Vi kom snart ner till en liten stad intill bergen, och därifrån tog vi ett flygplan tillbaka till London. Det var ju såklart ingen som visste att vi skulle komma, så det behövdes inte mycket förklädnad för att förbli ökända för allt folk runt omkring oss. Lyckligtvis var det ingen som märkte att det var vi som kom, och vi kunde i lugn och ro förflytta oss till parkeringen och hitta en taxi. Taxin tog oss tillbaka till killarnas lägenheter, och vi betalade han som körde innan vi gick in - fortfarande omärkta.
"That was smooth!" utbrast Harry när vi kom innanför dörren till Nialls lägenhet. Jag nickade för att visa att jag höll med, men sa ingenting. Ingenting behövdes sägas, för jag visste att vi alla tänkte samma tanke. Att den första, enkla biten var avklarad, och att det nu var dags för den andra, lite svårare biten. Med tanke på att ingen kände igen oss kunde det ju vara så att de hade tappat hoppet om att vi någonsin skulle komma tillbaka, och helt enkelt gett upp.. Jaja, isåfall fick vi väl överraska dem lite, så skulle de snart vara nöjda igen.
"Should we go?" frågade jag, men Niall var det enda som svarade. Han nickade, och de andra bara satt och stirrade på ingenting ett par mil framför dem. "Ey! Come on!" sa jag och viftade till Liam i bakhuvudet. Han ställde sig snabbt upp och bara såg på mig. Antagligen så var han förvånad över min attack.
"Yeah, I'm ready!" sa han, och snart var de andra killarna också tillbaka vid liv. Nu var det dags att dra ner till staden.. 
 Det tog oss ungefär fem minuter, och vårat nästa gömställe blev en liten gränd som låg ganska nära torget. Nu var det bara den sista, svåraste biten kvar..
 Jag tog ett par steg ut i gatan och gav ett tecken till killarna som sa att de skulle stanna där de var. Det var bättre om jag fick ta den hårda smällen, och så kunde de komma efter. Jag gick långsamt mot stenplattorna som formade ett litet torg, och ställde mig ungefär i mitten. Där drog jag av mig luvan och bara stod och kollade. Efter en liten stund var det någon som skrek mitt namn, och snart gick alla omvägar för att inte gå för nära mig. Det var otrevligt att se, ett otrevligt välkomnande. Men vad hade jag väntat mig, jag hade praktiskt taget kidnappat deras älskade One Direction.
"So you are back now?" frågade någon med stöddig röst och jag nickade minst lika stöddigt. Behandla andra som du själv vill bli behandlad, alltså är det ingen i den här staden som vill bli särskilt trevligt behandlad. "And what have you done to my boyfriend?" frågade hon sedan, och jag gav ifrån mig ett spontant skratt. Hon menade antagligen någon ur One Direction, så hon var antagligen bara ett galet fan.
"Excuse me?" frågade jag och satte armarna i kors över bröstet. Hon härmade min gest, och satte ner forten i backen.
"What have you done to Niall?" frågade hon sedan.
"Niall happends to be my boyfriend, but sure, everyone can dream." sa jag åt henne som om hon var ett litet barn som behövde tröstas.
 Jag stod och snackade med den stöddiga tjejen ett tag, och snart hade jag ett helt hav med tjejer omkring mig. De alla tjatade såklart efter deras älskade band, och hur kul det än var att plåga dem kunde jag inte fortsätta.
"Niall, get over here!" sa jag med en röst som var lite högre än vanlig samtalston, men inte mycket. De andra killarna skulle inte uppfatta den, men det skulle Niall, det var jag säker på.
"Hey girls!" hörde jag Niall säga över alla klagande tjejröster. Alla tystnade på en gång, och folksamlingen jag hade runt mig förflyttade sig snabbt åt killarnas håll. När de insåg att de verkligen sod där fylldes rösten med ett öronbedövande skrik, och jag tvingades sätta händerna för öronen. Att höra bättre än alla andra var inte alltid någon positivt.
 Rabaldret fortsatte lång in på kvällen, och när jag tyckte att det var dags att gå tillbaka fick jag bokstavligen slita undan tjejerna för att får iväg killarna. Men det gick, och snart var vi tillbaka till lägenheterna igen.
"I'm the happiest man on earth!" utbrast Harry och slängde sig på soffan. Jag skrattade lite åt honom, och satte mig på hans mage.
"Yeah, I think they likes you now!" sa jag nöjt och Harry gjorde ett misslyckas försök att få av mig. Det var omöjligt, jag var bättre.
"Get of me!" sa Harry med en spelad irritation. De andra skrattade lite och snart var alla på Harry. Han stönade och klagade, men ingen flyttade på mig. Förutom jag. Jag måste låta killarna få leka lite ensama också, jag hörde ju egentligen inte hemma här.. 
 Ingen märkte när jag gick, och jag styrde stegen mot Zays lägenhet. Den var närmast, och det dröjde inte längde föräns jag stände dörren bakom mig. När jag var inne satte jag på hans laptop, och medan den startades gick jag in i badrummet. Bilden jag såg i spegeln chockade mig, och jag satte missnöjt händerna framför ansiktet. Visst ville jag väl vara snäll, men det betydde inte att jag ville de mesig ut! Just nu såg det ut som att jag hade ängnat hela mitt liv åt smink och skönhetsoperationer, och det var jag inte nöjd med. Innan jag träffade killarna såg det i alla fall ut som att jag kunde försvara mig, men nu? Nej. De hade förmesat mig totalt!
 Jag länmade spegeln ifred och gick tillbaka till vardagsrummet där Zayns dator startat. Jag loggade in på twitter - Niall hade övertalat mig att skaffa det när han fortfarande var mänsklig. Det var ganska underhållande faktiskt, jag kunde stalka vem som helst utan att behöva röra något mer än ett finger. Vad har hänt med världen egentligen? När jag var liten var man i alla fall tvungen att gå ut ett par gånger om dagen för att uträtta allt man skulle, men nu? Men kunde handla allt från mjölk och kläder till elektronik via internet, och sedan få dem hemkörda. Bodde man en bit från skolan kom det en buss och hämtade upp en, och man hade rullband för att motionera på. Herregud, det var bättre när jag var liten.. Tillbaka till ämnet. Det var flera stycken som hade skrivit att de var glada att killarna var tillbaka, och #1Dfinnalyback trendade worldwide. Men det fanns alltid människor på båda sidorna, och såklart skrevs det även att de kunde ha stannat var fan de nu var. Hur kunde folk ens säga något sådant?

