Milena - två veckor senare 

 De två veckor jag blivit tvungen att spendera på sjukhuset hade gått riktigt fort, och även om de flesta dagar sett i stort sett likadana ut kändes det som att vi hade hunnit med så sjukt mycket. Dagtid hade det alltid varit någon med mig i mitt rum, så det var bara om nätterna det kunde bli lite ensamt, vilket i och för sig inte gjorde jättmycket eftersom att jag sov större delen av den tiden. Den enda jag hade önskat att se mer av var Emilia, men hon och hennes nya kompis höll sig undan riktigt bra. Under de få dagar de stannade i Holmes Chapel spenderade de sammanlagt kanske en timma hos mig. Sedan när Niall, Zayn, Louis och Liam en tidsag bestämde sig för att åka ner till London för att se till så att allting stod rätt till och hämta lite rena ombyten till sig själva, mig och Harry följde Emilia och Ida med, och sen dess hade jag inte sett någonting av dem. De lovade att komma tillbaka någon gång under min vistelse här, men det hade inte blivit av, så nu hade jag inte träffat min syster på över en vecka. Självklart saknade jag henne, men jag kunde inte låta bli att tycka att det var skönt att kunna umgås med killarna utan att behöva oroa sig för att någon ska storma ut ur rummet. Det var jobbigt att de inte fungerade ihop, för Harrys och mitt förhållande var nu på den nivån att vi verkligen inte klarade oss utan varandra. Och så har vi ju det här med mamma och pappa, på tal om lyckade förhållanden.. Pappa hade ringt mig några dagar efter operationen och läxat upp mig om både det ena och det andra. Bland annat för att jag hade kört bil - vilket jag inte hade gjort, att jag försökte sabba hans ryckte - vilket jag inte gjorte, och för ha sex innan jag var gift - vilket jag inte hade haft. Jag vet inte vart han hade fått det där sista ifrån, det var helt klart inte något han fick lägga sig i, över huvud taget. Det var i och för sig ingen del av mitt liv, eftersom att han själv hade brutit kontakten. 

"Are you ready, hun?" frågade Harry när han kom in i hotellrummet. De hade släppt ut mig från sjukhuset rätt sent igår, så vi bestämde oss för att sova på hotellet en natt för att sedan spendera kommande dag hemma hos Harrys mamma - anledningen till att vi åkte hit från början. 

"Yeah, I think so.." sa jag och la ifrån mig min hårborste på sängkanten. Harry kom genast fram och tog upp den för att lägga ner den i vår gemensamma väska. Även om han hade ena benet i gips och hoppade på kryckor vägrade han sluta spela gentleman, enligt honom klarade jag inte av någonting bara för att jag hade varit död för två veckor sen. Det låter rätt brutalt om man sätter det så, men det var ju sant. Och dessutom tror jag inte att sjukhuset skulle ha släppt ut mig om de inte trodde att jag skulle klara mig själv, så egentligen behövde han inte hjälpa mig med varenda aspekt i mitt liv. Men det var omöjligt att få in bakom pannbenet på honom, så jag lät det vara. 
"Let's go then!" sa han och sträckte ut ena handen för att hjälpa mig upp från sängkanten. 
"No, no way." sa jag envist, och reste mig upp utan att ta hjälp av hans hand. Jag visste att det skulle såra honom, men det var i alla fall bättre än att skada honom. 
"Why..?" sa Harry uppgivet, och började istället gå bakom mig. Jag måste erkänna att det tog emot lite för varje steg jag gick, men jag tog stöd mot väggen och gjorde mitt bästa för att inte visa det. Om Harry såg skulle han bara oroa sig, och Gud vet vad han kan göra då.. 
"Oh, hello there sunshine!" hälsade Louis vänligt när vi kom ut i korridoren. Sedan var han påväg att lägga armarna om mig i en kram, men jag stoppade honom med ett kort gnäll, vilket snabbt fick honom på avstånd. "Sorry!" 

