav ifrån mig en lättnandes suck. Äntligen.
Ja, vakterna som satt utanför våran cell hade helt enkelt tröttnat på vårt irriterande betéende, så de hade kastat ut oss och gett oss fem timmar att försvinna innan de skulle raportera till sin "chef" att vi hade rymt. Än hade vi gått om tid att gömma oss och även när de fem timmarna hade passerat skulle sannorlikheten att de hittade oss igen inte vara stor. Jag var faktiskt rätt lugn och tanken på hur de andra fångarna betedde när de hade fått reda på att vi skulle få gå fick mig till och med att flina lite. Nu hade dem det förmodligen inte lätt där inne.
"Are we there yet?" kved Georgia när Liam nästan snubblade över en sned gatsten. Vi hade alla tre kommit överens om att Georgia var för illa skadad för att gå själv, så Liam och jag hade turats om att bära henne.
"I think this is it" sa jag och klev in genom det krossade skyltfönstret. Butiken var sig inte alls lik, men jag tyckte mig känna igen den tillräckligt mycket för att vara säker på att vi gått rätt. Jag såg mig omkring i rummet och upptäckte snart ett blodspår som ledde fram till luckan i golvet. Luckan var öppen på vid gavel och när jag hade sprungit dit såg jag att även den tunga dörren var det.
"Guys, I don't think they're here.." sa jag och nickade mot dörren. Liam stallde sig vid min sida, såg ner för den branta trappan och suckade när han insåg att det jag sagt verkligen stämde gav han ifrån sig en djup suck.
"Now what..?"
♦Zayn♦
"Excuse me! Hey? Excuse me?"
"What can I do for you sir?"
"Our friends where at the prison but they're not here now, is there any chance that someone can go look for them?"
Millitären vi tillslut fått tag i såg sig besvärat omkring i rummet. Han verkade tycka att Harry var otroligt irriterande och han såg inte alls ut att ha någon lust att leta reda på våra vänner. Som om han hade någonting att välja på. Hans jobb var väl ändå att se till så att alla var säkra under sånna här situationer, Liam, Niall och Georgia borde inte vara undantag.
"I will see what I can do, stay right here" sa han och höll upp händerna framför sig innan han försvann in bland folkmassan som nu fanns i det avlånga rummet. Det var förmodligen dem som kommit från fängelset och nu inte visste vad de skulle göra.
"Do we know what they're wearing and stuff like that?" frågade Louis med blicken fäst på någonting långt borta. Förmodligen var han i djupa tankar.
"I'm not sure but I don't think that'll be a problem. Georgia has brown quite long hair, Liam was wearing some kind of hoodie and Niall wore a tank top. And it can't be that many people roaming the streets now, if they find anyone it's probably them" sa Harry hyfsat självsäkert.
"Or we can just come with them" föreslog jag försiktigt. Louis och Harry gav varandra en blick.
"We're safe here, it's probably a good idea to keep it that way" sa Louis tveksamt, som om han ville att någon antingen skulle såga hans kommentar eller hålla med. Jag ryckte likgiltigt på axlarna, mig spelade det ingen roll, jag ville bara ha tillbaka mina vänner...
♦SLUT♦
Så, det var sista delen av den här novellen! Jag kommer lägga ut en epilog imorgon -eller ikväll om jag hinner- och prologen till nästa på söndag, dvs om jag har tid att få ihop någonting vettigt ^^
Hoppas slutet inte var allt för hemskt, annars får ni väl klaga, det har jag nästan vant mig vid nu x) Seriously though, ni kan väl kommentera vad ni tycker? Eller inte, gör ni väl som vi vill antar jag, haha ♥