Unstoppable - Del 50
"Well... We..." började jag, aningens osäker på hur jag skulle fortsätta. Jag skulle bli tvungen att berätta, inget snack om saken, frågan är bara hur.. "We're.. Together, dating." slängde jag ur mig, och knep ihop ögonen i väntan på en reaktion. Egentligen var jag nog berädd på i princip vad som helst, och jag hade inga riktiga förväntningar.
"You are?" frågade Milena förvånat. Jag nickade utan att öppna ögonen, och kände snart ett par armar om min hals. "Oh my God, I'm so happy for you! Congrats sis!" sa hon sedan, och min panna rynkades genast till flera djupa veck. Var det hennes reaktion?
"So.. You're not.. Disappointed?" frågade jag försiktigt medan jag sakta öppnade ögonen.
"No! Why would I?" frågade hon, än en gång förvånad. Jag bet mig i läppen och ryckte på axlarna; det var ju egentligen ingenting konstigt med att jag var tillsammans med en tjej. Bara.. Annorlunda. Jag hade hela mitt liv trott att kärlelen i mitt liv skulle vara en kille i brunt hår, underbart leende och bra längd... Okej, det där låter alldeles för mycket som Harry, bort med den tanken genast!
"I don't know, I just..." började jag, den här gången helt oförmögen att fortsätta på meningen. Jag hade ingen fortsättning.
"It's nothing wrong about being gay, nothing! And don't let people make you think that." sa Milena allvarligt, med ett stadigt tag om mina axlar och blicken fäst i mina ögon.
"So.. You're not.. Disappointed?" frågade jag försiktigt medan jag sakta öppnade ögonen.
"No! Why would I?" frågade hon, än en gång förvånad. Jag bet mig i läppen och ryckte på axlarna; det var ju egentligen ingenting konstigt med att jag var tillsammans med en tjej. Bara.. Annorlunda. Jag hade hela mitt liv trott att kärlelen i mitt liv skulle vara en kille i brunt hår, underbart leende och bra längd... Okej, det där låter alldeles för mycket som Harry, bort med den tanken genast!
"I don't know, I just..." började jag, den här gången helt oförmögen att fortsätta på meningen. Jag hade ingen fortsättning.
"It's nothing wrong about being gay, nothing! And don't let people make you think that." sa Milena allvarligt, med ett stadigt tag om mina axlar och blicken fäst i mina ögon.
"No, you're right, I'm proud of who I am!" sa jag och sträckte lite på mig. Ida skrattade lite vid min sida, vilket genast fick mig att sjunka ihop igen.
"You're so cute when you do that.. Pretend to be confident." sa hon med ett leende och nickade gillande. Jag flinade lite åt henne, och vände sedan uppmärksamheten mot Milena och samtalet igen.
"Do you think I have to tell mum and dad?" frågade jag ängsligt ansiktsuttryck. Jag visste hur pappa hade reagerat när jag berättat för honom att Milena hade hittat en pojkvän, han skulle flippa ur totalt om jag berättade att jag hade en flickvän. Han skulle personligen söka upp mig och ge mig en noggrann lektion om hur livet fungerar, om inte värre. Han kanske skulle gå direkt på 'döda oduglig dotter'-delen. Han skulle inte ha något tolerans, what so ever.
"I think that you have to tell them when/if you get ready for it, otherwhise you should just ignore them. They have nothing to say about our lives anymore, don't worry about them." sa hon allvarligt, och gav mig en tröstande kram. Jag kramade neturligtvis tillbaka, men drog mig undan så fort jag märkte en tår som rann över min kind. Jag tänker inte göra det här mer än vad det är, inte så länge jag inte behöver.
"We should get going, your boyfriends must be pretty worried in there." sa jag retsamt, och blinkade med ena ögat åt Milenas håll. Hennes ansikte vreds genast till en grimage, och det var nästan så hon räckte ut tungan åt mig. Men som tur var hade hon nog med karaktär för att hoppa den biten, annars hade jag brutit ut i ett hysteriskt hånskratt, och så skulle alla bli onödigt oroliga för mig. Det var inget fel på mig, jag var bara lite överväldigad av alla känslor.
"I can throw them out if you want to go back in." sa hon i ett havhjärtat försök att spela god syster. Man såg klart och tydligt att det inte var något hon ville göra, hon sa det bara för att.. ja, för att vara artig.
"And spend the evening with you in the next room? Sorry, I need to pass, maybe another time!" ropade jag, redan halvvägs ner för första trappan.
