Först förstod jag inte alls vad Milena menade, men det tog inte så lång tid att lista ut. För henne handlade allting om kärlek och vänskap, så givetvis hade hon fått för sig att det var någon jag gillade. Jag skulle ljuga om jag säger att det inte är sant, men det finns ju ingenting som tvingar mig att säga någonting, så jag kanske inte behöver ljuga..

"I'm not following.." sa jag och spelade förvirrad, på så vis skulle hon förhoppningsvis tro att jag inte förstod vad hon menade.

"Oh, come on, I'm not stupid!" hon gjorde en kort paus och viftade med handen. "It's obvious that you like someone, so tell me, who is it?" frågade hon nyfiket, med ett leende som täckte större delen av hennes ansikte. Hon hade fel om hon förväntade sig att jag skulle berätta vem det var, det kunde jag inte, då skulle jag vara en död kvinna.

"No, it's nothing like that!" försökte jag, men att döma av hennes ansiktsuttryck var det ingenting hon trodde på.

"Again; I'm not stupid. They all are amazing in their own way, it would be strange it you didn't like them." sa hon finurligt.

"Well, since they kind of hate me I haven't payed them a lot of attention." det var ju faktiskt sant, de hade bara sett mina värsta sidor, så de trodde antagligen att jag var psykiskt störd på ett eller annat vis. Jag visste att jag inte skulle kunna ha en framtid med någon av dem, så det var lika bra att låtsas om ingenting och hoppas att de såkallade 'känslorna' försvinner.

"Hm, you're right.. But they will like you, eventually, you just have to show them your good sides." sa Milena uppmuntrande. "That won't be so hard, right?"

"You're wrong, they just thinks I'm a heartless pice of junk." sa jag nedstämt. Så skulle det alltid vara, det var för sent att övertyga dem om någonting nu. Jag kommer alltid vara den elaka systern som behandlade deras vän och flickvän som skit.

"No they won't, they're good people, just like you!" sa hon övertygande.

"I know they are, but I still don't think they will start like me just like that. But it doesn't matter, they all probably have girlfriends anyway, I don't want to mess things upp."

"Hah! I knew it! You could see yourself as their girlfriend, that's so sweet!" sa Milena fånigt, och la huvudet på sned. "And for the record, Harry's the only one with a girlfriend, the rest of them is free." Yeah, but what if it's Harry I like? Det skulle jag förståss aldrig få för mig att säga till någon, men det betydde inte att det inte var sant..

 

 

 Jag såg fram emot att träffa Milena igen, vi hade inte pratat på hela veckan. De få stunder jag hade haft ledigt jobbade hon, och så tvärt om. Men det kanske var bra, jag hade hört att det inte var så bra att umgås med den man tyckte om hela tiden, man kunde tröttna på varandra.
"There's one thing I don't understand." sa Liam när vi satt i bilen påväg mot tjejernas lägenhet. Jag vände snabbt blicken från vägen och såg på honom i någon sekund för att visa att han hade fångat min uppmärksamhet, och vände sedan ögonen mot vägen igen. "How can you tell which one Milena is?" hans fråga fick mig att skratta, för själv tyckte jag att det var självklart. Visst kunde jag väl inte se skillnad på dem, men Milena hälsade alltid på mig på ett övertygande sätt, och sedan var det bara att komma ihåg vad hon hade för kläder på sig, och voila.

"It's not that hard, there's always something different about them." sa jag enkelt, och till min förvåning nöjde han sig med den förklaringen.
"That's something I'll never understand.. And you're not really helping." sa han retsamt.

"One day you'll fall in love too, Liam, one day.." lovade jag, och sedan fortsatte disskussionen åt det hållet.

 När vi kom fram parkerade jag på gatan utanför och verd av motorn. Så fort allt var av lämnade vi bilen för att gå upp i trapphuset och möta tjejerna. Vi hade varit här ett par gånger innan, så jag visste exakt att det var den andra dörren på den tredje våningen.

"Third floor, second door." sa jag till Liam när han öppnade porten.
"I know Harry, I've been here before." sa han och flinade mot mig.
"Yeah.. But how could I know if you remembered or not?" frågade jag med en grimage.
"You couldn't." svarade han med samma gimage.

"Oh, wait, I forgot my phone.. Go ahead, I'll be right behind." sa en röst på våningen över oss just efter att ha öppnat en dörr. Jag hörde direkt att den tillhörde Emilia eller Milena, men jag kunde inte avgöra vem av dem. Så lika var deras röster. Vi ökade takten en aning, och var snart uppe på deras våning. Där mötte vi en av dem, men igen av oss kunde avgöra vem det var
"Hello Harry." sa hon glatt, vilket klargjorde för mig att det var Milena. Jag gav henne ett snabbt leende, och tog ett snabbt steg för att möta henne i en kram. Hon la händerna högt upp vid ryggraden och lutade hakan mot min ena axel. När jag hade kramat henne en kort stund drog jag mig en aning bakåt för att kyssa hennes läppar, och hon besvarade gladerligen kyssen. I ögonvrån kunde jag se att Liam vände sig åt andra hållet, och Emilia kom ut från deras lägenhet. Men jag kunde lätt koppla bort dem och bara konsentrera mig på Milena.. För det var väl Milena..?
"Why are you kissing my sister?" frågade tjejen vid dörren, och paniken började genast spridas inom mig. Fan, säg att de skojar?!