Broken ♦ Del 26
Tidigare..
Jag har liiiiite problem med hur jag ska sluta den här novellen.. Jag hade ett planerat slut förut, men nu vet jag inte om jag ska köra på det längre.. Hm. Om ni har några idéer kan ni gärna skriva på kik -stinatomlinson- eller mailen som finns i menyn (skriv inte en kommentar för då kan jag inte publicera den och ge mina tankar ^^)
"Maybe not, but they can wait until we get out, we can't stay here forever" "I don't think they care to wait that long" "We have to save the others" "They need us" deras ord flöt ihop och snart orkade jag inte längre hänga med. Deras meningar blev bara en rad obegripliga ord och mina ögonlock blev allt tyngre att hålla upp. Jag öppnade munnen för att säga någonting medan mitt synfält bara blev mörkare och mörkare.
"Save Georgia, you have to"
♦Zayn♦
"Okay, if we don't get going right now we may not be able to and if we're not able to get out we can kiss our friend goodnight, forever" sa Harry nästan panikslaget och pekade på Jacob. Allas blickar vändes genast mot den hjälplösa pojken i soffan som såg ut att vara i ett betydligt värre tillstånd än innan. "Is it even worth arguing about?"
"Oh my god, Jacob, please stay with me!" grät Cassandra hysteriskt. Louis försökte göra allt han kunde för att trösta henne och hålla Jacob vid liv, men helt ärligt såg det inte ut som att han hade en aning om vad han höll på med.
"And where do you suggest we should go? They went outside to make a freaking phonecall and look what happened, stepping outside that door is suicide!" påpekade jag medan jag vildt demostrerade med händerna. Det var ingen som höll med.
"We can't just stay here and do nothing, if that's what you're saying! Jacob came here looking for help and now he's dying because of that! We need to find him a doctor and get som help to save Georgia, Niall and Liam! Jacob is freaking dy- oh my god...." Cassandras röst var inget annat än en hes viskning vid slutet av meningen och så snart hon insett att det hon sakt faktiskt stämde -att hennes bror förmodligen var döende- vek sig knäna under henne. Louis satte sig snabbt på huk bredvid henne med armarna lindade om hennes taniga kropp.
"She's right. Jacob needs help and we have to get the others out, pronto" sa Harry och gjorde en gest med händerna mot dörren.
"But what about Jacob? How are we gonna get him with us?" frågade jag uppgivet, jag antog att jag inte hade någonting att säga till om eftersom att de andra redan bestämt sig för att vi skulle ge oss ut och rädda dagen, a.k.a riskera livet i en hyfsad omöjlig uppgift. Jag var inte helt nöjd med situationen, måste jag säga.
Ungefär tio minuter efter det att Louis hade släpat ner Jacob i skyddsrummet var vi påväg därifrån igen. Louis och Harry bar nu Jacob mellan sig på den tunna skivan från skrivbordet som stått i ett av rummen, Cassandra gick bredvid honom för att se till så att han höll sig vid liv och inte ramlade av brädan och jag hade fått uppgiften att hålla utkik efter fransmän. Jag kände mig inte alls som rätt man för uppgiften, men eftersom att det verkade vara alla mot mig genom det här hade jag inte haft något att välja på.
"How do we know who's friend and who's enemy?" frågade jag dumt när vi hade gått en bit. "Have we even seen one of those french people?"
"Well, if they're shooting at us I think we should run, otherwhise I think we're cool" sa Harry medan han nervöst såg sig omkring för att se till så att vi inte blev attackerade från sidan. Han litade alltså inte på att jag gjorde det jag skulle.
"If they start shooting at us I don't think we'll be doing a lot of running" sa jag och kastade en snabb blick på Jacob. Han såg riktigt risig ut. "We should get him some water"
"If you don't stop being so negative soon I'll shoot you myself" klagade Cassandra medan hon utan att släppa Jacob med blicken letade igenom sin ryggsäck efter en vattenflaska.
"Put him down over here Harry" sa Louis och nickade mot en övergiven bänk som stod bredvid en böjd lyktstolpe. Tillsammans la de sedan ner skrivbordsskivan på bänken och såg till att den inte skulla ramla av innan de släppte den.
"Okay, sit up big boy" sa Harry och lyfte Jacobs överkropp så att han befann sig i sittande ställning innan Cassandra gav honom vattnet. Först såg det inte ut att fungera då vattnet hamnade överallt förutom där det skulle, men snart fick han tillbaka medvetandet och började dricka. Harry, Louis och Cassandra började genast prata med honom medan jag bara stod där och såg på. Jag ville bara komma därifrån och hitta någon innan vi själva blev hittade.
♦Cassandra♦
När Jacob vaknade till igen gjorde jag absolut allt jag kunde för att inte bryta ihop och börja gråta framför honom, en uppgift som lät mycket svårare än den egentligen var. Han såg på mig med sina gröna, plågade ögon och med ens kände jag mig betydligt starkare. Det var som att han förmedlade någon sorts lugn genom sin blick och det tillsammans med vetskapen om att han kanske inte skulle klara sig om detta inte gick som det skulle fick mig att fortsätta kämpa.
"Get him up again, we need to keep going" sa jag med en nästan befallande ton. Harry och Louis tog genast tag i skivan igen och så fort den var uppe i luften la Jacob ner huvudet för att vila. Blodet droppade fortfarande från hans ben, även om vi hade lindat både kläder och ett par rullar bandage om såren. Då, som en blixt från klar himmel, slog det mig. Någonting vi hade gjort i skolan för evigheter sedan som jag aldrig trodde att jag skulle ha någon nytta av.
