Att jag fick utegångsförbud hade jag väl räknat med, och att inte få träffa killarna kommer väl på köpet, men att han ska ta min telefon också?! Det var bara inte okej. Nog för att jag inte fick träffa någon av mina vänner utanför skolan, nu skulle jag inte ens få prata med dem? Harry och de andra killarna kommer tro att jag inte längre vill ha någonting med dem att göra, men efter allt de gjort för mig skulle det inte vara annat än taskigt. De kommer tro att jag bara har utnyttjat dem, och sen ska jag gå vidare när de inte behövs längre.. De tycker säkert att jag är en hemsk människa. 

"So, are you ready for tonight?" frågade Emilia lugnt när hon kom in i vårt rum. Jag retade mig något ortoligt på hennes sätt att säga det, för jag såg att hon stog i hallen och såg på förut, alltså borde hon fatta att jag inte hade någon värst lust för nånting just nu. 
"No." svarade jag nonchalant, och fortsatte bläddra i den gammla tidningen jag hade hittat i en skrivbordslåda. 

"What do you mean 'no'?" frågade han förvånat, som om hon inte redan förstod det. 
"If you missed it dad just grounded me because of you, so no, I won't do it." jag fortsatte prata som om jag inte brydde mig över huvud taget, för jag visste att Emilia skulle störa sig på det. Det brukar hon göra så fort någonting inte blir som hon vill, det är en av sakerna som skiljer oss åt. 
"You have to! Otherwhise they'll understand!" sa Emilia bedrövat, men jag kunde inte bry mig mindre. 
"Yeah, and what differance would it make? I'm grounded for the rest of the semester, I'm not allowed to see me new friends and I have no phone, all because of you. Why would I do something to save your ass?" jag la ner tidningen hårt på sängen, och letade fram min bitchigaste blick så att jag kunde ge den till Emilia. Det var antagligen inte den reaktionen hon hade förväntat sig, för hon stog tyst i nästan en minut. 
"You're so damn selfish!" fick hon tillslut ur sig, vilket såklart fick mig att skratta. 

"Am I selfish? That's the most idiotic thing I have ever heard! You don't even know what that means, and yet you're there." sa jag irriterat, och tog sedan upp tidningen igen för att fortsätta läsa den. Jag planerade att ignorera resten av det här samtalet, för jag visste att det inte skulle komma till något vettigt. 

"Well, what if I gave you no chiose?" Emilia fortsatte babbla, men precis som jag hade tänk satt jag bara tyst och försökte att inte lyssna. "You know you can't ignore me." hon gav inte upp.. "MILENA!?" 

"Get out our shut up!" nästan skrek jag åt henne för att hon skulle förstå att jag inte ville prata mer. Jag kan inte tänka mig att vi brukade vara som bästa vänner, och att vi gjorde precis allting tillsammans. Var det verklien möjligt att en människa kunde ändras så mycket på så pass kort tid? Eller hade hon kanske förändrats väldigt lite under en lång tid? Eller var det kanske jag som hade förändrats? Hur det än var så kan jag inte påstå att det har blivit så jättemycket bättre... 

 

 Eftersom att det var ganska tydligt att Louis inte ville ha med mig att göra för tillfället brydde jag mig inte om att kolla med dem andra vad de gjorde när jag hade parkerat utanför på gatan. I alla fall någon av dem borde vara med Louis, men jag visste inte vem, och jag vågade inte chansa. Istället gick jag bara upp till min tysta lägenhet, låste upp dörren, gick in och slängde mig på soffan. Jag hade tänkt att jag skulle kolla på tv en stund, men när jag hade lagt mig till rätta insåg jag att fjärrkontrollen inte var inom räckhåll, så jag brydde mig inte om den, utan tog fram mobilen istället. Någonting med att Milena inte hade hört av sig på något sett störde mig en aning, även om jag visste att jag inte borde kräva så mycket av henne just nu, idag. Men var det verkligen för mycket begärt att hon skulle ringa och tala om att hon lever? Jag tycker inte det. Kanske borde jag höra av mig till henne, bara för att visa att jag bryr mig? Ja.

 Jag letade fram hennes namn som jag redan hade hunnit lagt in i kontaktlistan, och tryckte sedan på symbolen för ring. När jag lagt telefonen mot örat hade tanten i röstbrevlådan redan börjat prata, vilket borde betyda att hon inte hade telefonen på. Det kan inte vara bra.. Eller? Jag borde fråga Liam. 