"That won't help her much.." sa Harry och himlade med ögonen. Louis, som verkade ha fattat vinken, tog ett steg mot mig och lyfte upp mig i sin famn. Jag protesterade lite, men insåg ganska snabbt att det inte hade någon inverkan på honom, så jag gav upp. 
"You look good in my arms..!" retades Louis, med ett busig flin åt Harrys håll. Han bara himlade med ögonen igen, det var klart att han tyckte situationen var jobbig. 
"Oh, stop it, I have a boyfriend!" sa jag, och slog försiktigt till honom på axlen - på skoj, givetvis. 
"Maybe you need another one..?" svarade han flirtigt. 
"Louis?!" utbrast jag och gav honom en menande blick. 
"Sorry ma'am.." sa han nedlåtet och vände ner blicken mot golvet. Både jag och Harry visste egentligen att han bara skämtade, ändå tyckte jag synd om honom. Han bara hoppade där med sina kryckor medan han tvingas se på när hans bästa vän hjälpte hans flickvän, någon han själv inte kunde göra. 

 

 Känslan av avundsjuka som fyllt mig sedan vi lämnade hotellet för en halvtimma sedan försvann genast när mamma öppnade dörren och gav oss ett leende varmt nog att värma upp Atlanten. Hennes blick landade genast på Milena, och jag kunde bara föreställa mig hur siffrorna snurrade runt i huvudet på henne när hon försökte sätta ett betyg på henne. Det faktom att hon nu var i Louis famn skulle antagligen dra ner poängen en undradels procent, men annars var jag ganska säker på att hon skulle få full pott. 

"You can just go out back, dinner's almost ready!" sa mamma när hon hade vänt oss ryggen till - påväg mot köket. Vi tog lydigt av oss skorna, och gjorde sedan som hon sa. På altanen var det lyxigt dukat med sju tallrikar, sju glas och bestick. Mitt på bordet stod en stor blomvas, och två ljusstakar med tända ljus stod på sidobordet vid dörren. 

"Wow, feels like it's been ages since I was here last time.." sa jag drömmande, och drog ner sen säkra hemmadoften i lungorna. 
"Yeah, you really need to come here more often!" sa mamma då hon kom ut på altanen med en stor gryta mellan händerna. Jag tog genast ett steg mot henne för att ta emot den, men kom ganska snabbt på att det inte var möjligt, så jag stannade upp. Istället tog Zayn över grytan, och placerade den försiktigt på bordet. 
"Have a seat!" sa jag till Milena, och tog ena kryckan under armen för att dra ut stolen åt henne. Hon gav mig genast ett mjukt leende, och kysste mina läppar innan hon satte sig ner. 
"Aw, how sweet!" sa mamma, som just kommit ut på altanen igen, och blinkade åt mig med ena ögat. Jag blev genast lite generad, men försökte trycka undan det, och satte mig på stolen bredvid Milena. 
"Smells lovley, ms.Cox!" berömde Liam när vi alla satt runt bordet. 
"Oh, please Liam, how many times do I have to tell you that my name is Anne?" frågade mamma ironiskt. Liam skrattade lite åt henne, och tog sedan luft för att rätta till sitt misstag. 
"Smells lovley, Anne." 
"See, you're learning!" 

 

Louis 
 Vi hade det riktigt trevligt hos Anne, som alltid, och när det senare var dags för oss att åka hem var det ingen som ville. Men vi visste att vi var tvugna till att göra det ändå, för nu hade vi varit "borta" i nästan två veckor. Den första veckan hade det skrivits hel del del om oss, både om olyckan och min lilla incident med polisen, men nu hade det varit ganska lugnt ett tag. Förhoppningsvis skulle det hålla i sig även när vi var tillbaka i London. 
"Have anyone heard anything from Emilia lately?" frågade Milena plötsligt. 

"No, nothing." svarade Harry, och vi andra skakade lite på huvudet för att visa att vi hade samma svar. 
"Strange, she promised to visit, and she haven't even called..?" sa hon tankspritt. "You don't think anything have happened to her, do you?" 
"No, she's fine, I promise you." sa Niall lugnande. "I'm sure she just have a lot to do." 

"Yeah, I suppose.." svarade Milena, men hon lät ändå inte helt övertygad. 
"You should have an eye on that girl, by the way." varnade jag henne, utan planer på att berätta varför. Jag vet inte riktigt om jag hade förväntat mig att de skulle nöja sig med det, men gjorde jag det måste jag ha varit korkad. 
"Why is that?" frågade Milena förvånat. 
"I met her, she's a fan - one of the crazier kind - what if she's hanging out with Emilia for the wrong reasons?" det var inte förens jag yttrade orden jag hörde hur överbeskyddande det lät, som om jag kände för henne eller något. Eough, så kan det väl inte vara..? Inte.. hon..