Niall
Vi stannade i min lägenhet ganska länge, och vi hade jättetrevligt varenda sekund. Det tog inte lång tid för mig att märka att Saga inte var här, men jag antog att hon behövde lite tid för sig själv, så jag lät henne vara. Flera stycken ringde och informerade oss om våra stora planer. Under tiden vi hade varit borta hade de ordnat med en turne för oss, och de hade bestämt att den skulle bli av så fort vi kom tillbaka. Det kändes skönt att de inte hade tappat hoppet om oss, men jag tyckte att de var lite väl på. Vi kom tillbaka idag, och de var på oss på en gång. Turnen skulle starta om drygt en vecka, och allt var redan planerat in i minsta detalj. Det kändes fel. Vi skulle bara behöva sjunga det de hade bestämt, vi hade inte fått gjort det till vårat eget. Men jag antar att det var så det var. 
 Telefonen ringe ännu en gång, och den här gången svarade Louis. Jag hade tvingat vem som än svarade nästa gång att fråga om Saga kunde följa med, och det gjorde han.
"Can our friend Saga come too?" frågade han. "Yeah, Saga the vampire...." sa han och jag himlade med ögonen. Folk hatade verkligen att hon var vampyr. Hur orkar dem ens? Det spelar väl ingen roll, hon är ju lika ofarlig som jag..
 Louis hade ett långt samtal med vem det nu var som hade ringt, och tillslut hade han övertalat den om att Saga skulle följa med. Det hade krävts en del hot om att jag inte skulle följa med annars, men det var det värt. Jag tänkte inte lämna henne i en månad, det skulle jag nog inte klara.
"So, let's go find Saga!" sa Liam och reste sig från sin plats i soffan. Harry och Louis reste sig också, men jag satt kvar. Hon kanske gick för att hon ville vara ifred, kanske skulle vi inte följa efter?
"Come on Niall!" sa Zayn och drog upp mig på fötter. Jag kämpade inte emot, utan ställde mih lydigt upp. "So, where can she be?" frågade han sedan, och jag ryckte på axlarna. Egentligen visste jag ju, eftersom att jag hörde när hon knappade på tangenterna på Zayns dator, men jag vet inte varför jag inte sa det. Det kändes fel.
"Niall." klagade Liam och jag suckade.
"She's in your apartment." sa jag och vänta mig mot Zayn. Han nickade, och sedan gick han iväg med oss andra i släptåg.
 När vi kom in satt hon mycket riktigt framför Zayns dator, och stängde snabbt ihop den när hon såg oss komma.
"Hey guys! You look happy!" konstaterade hon och jag nickade innan jag gick fram och kysste henne.
"We're going on a tour!" sa jag och hon stelnade till. "And you're coming with us!" lade jag till och hon skrattade glädjelöst.
"No, I can't!" sa hon och drog sig ur kramen.
"What? Why not?" det var Liam som frågade.
"No one likes me, I don't want to destroy your tour!" sa hon och log sitt söta léende.
"But we want you to come!" sa Harry övertygande. Hon log igen, men skakade på huvudet.
"It's better if I stay here, I'll be waiting for you when you comes back, I promise!" sa hon och jag vred mitt ansikte i en mindra charmig grimage. Jag ville ju ha med henne, vad jag hade hört så skulle vi vara borta i drygt en månad, och dett var väldigt lång tid. En tolftedel av ett år som jag inte fick spendera med min älskling..
"Are you sure?" frågade jag missnöjt och hon nickade sakta.
"I'm sorry..!" sa hon och kramade mig. Jag kramade henne tillbaka, och kysste henne mjukt i nacken.
"Don't be, it will be fine." viskade jag, men det var ju inte helt sant. Jag skulle sakna henne något otroligt, men jag hade inget att välja på..