"See you tomorrow then!" ropade Milena helt utan att bry sig om min halvspydiga kommentar. Det var egentligen inte för att vara taskig jag sa det, mest för att hon skulle bli övertygad om att det inte var hennes eller killarnas fel att jag inte ville sova hemma. Tja, det var det väl kanske egentligen, men det behövde inte hon veta om. Dessutom hade jag ingenting emot att spendera kvällen hos Ida, det skulle bli trevligt...
"You're so cute when you do that.. Pretend to be confident." sa hon med ett leende och nickade gillande. Jag flinade lite åt henne, och vände sedan uppmärksamheten mot Milena och samtalet igen.
"Do you think I have to tell mum and dad?" frågade jag ängsligt ansiktsuttryck. Jag visste hur pappa hade reagerat när jag berättat för honom att Milena hade hittat en pojkvän, han skulle flippa ur totalt om jag berättade att jag hade en flickvän. Han skulle personligen söka upp mig och ge mig en noggrann lektion om hur livet fungerar, om inte värre. Han kanske skulle gå direkt på 'döda oduglig dotter'-delen. Han skulle inte ha något tolerans, what so ever.
"I think that you have to tell them when/if you get ready for it, otherwhise you should just ignore them. They have nothing to say about our lives anymore, don't worry about them." sa hon allvarligt, och gav mig en tröstande kram. Jag kramade neturligtvis tillbaka, men drog mig undan så fort jag märkte en tår som rann över min kind. Jag tänker inte göra det här mer än vad det är, inte så länge jag inte behöver.
"We should get going, your boyfriends must be pretty worried in there." sa jag retsamt, och blinkade med ena ögat åt Milenas håll. Hennes ansikte vreds genast till en grimage, och det var nästan så hon räckte ut tungan åt mig. Men som tur var hade hon nog med karaktär för att hoppa den biten, annars hade jag brutit ut i ett hysteriskt hånskratt, och så skulle alla bli onödigt oroliga för mig. Det var inget fel på mig, jag var bara lite överväldigad av alla känslor.
"I can throw them out if you want to go back in." sa hon i ett havhjärtat försök att spela god syster. Man såg klart och tydligt att det inte var något hon ville göra, hon sa det bara för att.. ja, för att vara artig.
"And spend the evening with you in the next room? Sorry, I need to pass, maybe another time!" ropade jag, redan halvvägs ner för första trappan.
"See you tomorrow then!" ropade Milena helt utan att bry sig om min halvspydiga kommentar. Det var egentligen inte för att vara taskig jag sa det, mest för att hon skulle bli övertygad om att det inte var hennes eller killarnas fel att jag inte ville sova hemma. Tja, det var det väl kanske egentligen, men det behövde inte hon veta om. Dessutom hade jag ingenting emot att spendera kvällen hos Ida, det skulle bli trevligt...
Milena
Jag stod kvar ute i trapphuset en liten stund och bara sorterade alla tankar, med ett stort leende på läpparna. Jag var så otroligt glad för Emilias skull, men jag måste ändå erkänna att jag var en aning chockad. Jag hade aldrig riktigt sett henne som den typ av människa som går och får känslor för någon - kille eller tjej. När vi var små hade vi klart och tydligt beskrivit killarna vi någon gång i framtiden skulla gifta oss med, helt ovetande om att det ens var möjligt att vara tillsammans med en tjej också. Pappa hade alltid varit noggrann med att tala om för oss hur saker och skulle vara, och att det inte var okej att göra på något annat sätt. Det var först nu när jag inte behövde se honom längre som jag insåg vad det var han höll på med; han planerade att göra mig och Emilia till omänskliga dockor, som skulle leva i den perfekta värld han målade upp åt oss. Usch, det kanske var tur att det blev som det blev..
"Emilia is gone, maybe you should come inside now?" föreslog Niall, som verkade vara väldigt långt borta. När han sedan tog tag i min arm och jag började dras tillbaka till nuet insåg jag att det var jag som hade varit borta, och genast kände jag mig en aning generad.
"Oh, yeah." sa jag kort, och gick efter honom in i lägenheten.
"So, what was that all about?" frågade Louis nyfiket, som av någon anledning satt på skohyllan och väntade på oss. Jag gav honom en förvånad blick, helt utan planer på att berätta vad vi pratat om där ute. Ville Emilia att de skulle veta var jag säker på att hon skulle berätta för dem själv, det var ingenting jag hade rätt att göra åt henne.
"That is all up to Emilia to tell you." sa jag lydigt, och gick sedan förbi både honom och Liam som hade väntat på mig i hallen. Niall hade genast försvunnit in i vardagsrummet, och det var också dit jag var påväg, eftersom att jag antog att Harry fanns där inne.
