"Get in the car", säger hon och nickar mot bilens baksida där de två skåpdörrarna nu står öppna. Connor styr mig dit jag ska gå och de stora männen sätter sedan varsin tygpåse över våra huvuden innan de knuffar in oss i bilen. 

 

†Louis†

 Klockan är inte mer än halv tolv på förmiddagen när Nellie och jag sitter i bilen på väg till ishallen. Minnessektioner från gårdagen letar sig då och då in i mina tankebanor och hela tiden ekar Margrets (Nellies mammas) ord i mitt huvud; Public places and public places only. I don't want the two of you hiding out in some apartment having sex, you hear me? Margret flippade ur totalt igår när hon av misstag fick reda på att Nellie och jag har träffats bakom hennes rygg, och att det var jag som varit Nellies sällskap till balen gjorde situationen bara värre. Hon vägrade tro på att Nellie och jag varken är eller vill vara någonting mer än vänner, trots att jag flera gånger talat om för henne att jag redan har ett (dock tämligen ostadigt) förhållande. Det tog bra lång tid och det krävdes ordentligt med övertalning, men tillslut gick hon i alla fall med på att vi får umgås - så länge vi håller oss till offentliga platser eller deras lägenhet när andingen Margret eller Nellies pappa är hemma. Jag kan erkänna att jag inte är helt förtjust i begränsningarna, men det är helt klart bättre än att smyga omkring och "inte känna" varandra så fort någon tittar. 

 Musiken på radion bryts av en extra nyhetssändning där en mycket allvarlig man långt och utdraget berättar om en bilstöld och möjlig kidnappning, trots att han mellan varje mening klämmer in att han inte har några yttligare detaljer att gå ut med. Efter någon minut byter jag ointresserat kanal och vrider upp volymen när jag hör att låten som spelas är av våra goda vänner från 5sos. Nellie nickar gillande i takt till musiken. 

"Great song", kommenterar hon när musiken tonas ut och ersätts av Safe And Sound av Capital Cities. 

"It is, isn't it?", flinar jag instämmande. 

"I kinda get the feeling that it's one of yours, is it?", frågar hon och vrider på huvudet för att se på mig. 

"No-no, it's our friends, Five Seconds Of Summer", svarar jag med ett stolt leende. 

"Right, you're famous, you have famous friends. I almost forgot about that", skrattar hon retsamt. 

 

 †Melanie†

 Mörkt. Kallt. Unket. 

Ljudet av råttornas små tassar mot det kalla betonggolvet ekar i det omöblerade lilla rummet och deras äckliga svansar som då och då kommer emot fotknölarna skickar rysningar genom hela min kropp. Den enkla vårjackan jag bär höll mig varm ett tag, men ju längre vi blir kvar i det isolerade rummet desto mer tränger kylan igenom min hud. Jag hör avlägsna röster, men under en lång stund har jag och Connor varit ensamma i rummet. 

"Melanie..?", Connors röst är skakig och osäker, det hörs så väl att han är nästintill lika rädd som jag är, fast jag kan tänka mig att han gärna vill dölja det. "Are you alright?. 

"Alright?", ifrågasätter jag med en röst så låg att jag knappt hör den själv. Nästan en timmes konstant panikgråtande har resulterat i att min röst är hes som en fyrtioårig rökares och mitt huvud värker något olidligt. Alright är inte hur jag skulle beskriva situationen. "Alive, at least".

"Yeah sorry, I know nothing about this is alright..", rättar han sig efter att ha hört hur jag låter. 

"What about you?", frågar jag kort. 

"Same..". 

 Vår fåordiga konversation avbryts tvärt när dörren smälls upp och flera personer stampar in i rummet. Jag håller andan och trycker mig mot hörnet jag sitter i samtidigt som jag på insidan kryper ihop till ingenting. En man ryter någonting på ett språk jag inte förstår (kan det vara ryska?) och sedan hör jag ett slag följt av ett dovt stön. Connor. Tårarna börjar rinna över mina kinder igen, men jag får inte ur mig ett ljud till Connors försvar. Det är som att det sitter en spärr i halsen som gör att jag inte kan säga några av de sakerna jag vill.

Resten av konversationen som följer är på ren engelska, så jag antar att det bara är en av de som är rysk. 

"What do you want from us?", ryter Connor med förvånansvärt stark röst. 

"From you? Oh, nothing", svarar kvinnan vars röst jag känner igen från tidigare. "You just happened to be at the wrong place at the wrong time". Någon rycker upp mig på fötter och sliter av den svarta tygåpsen. När jag för första gången får se rummet kan jag konstatera att det är både större och mörkare än vad jag trott, och att Connor sitter i hörnet mittemot mig utan tygpåse över huvudet. Kvinnan står i mitten av rummet med ryggen vänd mot mig. I princip det enda jag kan se av henne är att hon har håret uppsatt i en slarvig knut högt upp på huvudet och hennes högra arm är prydd av en svart tattuering. Den stora mannen som ryckt av mig påsen fortsätter med att klä av mig jeansjackan och mjukisbyxorna så att jag endast har det mörka linnet och underkläderna på mig. Jag ser på Connor med en skrämd blick och han försöker förgäves lugna ner mig. 

"Please..", gnäller jag oskyldigt och lindar armarna om min kropp för att gömma mig så gott det går. Mannen som håller upp mig med sitt fasta grepp skrattar lite åt mig innan han släpper taget om min arm och låter mig falla ihop på golvet igen. Jag viker ihop armarna intill kroppen och lutar pannan mot knäna. Inombords gråter jag för fullt, men ingenting kommer ut.