 Jag hade faktiskt förväntat mig att han skulle tro att jag menade ett helt hypotetiskt fall, men han kanske var smartare än jag trodde.. Jag fick i alla fall reda på det jag ville veta så det kanske inte spelade så stor roll. Om han nu hade rätt, vilket jag verkligen hoppades. Om det hände något där inne medan jag stod utanför på gatan och väntade på ett telefonsamtal skulle jag knappast kunna stå ut med mig själv i framtiden. Om det nu hade funnits någonting jag kunde göra. Det får jag antagligen aldrig reda på.. 

 Resten av kvällen satt jag på satta plats i soffan och gjorde absolut ingenting. Emellanåt satte jag på tv:n, men stängde av den lika snabbt när jag insåg att det inte fanns något att kolla på. Mestadels satt jag bara och tänkte på saker, på livet. Louis, Milena.. Allt var bara i en enda röra just nu, och här sitter jag och gör absolut ingenting åt saken. Nej, det här fungerar inte. Jag måste göra något, startar med Louis.. 

 

 En liten stund efter det att jag smällt igen dörren bakom mig för att sätta mig i soffan och tjura knackade Niall på dörren, och såklart behövde jag inte bjuda in honom för att han skulle komma in. En snabb knackning, sedan var han i hallen och snart satt han bredvid mig i soffan för att försöka prata mig till bättre humör. Det gick inte riktigt hela vägen, men lite gladare måste jag erkänna att jag blev.

"Let Harry be with Milena for a while, we all knows it won't last for that long." sa han ironiskt. Det lockade faktiskt fram ett litet leende på mina läppar, han hade rätt. 
"Yeah, you're right about that. In a couple of weeks he'll have someone else, Harry can't stick to one girl for too long." svarade jag för att visa att jag höll med. Det var skönt att ha Niall på min sida, det betydde att jag inte var ensam. Sen hade han inte uttryckligen sagt att han tyckte som jag, men han låtsades i alla fall, och det var mer än de andra gjorde. 
"Are you gonna talk to him?" frågade han sedan. 

"No, not now. That would just be a mood killer.." svarade jag med en suck. Såklart att han hade ett mål med allt det här kallpratet, han ville inte att jag skulle känna mig mindre ensam, han ville att jag skulle prata med Harry. Vad hade jag förväntat mig, jag är väl i stor sett den enda här som har en fungerande hjärna. 
"You should." 

"No, I should go to bed, you should go." jag försökte hålla tillbaka besvikelsen, men på blicken han gav mig syntes det ganska tydligt att det inte fungerade. 
"I am on your side, I just thinks you should talk to him. It's not fun to be apart from everyone." hans försök fungerade inte, för jag var redan övertygad om att han inte ville annat än att jag skulle prata med Harry. Det där var konstigt egentligen. Han kan säga att han är med mig hur mycket han vill och jag tror på det, men efter en enda kommentar som säger motsatsen är det svårt att tro. Men det är så det fungerar, så jag tänker inte bråka med det nu. 
"Tomorrow, or some other day." jag ville inte göra honom ledsen, han var ju trots allt en av mina bästa vänner, men just nu ville jag inte se någon över huvud taget. Jag ville bara.. Gå och lägga mig så att jag kunde tänka igenom allting en gång till. Jag kanske har fel, jag vet inte, men just nu är allt på tok för uppstressat för att jag ska kunna avgöra. "I'll sleep on it." 
"Okay, see you tomorrow." sa han och gav mig ett leende innan han försvann ut genom dörren han kommit från innan. Sen satt jag där ensam igen och bara lyssnade på tystnaden. Den kortvariga tystnaden. Snart knackade det på dörren igen, och jag tvingade ut luften ur mina lungor i en djup suck. Varför? Varför kan folk inte låta mig vara ifred?

"What?" jag försökte hålla inne ilskan, men jag vet inte riktigt hur det gick. 
"Do you have a sec?" när jag hörde vem det var tvingade jag fram en till suck, och gjorde mitt bästa för att inte springa ut i hallen och läxa upp honom. Fan. Harry.. 

 

---

 Tänkte bara säga att det här antagligen kommer bli en rätt lång novell, är det positivt eller negativt? ^^ Säg gärna vad du tycker, för jag har ingen lust att skriva en massa delar om alla bara vill att den ska ta slut xD Skriv gärna med om det är något annat jag behöver tänka på, typ går det för segt? Är redan på del 21, och det har inte hänt så jättemycket än x) Summerlove(första novellen på den här bloggen) var redan slut efter 23 delar, och då hade det hänt en hel massa saker xD Jaja, alla åsikter uppskattas :)♥