"So you're not gonna say anything?" frågade Louis en aning besviket så fort han kommit ikapp mig.
"Nope, that's right." svarade jag med ett retsamt flin, och slog mig sedan ner i soffan bredvid Harry. Han la genast sin arm över mina axlar, vilket fick mig att känna mig oändligt trygg. Det var så med Harry, så fort jag var i närheten av honom kändes det som att alla problem som vilade på mina axlar försvann för tillfället. Det var bara en av alla egenskaper jag älskade hos Harry. "And what's happening now?" frågade jag, bara för att få igång konversationen igen.
"I think we should cook something nice, and watch a movie together!" sa Niall på en gång, vilket fick ett spontant skratt att slinka ur min hals.
"Yeah, I see a small problem with that first part." sa jag ironiskt, även om jag var ganska säker på att de inte hade någon aning om vad jag menade.
"What, don't you thing five guys can cook? Harry is actually a great chef!" sa Louis snabbt, lite som jag hade förväntat mig. Louis kliver in och räddar alla inblandade.
"Well, that's not my point." sa jag tydligt, för att de inte skulle misstro mig. "It's just that.. Yeah.. Our fridge is pretty empty."
"How do you know that? You haven't even been in the kitchen since you got home!" sa Niall förvånat, som om det var jättekonstigt.
"We can check if you want to, but I'm pretty sure that we won't find anything interesting. We don't exactly priority grocery shopping." det sista sa jag lite mer skamset, och sedan reste jag på mig för att gå iväg till köket. Killarna blev riktigt förvånade av det jag sa, så de var tätt bakom.
"I really hope that you're kidding." sa Harry varnande, och jag fick en obehaglig känsla i magen när jag hörde hans ton. Han verkade allvarlig, något jag inte sett hos honom på i alla fall en vecka. Jag ville inte att han skulle behöva oroa sig för mig, men var det som jag trodde och kylen var tom skulle jag knappast bli betrodd med att vara ensam igen..
"Maybe we should do something else? Pizza, anyone?" frågade jag i ett försök att lätta upp stämningen. Men det fungerade inte, killarna hade ett mål - köket. Jag skulle inte kunna stoppa dem nu, men något jag kunde göra var att spara Harry den överraskningen, så jag drog in honom till hallen isället.
"Emilia is gone, maybe you should come inside now?" föreslog Niall, som verkade vara väldigt långt borta. När han sedan tog tag i min arm och jag började dras tillbaka till nuet insåg jag att det var jag som hade varit borta, och genast kände jag mig en aning generad.
"Oh, yeah." sa jag kort, och gick efter honom in i lägenheten.
"So, what was that all about?" frågade Louis nyfiket, som av någon anledning satt på skohyllan och väntade på oss. Jag gav honom en förvånad blick, helt utan planer på att berätta vad vi pratat om där ute. Ville Emilia att de skulle veta var jag säker på att hon skulle berätta för dem själv, det var ingenting jag hade rätt att göra åt henne.
"That is all up to Emilia to tell you." sa jag lydigt, och gick sedan förbi både honom och Liam som hade väntat på mig i hallen. Niall hade genast försvunnit in i vardagsrummet, och det var också dit jag var påväg, eftersom att jag antog att Harry fanns där inne.
"So you're not gonna say anything?" frågade Louis en aning besviket så fort han kommit ikapp mig.
"Nope, that's right." svarade jag med ett retsamt flin, och slog mig sedan ner i soffan bredvid Harry. Han la genast sin arm över mina axlar, vilket fick mig att känna mig oändligt trygg. Det var så med Harry, så fort jag var i närheten av honom kändes det som att alla problem som vilade på mina axlar försvann för tillfället. Det var bara en av alla egenskaper jag älskade hos Harry. "And what's happening now?" frågade jag, bara för att få igång konversationen igen.
"I think we should cook something nice, and watch a movie together!" sa Niall på en gång, vilket fick ett spontant skratt att slinka ur min hals.
"Yeah, I see a small problem with that first part." sa jag ironiskt, även om jag var ganska säker på att de inte hade någon aning om vad jag menade.
"What, don't you thing five guys can cook? Harry is actually a great chef!" sa Louis snabbt, lite som jag hade förväntat mig. Louis kliver in och räddar alla inblandade.
"Well, that's not my point." sa jag tydligt, för att de inte skulle misstro mig. "It's just that.. Yeah.. Our fridge is pretty empty."
"How do you know that? You haven't even been in the kitchen since you got home!" sa Niall förvånat, som om det var jättekonstigt.