"Zayn, come here!" ropade jag plötsligt, vilket fick både Louis och Harry att hoppa till. Zayn, som gick en bit framför oss, stannade genast upp och väntade på att vi skulle komma ikapp honom. När han började gå bredvid mig gick jag runt Louis så att jag och Zayn hade Jacob mellan oss. "Put your hand on my shoulder, like this" sa jag och visade genom att lägga min hand mot hans axel.
"Why?" frågade han oförstående.
"Just do it dammit" sa jag nästan irriterat, vilket fick honom att göra som jag sa. När jag hade sett till så att greppet var stadigt och att han inte skulle släppa lyfte jag försiktigt upp Jacobs fot för att lägga den mot våra armar. Om man har ett blödande sår ska man hålla upp den skadade kroppsdelen i luften för att blödningen ska stanna. Magisterns ord ekade i huvudet på mig och jag log stolt över min insats.
"Wait, wait, wait, stop!" väste Zayn plötsligt. Vi hade gått i evigheter utan att se ens tecken på liv. Det var som att hela staden hade åkt på semester.
"What?" frågade Louis oroat.
"I thought I heard a car.. Jacob, what color are the french cars?" frågade Zayn och vände blicken mot Jacob.
"I think they're.. Uhm.. Black! They're black! Black vans" svarade han till en början osäkert men när han uttalade 'black vans' lät han hundra procent säker. Jag såg på Zayn i väntan på att han skulle säga någonting, men när han förblev tyst vände jag istället blicken mot korsningen framför oss för att se om det skulle komma någon bil eller inte. Svart van eller ett fordon från den brittiska styrkan. Väntan var lång och nervös. Det tog flera minuter innan vi såg en bil som långsamt passerade korsningen. Var det en svart skåpbil? Nej. Det var en grön bil med brittiska styrkans märke på. Jag kastade en snabb blick på Zayn, han tänkte samma sak som jag.
"Take it easy with Jacob" viskade jag till Louis innan jag gav honom en puss på kinden. Sedan såg jag på Zayn igen, han var redan ett steg före. Vi började springa, så fort benen bar oss. Jag vevade med armarna och pressade pressade fötterna från backen för att öka farten ännu mer. Våra sulor klapprade mot backen vilket skapade långvariga ekon mellan byggnaderna. Efter ett tag blev andetagen djupare och benen tyngre, men vi fortsatte springa som om det gällde liv och död. Det gällde liv och död. Om vi inte fick tag i dem var det inte bara Jacob som låg illa till.
"Hey, stop the car! Please help us!" vrålade Zayn anfått. De röda bromslamporna bak på bilen tändes och en av dörrarna på höger sida öppnades.
"You have to help us, please!" ropade jag till den grönklädda mannen som stigit ur bilen. Han signalerade åt föraren att backa lite medan han gick mot oss.
"What is going on?" frågade han med afrikansk brytning.
"We have been hiding... Our friend got shoot by the french people.. He need help.. We have to save our friends.. They got them.." förklarade jag ansträngt samtidigt som jag försökte få kontroll över min andning.
"Okay, we got this, ta-" började en kvinna som kommit ut ur bilen efter den afrikanska mannen. Hennes mening blev avbruten av att två pistolskott avfyrades. Instinktivt kastade jag mig mot backen och täckte huvudet med armarna.
"Get in the car! Quick, everyone get in the car!" ropade mannen och ryckte tag om min överarm för att hjälpa mig upp. Jag kollade bakåt för att se om Jacob, Louis och Harry var oskadda och när jag sedan vände blicken framåt igen såg jag att den rödhåriga kvinnan satte händerna för en röd fläck på magen.
"Gretah!" ropade mannen och la händerna på hennes axlar. Hon bara stirrade rakt fram. "Everyone, get in the car, now!" skrek han igen, den här gången mycket allvarligare. Jag skyndade mig in i bilen, Zayn var straxt efter och snart hoppade den mörkhyade mannen in med Gretah över ena axeln. Alla pratade högt med varandra och det var rena kalabaliken.
"We have to get our friends! Please, my brother is hurt, he need help!" grät jag hysteriskt när föraren hade börjat köra åt fel håll.
"Where are your friends?" frågade en annan kvinna i bilen. Jag pekade bakåt på Louis och Harry som nu stod och viftade med händerna. "Okay, we have to pick them up real quick, Derek, turn around!" ropade hon sedan till killen som körde. Han kollade snabbt i alla backspeglar innan han kraftigt vred på ratten så att fordonet vände om helt. Sedan trampade han på gasen och skyndade mot Harry, Louis och Jacob medan flera pistolskott hördes utanför bilen. I ögonvrån såg jag en svart van och kröp genast ihop till ingenting, glad över att vi stött på den gröna bilen först. Jag ville inte ens tänka på vad som hade hänt om den svarta skåpbilen åkt förbi tio minuter tidigare..
Jag har liiiiite problem med hur jag ska sluta den här novellen.. Jag hade ett planerat slut förut, men nu vet jag inte om jag ska köra på det längre.. Hm. Om ni har några idéer kan ni gärna skriva på kik -stinatomlinson- eller mailen som finns i menyn (skriv inte en kommentar för då kan jag inte publicera den och ge mina tankar ^^)