Don't waste it - Del 40
Tidigare..
"Sorry honey, I din't think of it earlier.." sa hon försiktigt.
"Whatever.." suckade jag innan jag satte i hörlurarna igen och drog upp volymen yttligare en bit. Förhoppningvis skulle hon höra musiken ända dit och fatta att jag inte ville prata mer. Kanske skulle hon till och med lämna mig ifred, men det var väl ingenting att hoppas på..
Mamma satt som väntat kvar inne på mitt rum tills de körde ut henne, även fast jag sa åt henne att hon kunde gå tidigare. Jag sa att det kanske var bra om hon åkte hem och ringde Paul så att Niall skulle ha en chans att komma imorgon, vilket hon såklart inte lyssnade på. Men hon fick i alla fall inte stanna längre än till sju, efter det fick jag äntligen vara för mig själv. Det fanns så många saker jag ville få gjorda, men inget av det gick att göra utan att lämna det trånga, lilla rummet jag blivit tilldelad, så ja drog bara på mig pyjamasen och kröp ner under täcket. Sedan letade jag fram ett block och en penna jag visste att mamma packat ner någonstans i min väska. När jag hade hittat dem började jag skriva ner saker jag ville hinna med att göra i livet, annorlunda saker så som att övervinna min rädsla för höjder och lära mig spela gitarr. Överst på lappen stod "build a enormous snowman with people I love", och när jag insåg att jag kanske inte skulle leva länge nog för att ens se snö igen hotade tårarna att svämma över. Jag bläddrade snabbt vidare i blocket för att slippa se allt jag skrivit och började istället kladda ner rad efter rad som dök upp i mitt huvud på nästa sida. Jag visste inte varför eller vad jag skulle göra med det, men det kändes bra.
Efter en stunds konstant skrivande hördes fyra snabba knackningar på dörren, och innan jag ens hunnit öppna munnen klev den blonda sköterskan in i rummet.
"Do you need anything?" frågade hon vänligt. Jag såg mig om i rummet en snabbis och vände mig sedan mot henne igen för att svara.
"No thanks, I'm all good." svarade jag så trevligt jag kunde. Med tanke på att jag var rätt sur på i princip alla vid det laget gick det inte jättebra, men hon verkade se att jag försökte i alla fall.
"Okay, just call if you change your mind." sa hon med ett leende. "Oh, and lights out in ten, don't forget." la hon sedan till. Hon verkade tro att vi helt plötsligt - och utan anlednin - var bästa vänner, vilket var en av de mest störande saker med henne. Hon talade till mig om om vi kännt varandra i flera år, när vi egentligen bara varit i samma rum max en kvart. Otroligt störande..
"Yeah, I will.." svarade jag med en fejkad gäsp. "By the way, if I wanna meet anyone before the surgery tomorrow, when would that be?"
"Well.. The surgery starts at eleven, so between nine and half past ten." svarade hon samtidigt som hon kollade ner i sina papper.
"Okay, thank you."
"Anytime, good night."
Niall
Jag vaknade på fredagsmorgonen utav att någon snabbt och intensivt ruskade om mig i sängen. Jag öppnade genast ögonen för att se vad det var som försiggick, och när jag fick se Paul stå där visste jag inte riktigt vad jag skulle tro. Det första jag kom att tänka på hur i hela friden han tagit sig in i min lägehet, men sen kom jag på att det faktiskt var Paul vi pratade om, så det skulle inte vara konstigt om han hade gjort en extranyckel för att kunna hålla koll på oss.
"Paul, what's up?" frågade jag med min hesa morgonröst.
"You need to get up, pronto." svarade han bara innan han lämnade rummet igen. Jag satte mig förvånat upp i sängen och bara stirrade efter honom en stund, vad i hela friden menade han med det? "Trust me Niall, you dont want to be late!" skrek han på mig från köket. Visst brukade han vara strikt med att man kommer i tid, men något sånt här hade jag aldrig varit med om innan.
Jag gjorde i alla fall som han sa åt mig att göra, och efter endast fyra minuter var jag fullt påklädd och klar för dagen.