"We can check if you want to, but I'm pretty sure that we won't find anything interesting. We don't exactly priority grocery shopping." det sista sa jag lite mer skamset, och sedan reste jag på mig för att gå iväg till köket. Killarna blev riktigt förvånade av det jag sa, så de var tätt bakom.
"I really hope that you're kidding." sa Harry varnande, och jag fick en obehaglig känsla i magen när jag hörde hans ton. Han verkade allvarlig, något jag inte sett hos honom på i alla fall en vecka. Jag ville inte att han skulle behöva oroa sig för mig, men var det som jag trodde och kylen var tom skulle jag knappast bli betrodd med att vara ensam igen..
"Maybe we should do something else? Pizza, anyone?" frågade jag i ett försök att lätta upp stämningen. Men det fungerade inte, killarna hade ett mål - köket. Jag skulle inte kunna stoppa dem nu, men något jag kunde göra var att spara Harry den överraskningen, så jag drog in honom till hallen isället.
"You have to take care of yourself, honey! This is serious, you can't just skip the eating part, then you won't work!" sa han ledsamt, och la armarna om mig i ett järngrepp. Kryckorna for i backen, och jag kände genast hur tårarna började rinna över mina kinder. Inte för att jag var ledsen, bara rörd över hur mycket han brydde sig.
"I'm sorry.." grät jag mot hans axel. Han tog ett haltande steg framåt, vilket resulterade i att jag stod med ryggen lutad mot väggen, och att Harrys kropp var lätt lutad mot min. Han hade ett ben på var sida av mig, ena armen bakom mig nacke och den andra vid min höft - flyttad från ryggen för att den inte skulle bli klämd när jag lutade mig mot väggen.
"I'm sorry.." grät jag mot hans axel. Han tog ett haltande steg framåt, vilket resulterade i att jag stod med ryggen lutad mot väggen, och att Harrys kropp var lätt lutad mot min. Han hade ett ben på var sida av mig, ena armen bakom mig nacke och den andra vid min höft - flyttad från ryggen för att den inte skulle bli klämd när jag lutade mig mot väggen.
"Honey.." viskade han mjukt mot min hårbotten, och sedan böjde han bak huvudet för att kunna se mig i ögonen. "You need to promise me that you'll change that."
"I will!" lovade jag med gråten i halsen, och torkade bort ännu en tår som fallit över min kind. Den ersattes genast av en ny, som den här gången blev borttorkad av Harrys tumme.
"I love you, and I'm gonna keep loving you, so don't you dare even think of disappearing until we're alteast ninety!" sa han sedan, och lutade sig mot mig i en hyfsat snabb rörelse för att kyssa mig. Jag besvarade kyssen, som bara blev mer och mer passionerad med sekunderna som gick. Mina händer sökte intensivt efter kanten på hans tröja, och så fort jag hade fått tag i den drog jag upp den över hans rygg, utan att ens ha en tanke på att killarna befann sig i rummet bredvid.
"I love you, and I'm gonna keep loving you, so don't you dare even think of disappearing until we're alteast ninety!" sa han sedan, och lutade sig mot mig i en hyfsat snabb rörelse för att kyssa mig. Jag besvarade kyssen, som bara blev mer och mer passionerad med sekunderna som gick. Mina händer sökte intensivt efter kanten på hans tröja, och så fort jag hade fått tag i den drog jag upp den över hans rygg, utan att ens ha en tanke på att killarna befann sig i rummet bredvid.
"Not here..!" sa Harry snabbt, och drog ner tröjan igen. Jag fnissade lite åt honom, och slet mig sedan ur hans grepp för att långsamt gå iväg mot sovrummet. Han plockade snabbt upp sina kryckor och följde efter mig, trots de förvånade/äcklade/mordiska blickarna vi fick från de andra killarna som nu stor i dörröppningen och stirrade på oss. I vanliga fall skulle det ha generat mig, men inte nu, jag var helt uppslukad av Harry..
Jag hade från början planerat att det skulle vara ganska mycket kärlek i den här novellen, men jag vet inte riktigt vad som hände med det xD Vi får ta och ändra på det, tycker jag.. Om jag ens hinner xP Försöker få ihop ett bra avslut, men vet inte riktigt hur det ska gå till.. Jag frågade Sara, och hon sa att hon ville veta lite mer av vad som hände sen, så ja.. Jag vet inte riktigt x) Det kommer i alla fall inte vara som alla andra "levde lyckliga i alla sina dagar och hoppsanhejsan" - Stina inte gilla.. xD Men det är inte slut än på ett par delar, så tänk inte ens tanken att försvinna! ;D Kraam ♥♥