Saga
Det var en dag i december, det började närma sig julafton, och allt var bra. När man såg på Zayn fanns inte ett spår av olyckan, och såg man på mig var jag precis som vanlig igen. Alla hade på något sätt fått reda på att Niall och jag inte var mänskliga, och det påverkade hela grejen med One Direction otroligt mycket. Fansen ville numera varken se Niall eller mig, och på konserterna var det bara Liam, Louis, Zayn och Harry som uppträdde. Konstigt nog stod folk och skrek "One Direction", men det var väl tusan inte One Direction utan Niall! Nu var det bara Liam, Louis, Zayn och Harry, men det var nästan ingen som fattade det. Men såklart fanns det folk på båda sidorna, och även om det inte var många så fanns det folk som hatade att Niall var borta. Han var aldrig så värst långt borta, men eftersom att han inte visade sig trodde folk det. Jag såg på Niall att det här var hårt för honom, och han led varje sekund som killarna var på scenen utan honom. Killarna tyckte inte heller att det här var någon kul lösning, men de var övertygade om att fansen snart skulle acceptera Niall, och därför höll de igång. För Nialls skull. 
 Xander hade insett att Niall var ett för stort hot mot honom, och därför var han nu efter honom. Han hade attakerat några gånger, men tillsammans var Niall och jag starkare än honom. Vi lyckades hålla honom borta, och livet fortsatte på det halvbra spår som förut. Niall höll sig undan, och resten av killarna försökte övertala fansen om att det inte var något fel på honom. Men det funkade inte, och Niall fick fortsätta hålla sig i bakgrungen. Han vande sig tillslut, och slutade plåga sig själv genom att vara närvarande när killarna gjorde något med fansen. 
 Men friden fick ett tvärt slut när Niall var med på en signering, och killarna försvarade honom när fansen ville kasta ut honom. Det var killarnas gemensamma beslut att ha honom med, och de tänkte inte låta honom gå utan att följa med. Men fansen gav sig inte, och det slutade med att hela One Direction fick lämna salen på grund av allas hat mot Niall. Detta väckte såklart mer hat, och den här gången var det inte bara riktat mig Niall. Folk ansåg att det var fel av dem att ha med någon som inte ens var mänsklig, och det var ungefär där deras dagar i rampljuset var över. Då tog jag beslutet. Jag var tvungen att ta dem härifrån..
"Guys." sa jag när vi satt på ett hotellrum i Spanien och funderade på vad vi skulle göra. Allas blickar vändes mot mig, och jag tvekade lite innan jag persenterade idéen. "I think we should go away for some time, like Niall and I did." sa jag och de såg förvånat på mig. Detta var nog inte vad de hade räknat med. "You don't know what you got untill it's all gone.. Maybe they just have to realise how big part you guys play in their lives." lade jag till, och nu nickade de gillande.
"Sounds good!" erkännde Zayn och satt fortfarande och gungade med huvudet.
"Yeah! But where should we go?" det var Louis som frågade.
"I have a great place, I was there my first years when I was on the run from humanity." svarade jag och de såg på varandra. De såg ut att diskutera med blickar, och eftersom att jag ännu inte lärt mig detta förstod jag inte vad de kom fram till. Förens de talade om det såklart.
"Sound good, we're in." sa Liam och jag log stort.
"So, are you ready?" frågade jag och ställde mig upp. De alla såg förvånade ut.
"What, now?" frågade Harry förvånat.
"Yeah, what do we have to wait for?" jag satte händerna i sidoran. "No offence, but no one here seems to be liking you too much." sa jag och flinade lite mot dem. 
"Okay, you're right!" sa Zayn och så reste sig även han upp. De andra ryckte på axlarna och ställde sig dem med. 
"Take your bags and we're off!" sa jag och alla lyfte lydigt upp sina väskor. Utom Niall och jag, för vi hade inga. Vi behövde ingenting. När vi behövde nya kläder sprang vi och köpte ett par, och så dumpade vi de andra på vägen hem. Vi kunde använda samma kläder mycket längre än människor, eftersom att vi varken svettades eller var så klumpiga att vi smutsade ner kläderna på andra sätt. Till skillnad från vissa andra i det här gänget.. 
 Fyra timmar senara hade jag tagit killarna till min mysiga grotta en bit upp i bergen, och jag kände mig genast som hemma. Jag hade spendrat väldigt många år här, och när det var dags hade jag verkligen ingen lust att lämna det. Men nu var vi tillbaka, och det kändes bättre än jag förväntat mig. Grottan var precis i utkanten av bregskedjan, så man hade utsikt över hela Spanien. Ja, det var Pyrenéerna vi snackade om. Här var det inte för kallt, även om det var mitt i vintern. Perfekt för de som inte tål kyla, vilket var två tredjedelar av den här gruppen. 
"Woow....!" sa Zayn utdraget och såg sig omkring. Jag log nöjt och gick direkt in i grottan för att se om det var som jag hade lämnat det. Det var det. Björnpälsen jag haft som säng var visserligen lite rutten, men det var kvar. Det jag hade huggit ut ur stenar liknande ett bord och en stol var kvar, och till och med skeletten av några av mina offer. Vissa dagar lyxade jag till det med hämtmad. Haha. 
"Niall, we can go and get some animalskins for the boys, and boys, make yourself at home!" sa jag innan Niall och jag försvann. Jag hade väntat mig en rolig fight med en stor björn, men så blev det visst inte. Xander kom på besök igen. Hade han inte fattat att han inte hade en chans mot oss? Tillsammans var vi för bra!
"Just give up." sa jag och ställde mig med armarna i kors över bröstet. Han härmade mig gest, och stirrade mig djupt i ögonen. Det var nog hans mening att det skulle se läskigt ut, men han såg mer ut som en tönt. 
"I just wanted to say that you have nothing agaist me when you're alone. Think about that!" sa han och sprang iväg. På vägen puttade han lätt till mig, och sprang rätt över Niall. Han flög iväg, men smällen var inte tillräckligt hård för att skada honom. Som tur var. 
"He's not gonna do anything to you again!" lovade Niall och kramade mig. Jag skakade snabbt på huvudet och skrattade lätt, men innerst inne var jag faktiskt rädd. Han hade bevisat att han kunde, och nu verkade han ha modet också. Det kunde bara sluta på ett sätt. När Niall inte var med mig skulle han ta chansen, och så var det slut med mig. Efter att ha varit på rymmen i över fyrahundra år skulle allt bara ta slut.... 
 När vi kom tillbaka till killarna hade de redan satt sin lukt i hela grottan, och jag skrattade lite åt Harry som försökte sig på att bryta loss en sten från väggen. Antagligen så hade han slagit huvudet i den. Det satt i den höjden, och själv hade gjort det ett par gånger i mina första år, och Zayn, Liam och Louis skrattade så de knappt kunde andas. Det måste vara så. 
 Dagarna gick, och jag höll kontakt med omvärlden genom att springa ner till stan ett par gånger i veckan. På så sett kunde jag se hur alla reagerade mot deras försvinnande, och jag kunde redan se några som saknade dem. Men vi tänkte inte ge upp förens vi hade gjort våran poäng, så det räckte och blev över. Nej, nej. De skulle allt få se... 