"Pack ut up and bring it out to the car as soon as you can." sa han så fort jag kommit ut i köket. Sedan gick han snabbt iväg utan att tala om vad det var han planerade. Fortfarande mycket förvånad började jag lägga ner mackorna han gjort i en burk som jag sedan tog med mig ner till bilen. Där stod även Louis, Liam och Zayn och väntade, men varken Paul eller Harry syntes till.
"Do you guys know what's going on?" frågade jag i hopp om att Paul informerat dem mer än vad han hade gjort med mig.
"We were kind of hoping you would have som answers.. He just knocked at our doors and told us to be here within two minutes, and that was bout five minutes ago, so I don't know what the heck is going on." sa Louis fundersamt.
"He wouldn't tell me anything either.. But he said that I had to bring these, so we'll probably be gone for a while.." svarade jag, smått irriterad eftersom att jag inte förstod någonting. Sedan stod vi bara där tysta i väntan på att någonting skulle hända.
"Oh god..." sa Zayn plötsligt. Jag reagerade genast på hans tonfall, han lät otolig, vilket naturligtvis oroade mig.
"What is it Zayn?" frågade jag för att få honom att fortsätta. Han såg på mig en liten stund innan han sa:
"What if it's Zoey?" jag slutade genast upp med allt jag gjorde, exlusive att andas, och fäste blicken på någonting framför mig som inte existerade. Han kunde mycket väl ha rätt i det han sa, det var kanske därför Paul inte ville säga varför vi hade så brottom. Nej, nej, nej.. Vad händer om det är någonting med Zoey och vi inte kan ta oss dit i tid..?
"It'll be okay Niall.." tröstade Liam och la sin ena arm över mina axlar. Det var knappt att jag hörde honom, jag var långt borta i tankarna..
Efter en tid kom ävn Paul och Harry ner till oss andra. Utan att tala om vart vi skulle bad Paul oss att hoppa in i bilen innan han körde iväg. Jag satt hela tiden och oroade mig för att det hade med Zoey att göra, eftersom att han verkade ha så brotton hade jag en känsla av att det var allvarligt.
"Paul, is it something with Zoey...?" frågade jag när vi åkt en bit. Han bara suckade och svarade inte förens jag frågat igen. "Is it?"
"She's having a surgery at eleven today, and there's a small risk that she can't make it. She've been trying to reach you all week so that you could be there with her, but you didn't anwer.." svarade han försiktigt utan att slita ögonen från vägen. Jag skyndade mig genast att söka igenom fickorna på jakt efter mobilen, men jag insåg ganska snart att jag inte brytt mig om att ta med den. Jag hade inte haft på den på hela veckan för att jag inte skulle bli distraherad, jag hade inte ens tänkt på vilka katastrofala följder det kunde få..
"I really hope you mean eleven tonight." konstaterade jag halvt panikslaget när jag såg vad klockan var.
"No, I mean eleven in three hours.." svarade han ursäktande.
"Then I really hope it's not at the hospital I think it is!" sa jag, nu galet panikslagen. Om det var samma sjukhus som hon varit på när vi var med skulle det ta oss minst två timmar att ta oss dit, mer eller mindre beroende på trafiken.
"I'm afraid it's not.." svarade Paul tyst. Jag ville fortsätta slänga ur mig meningslösa frågor om hur vi inte kunde få reda på detta tidigare och varför de var tvungna att göra det idag, men jag orkade inte få ur mig ett ord till. Det var som att någon satt en kudde i halsen på mig som gjorde det både svårt att andas och prata. Eftersom att jag föredrog att andas skippade jag att säga någonting mer. Jag klarade bara inte av tanken på att jag kanske aldrig mer skulle få träffa Zoey, jag som praktiskt taget hade lovat henne en framtid.
Resan till sjukhuset tog oss lite mer än två timmar, så när Paul stannade bilen på parkeringen var klockan ganska precis fem i halv elva. Jag kastade mig genast ur bilen, smällde igen dörren bakom mig och rusade mot den stora entrén. De andra hade lovat att vänta på mig vid receptionen för att jag skulle få lite egentid med Zoey. Om jag hann dit i tid, det vill säga. Men det borde jag göra, jag hade drygt en halvtimma på mig att leta på hennes rum som låg någonstans på femte våningen. Jag tog hissen för att komma dit snabbare, skyndade genom korridorerna samtidigt som jag aktade mig för andra besökare och kollade på alla nummer på dörrarna. Snart hittade jag det nummer Paul sagt åt mig att leta efter och jag gick direkt in, utan att vare sig knacka eller dubbelkolla om det var rätt rum.
