Zayn
Jag var ganska säker på att Niall bet mig och sedan blev allting bara svart. När jag sedan ett tag senare vaknade upp igen var jag på ett helt annat ställe. Jag hade ingen aning om vad som hade hänt däremellan eller hur lång tid det hade gått. Jag låg i alla fall i Niall och Sagas rum och bortsett från mig var det bara Saga i rummet. Hon såg inte alls ut att må bra. 
"Shit, are you okay?" frågade jag och hon såg snabbt upp på mig. Det såg ut som att det var ett spöke hon såg på, men jag var ganska säker på att jag fortfarande var i levade form. Eller? Var jag vampyr nu kanske? 

"Zayn?! How are you?!" hon viftade bort min fråga genom att ställa en till mig. Ehm, vad skulle jag svara? Jag kände mig hyfsat normal, men jag visste ju inte heller hur man skulle känna sig ifall man nu var vampyr. Stora problem det här.. Jag kunde ju knappast säga att jag inte visste i alla fall, för då skulle hon ju tro att jag var helt galen.
"Ehm, kind of normal, I think." svarade jag ärligt och hon nickade gillande. "But I really don't know, it fells strange in some way.." sa jag och hon bet sig i läppen.
"Well, then we have to try this..." sa hon och bet ett hårt tag om sin egen arm. Hon lämnade djupa tandmärken efter sig och jag bara stirrade på henne med antagligen tennisbolls-stora ögon medan blodet droppade från hennes handled. Är hon helt galen?! Jag ryggade undan och mitt ansikte formades till en mindre charmig grimage. "You're still normal" konstaterade hon glatt. "But.. That doesn't really say anything, no one likes blood in the beginning.." sa hon sedan och i nästa sekund skar hon mig i fingret med någonting, helt utan förvarning.
"Auogh!" klagade jag och bara stirrade på fingret. Det blev inte så djupt, men det kom i alla fall blod. Och det gjorde ont. "What was that good for?" frågade jag lite smått irriterat. Hon kollade lite på såret innan hennes ansikte sprack upp i ett stort léende.
"If you were a vampire that would have been gone by now!" sa hon lyckligt och räckte fram sin hand för att visa mig att bitmärkena var helt borta. Det enda som kunde bevisa att hon haft ett jack där var blodresterna.
"So I'm still human?" frågade jag och hon nickade snabbt..

Niall
När jag kom tillbaka till scenområdet hittade jag på något om att Zayn fick astma, och konstigt nog gick alla på det. Jag fick snabbt gå upp på scenen igen och vi fortsatte spelningen utan problem. Det gick mycket bättre nu, för nu hade jag en vilja utöver allt annat. Jag ville att Zayn skulle vakna som människa och jag ville att jag skulle lyckas hålla mig från alla andra. Och det gick. Vi körde hela vägen till slutet och la även till en extralåt, och jag klarade det hur bra som helst. Vi tackade alla och gjorde det där som man ska göra när man haft konsert, men jag var inte riktigt med. Mina tankar var helt hos Saga och Zayn. Saga såg inte alls ut att må bra även om hon vaken, och Zayn, ja, ingen visste hur det var med honom. Om han inte vaknat förståss. Det skulle bli kul att se dem, men samtidigt.. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. JAg hade försökt döda en av mina bästa vänner, det fick jag leva med i all evighet. 
 När vi gick tillbaka till rummet gick killarna så långt ifrån mig de kunde utan att det skulle se konstigt ut. Jag gick med huvudet sänkt mot marken och skämdes verkligen över vad jag hade gjort. Men de fick ju skylla sig lite själva, de hade praktiskt taget tvingat upp mig på scenen, även om jag sa att jag kanske inte skulle klara det. 
"Please don't..?" sa jag och de vände snabbt sina blickar mot mig. 
"What?" frågade Harry oförstående. 
"Don't freez me out, I din't mean it!" bad jag och de skrattade nervöst. De hade nog försökt visa mig att de inte alls gjorde det genom att skratta, men den nervösa tonen avslöjade att jag hade rätt. De var rädda för mig.. Men det var väl inget jag kunde göra åt saken, så jag lämnade ämnet. 
 När vi kom tillbaka till rummet satt Zayn upp i sängen och Saga satt på stolen brevid honom. De satt och pratade och skrattade innan vi kom in, det hade jag hört på långa vägar, men de tystnade helt när vi klev innanför dörren. Stämningen var rätt spänd, så jag höll mig lite i bakgrunden. Killarna gick fram och snackade med Zayn medan jag placerade mig själv i ett hörn. I början var Saga med resten av killarna, men ganska snart kom hon fram till mig istället. 
"You didn't mean it, honey, he'll forgive you.." viskade hon och ställde sig väldigt nära mig. Jag la armarna om hennes midja och drog henne ännu närmare och sedan kysste jag henne i håret. Hon lutade sitt huvud mot mitt bröst och jag drog in hennes underbara doft.
"Hopefully.." mumlade jag och hon nickade sakta. 
"He will." lovade hon, och jag kastade en snabb blick bort mot killarna. De såg ut att ha riktigt roligt och jag började undra ifall de kanske hade det bättre utan mitt nya jag. 
 Killarna snackade med Zayn i ungefär en halvtimma och jag stod och kramade Saga hela tiden. Såhär kunde jag leva. Jag skulle inte behöva säga någonting och inte röra mig en centimeter. Bara stå här och krama den jag älskade mest i hela världen utan att behöva ta tag i några problem över huvudtaget. Underbart. Jag stod och drömde mig bort ett tag, men tillslut knackade verkligheten mig på axeln och sa att jag var tvungen att komma tillbaka.
"Talk to him." sa Saga och tog med sig Harry, Liam och Louis ut ur rummet. När de hade gått stod jag bara och stirrade ett tag, jag hade ju ingen aning om vad jag skulle säga...