"Merry cristmas, honey!" sa Niall en natt när vi satt utanför grottan. Vi satt där varje natt nu för tiden, både för att vakta, och för att det var så mysig.
"Cristmas? Already?" frågade jag och han skrattade lite innan han kysste mig i pannan.
"Yeah, already!" sa han och drog in mig i sin famn.
"I didn't know.. Humans give something to eachother this day, right?" frågade jag och han nickade. "I don't have anything.." sa jag skamset och vände undan blicken. Hur kunde jag glömma självaste juslafton? Jag hade visserligen inte firat den på fyrahundra år, men ändå..
"We are not humans, so you don't have to." lovade han och jag log stort.
"We'll do something tonight when the kids are sleeping.." sa jag lekfullt och han skrattade lite. Med the kids menade jag killarna, och det fattade Niall. Jag tror även att han fattade vad jag tyckte att vi skulle göra ikväll, och han var redo att börja på en gång. Han böjde sig fram och kysste mig, och för att inte vara otrevlig besvarade jag den. Men jag drog mig ur ganska snabbt.
"Tonight." lovade jag och han spelade besviken. Han lyckades inte jättebra med det, men jag fattade i alla fall vad han höll på med. "We have our whole lives for this!" la jag till, och log han igen. Nu var det äkta, och riktigt snyggt. Fan, jag kunde inte ha hittat någon bättre.

 Det gick några dagar till, och Niall blev bara starkare och starkade, bättre och bättre hela tiden. Snart var han tillräckligt bra för att klara av Xander själv, och därmed var han starkare än mig också. Jag var nöjd med min insats, det var ju jag som hade tränat honom. Detta gjorde att jag kunde hålla mig lite mer i bakgrunden, och jag förlorade lite av allt jag hade lärt mig om att slåss. Jag kunde ju fortfarade försvara mig mot dem som var minde och i min storlek, men det var i stort sett allt. Men det gjorde ju inget, jag hade ju Niall till hjälp..  

Lessen att det dröjer mellan delarna nu, men jag har kommit på en sak. Det är ju drygt tre veckor kvar av skolan nu (kan inte fatta det), och det går ju ganska sabbt, ellerhur? Så jag tänkte om jag skulle fokusera lite mer på skolan nu, och kanske inte skriva varje dag, vad tror ni om det? Kanske varannan/vartredje dag(lite beroende på hur ni kommenterar), så lovar jag att bättra mig när sommarlovet har börjat. Det låter väl okej? :) 
 Och nu är det inte mycket kvar på den här novellen, fick med mer än jag trodde i den här delen, så det är väl kanske bara en eller två (kanske tre) delar kvar nu. Om jag inte drar ut på det såklart ;)

Svar på kommentar...
Sena; Jag väljer vem som är med i nästa novell när jag börjar planera den, jag vet inte riktigt när det blir, men jag lovar att jag säger till :)
Sanna; Sanna som heter samma sak som du lämnade ingen bloggadress, så nej, jag kan inte länka henne x)