"Zoey?!" utbrast jag så fort jag fått upp dörren. Dessvärre var det endast en äldre tjej i vit rock där inne, ingen Zoey. Jag skulle just vända mig om för att lämna rummet när sköterskan sa någonting som fick mig att stanna upp.
"Zoen Donovan?" frågade hon med italiensk brytning.
"Yes, do you know where she is?" frågade jag hoppfullt.
"They just took her to the O.R, she have a surgery in half an hour." svarade hon vant.
"Is there any chance that I can see her..?" frågade jag genast.
"No, her visiting time ended at half past ten." svarade hon strikt medan hon pysslade med några sladdar bredvid sängen jag antog var Zoeys. Jag stod tyst och bara tittade på en stund medan jag kämpade mot tårarna. Hon kunde inte mena allvar... "Come in time next time kid." sa hon till mig innan hon lämnade rummet men någon apparat jag inte hade någon aning om vad det var. När dörren hade gått igen bakom henne orkade jag inte hålla tårarna inne längre, så jag lät dem rinna över mina kinder utan minsta tanke på att det faktiskt kunde komma in folk. Jag orkade helt enkelt inte bry mig, detta kunde inte vara möjligt.. Jag hade missat henne med ett fåtal minuter, sånt händer bara i filmer och drömmar..
När jag stått innanför dörren och grubblat över tillvaron tillräckligt länge gick jag genom rummet för att sätta mig på den vita sängen. Sedan drog jag sakta, sakta händerna över den skrynkliga lakanet och bara tog in det faktum att Zoey legat där bara en liten stund tidigare.
"So close, but yet so far away..." mumlade jag för mig själv. Jag fortsatte släta ut väcken i täcket med försiktiga drag tills min hand stötte på någonting hårt. Jag stannade genast upp i ett par sekunder innan jag drog min hand över föremålet. Det kändes som en bok, vilket genast gjorde mig nyfiken. Så jag stack försiktigt in handen under täcket, letade fram boken och drog ut den igen. Det var en vanlig skrivbok med en bläckpenna fäst längst upp på framsidan. Av ren nyfikenhet öppnade jag den och ögnade snabbt igenom första sidan. Överskriften var *before I die* och resten av innehållet var väl rätt uppenbart. Zoeys personliga "innan jag dör"- lista. Detta fick tårarna att komma tillbaka igen, och jag bläddrade snabbt vidare till nästa sida för att se vad som fanns där. Det var något av det vackraste jag någonsin sett, textmässigt. Jag fick genast upp en melodi i huvudet och ackorden var självklara, ingen tvekan om att detta kunde bli en fantastisk låt. Jag ville så gärna visa killarna direkt, men eftersom att jag inte kunde ge dem hela boken tog jag en bild av texten för att skicka den till Louis.
# Minutes late, she wasn't here when I found the room.. I'll be waiting for her up here, let you know when I find out anything. And I found this in her room, do you think can we make something out of it? The chords to 'mumbo jumbo' backwards and much slower, we'll give Zoey all credit for it <IMG_0421> // Niall
Jag skickade iväg smset, stoppade tillbaka boken där jag hittade den och torkade bort tårarna från kinderna. Ingenting skulle bli bättre av att jag satt alldeles ensam i Zoeys rum och grät, jag var tvungen att leta reda på någon som kunde tala om när och var jag kunde se Zoey igen. För det skulle jag göra, inte en chans att hon försvinner utan min tillåtelse!
Om någon av er kommenterar mitt lilla 'misstag' i måndags lovar jag att stänga ner bloggen, jag skämmer ögonen ur mig och jag har knappt kunnat somna sen dess. Usch, jag hatar verkligen att vara så jävla korkad /klumpig.. Anyways, ni får gärna kommentera, det var inte det jag menade, bara... kommentera inget om 'det', snälla ^^ ♥
Update: Han fick tag i sin mobil via telepati, han stoppade ner handen i fickan och tog den från vardagsrumsbordet, okej? xD