Harry
 När vi en vecka senare stod på flygplatsen var Saga och Niall oskiljbara. De hade stått och gjort allt det där man gör med den man älskar i snart en halvtimma, och under tiden hade vi andra underhållit fansen. Men nu var det dags att gå, annars skulle vi missa flyget. Första stoppet var Italien, och jag såg verkligen fram emot det. Jag har aldrig varit där innan, men jag har hört att det var bar där.
"Niall, we gotta go!" sa jag och knackade honom försiktigt på axeln. Han sa något snabbt hejdå till Saga, och sedan gick han bara iväg. Det gick smidigare än jag trodde, och vi andra fick nästan springa för att komma ikapp. Men innan vi satte iväg efter Niall gav jag Saga en snabb kram, och lovade att vi skulle höra av oss. Hon grät, och det var verkligen svårt att lämna henne. Men jag hade inget val, och snart sprang även jag efter Niall. Han var omänskligt snabb, och jag tyckte att han skulle sakta ner lite. Det här var ju jobbigt!
"Niall...!" flåsade jag, och han stannade tvärt. Utan att vända sig om stod han och väntade på oss, och vi var snart ikapp. Jag fick syn på hans ansikte, och insåg att han grät. Niall bubben..!

Saga
 Egentligen var jag livrädd, men jag kunde inte visa det. Innan rädslan bubblade ur mig omvandlade jag den till sorg, och jag blev istället väldigt känslosam. De andra anade såklart ingenting, och det var tur.
 När jag inte längre såg killarna vände jag mig om för att gå ut. Jag fick vara innanför det avspärrningarna, och det gjorde att jag var på en slags scen. Alla kollade på mig, alla hatade mig. Massa fula ord hördes, och jag gjorde mitt bästa i att ignorera dem.
 Jag hade fått lov att bo i Nialls lägenhet när de var borta, så det var dit jag gick på en gång. Jag låste dörren efter mig, släpade mig in i vardagsrummet och kröp ihop till en liten boll i ena hörnet av soffan. Nu var jag ensam, och Xander kunde göra vad han ville med mig...

---

Ska bort i helgen (igen) så han ingen möjlighet att skriva. Men kommenterar ni bra kanske jag kan slänga ihop något på söndag kväll. Men då får ni vakna, för nu börjar det bli lite segt med kommentarer igen? Har ni inget att kommentara om? Novellen är snat slut, skriv vad ni tycker om det. Skriv om nu tycker att dialogerna i nästa novell ska vara på svenska eller engelska (eller kanske kinesiska?). ;)
Hare bra, kram! :*

Vad är det egentligen som hände, och vad händer nu? Varför typ dog jag den 7 mars? Alla som är nyfikna på det kan kolla in här -> skrivberoende. Lämna gärna en kommentar om vad du tycker, känner mig ensam mitt i skiten, och skulle gärna vilja veta hur det här ser ut från en annan vinkel - för från min är allt bara ett suddigt helvete.