▼Linnea▼

 Kritiskt betraktar jag mig egen spegelbild genom spegeln i badhusets omklädningsrum; jag kan inte fatta att jag gör det här. Med armarna försöker jag täcka så mycket hud som möjligt mellan de två bikinidelarna, men det slutar bara med att jag står i någon konstig Lady Gaga-pose och det ser ut som att jag har ont i magen mer än något annat. Jag skakar på huvudet och skjuter bak axlarna för en mer avslappnad och självsäker pose, vilket inte får mig att se det minsta bättre ut. Med en suck sjunker jag ner på golvet där jag inte kan se mig själv genom spegeln. Varför föreslog jag en så pass lättklädd aktivitet första gången jag ska vara ensam med Harry? Det är ju Harry Styles för guds skull, hur är jag funtad egentligen?! 

 Nästan tio minuter passerar och jag kan inte förmå mig själv att mana mig upp från golvet. Jag sitter som fastfryst på de kalla plattorna och tycker synd om mig själv. En äldre dam frågar om jag mår bra, till svar nickar jag och ler. Varför gör jag det? Jag mår inte bra, jag vill åka hem! Det skulle jag ha tänkt på innan jag klev ur bilen, nu är det lite sent att ändra sig. Harry sitter förmodligen redan där ute och väntar på mig, precis som han fick vänta utanför badhuset. Undrar hur lång tid det tar innan han tappar intresset? Jag vill då inte vara den som tar reda på det svaret. Det är Harry Styles för guds skull, varför låter jag honom vänta så? Vad är det för fel på mig? 

 Utan vidare eftertanke reser jag mig upp från golvet, tar min handduk från skåpet och smäller igen det så ljudligt jag kan innan jag går via duscharna ut i badhuset. Mycket riktigt så sitter Harry på en liten plastpall en bit ifrån dörren till tjejernas omklädningsrum. Badhuset har inte bara vanliga bassänger utan även ett äventyrsbad, vilket jag tänkt att Harry och jag ska utforska idag. 

"Did you get lost in there?", frågar Harry retsamt och sträcker på skämt ut benen efter att ha ställt sig upp, så som man bara gör om man suttit still extremt länge. 

"It took that long, huh?", frågar jag skamset men ändå lite ironiskt för att inte skapa en konstig stämning. Jag har en förmåga att göra det när jag pratar med människor jag inte känner, den blyga sidan tar liksom över. 

"Only like... fifteen minutes longer than me", säger han finurligt och tittar på klockan han inte ens har på armen. 

"Well, sorry about that, the showers were freezing cold so I kinda had to try them all", muttrar jag på skämt förargat och slänger handduken över axlarna för att skydda mig själv mot den kalla luften. 
"It's alright, you're here now", ler han och plockar upp sin handduk från golvet. 

"Yep", säger jag och sträcker lite på mig. Att stå i bikini framför självaste Harry Styles är inte så farligt som jag trott, han verkar vara en riktigt bra kille då han inte en enda gång inspekterar min kropp (och inte heller ser han ut att ha något behov av att göra det). Han behåller ögonkontakten i stort sett hela tiden och om han bryter den är det för att kolla på någonting i badhuset. Hans betéende förvånar mig, måste jag säga. Inte för att jag förväntat mig att han skulle vara en dålig person, utan bara för att jag inte träffat någon som Harry tidigare. Killarna i min klass till exempel, de kollar alltid in mina bröst innan de ser mig i ögonen, jag har blivit så van vid det att jag helt glömt bort att det faktiskt finns bra killar också. 

 

▼Niall Horan▼

"Aough!", utbrister Octavia irriterat när jag ännu en gång råkar stöta till hennes armbåge. Vi har precis lämnat sjukhusets parkering och är nu på väg tillbaka till danssalen för att fortsätta dagens danspass, dock får Octavia sitta och ge instruktioner iställer för att själv dansa. Hon verkar inte vara alldeles för förtjust i just den biten, men att på riktigt lära mig att dansa verkar hon se fram emot. 

"I'm sorry", säger jag likt alla andra gånger jag lyckats komma emot henne. Jag brukar inte vanligtvis vara såhär klumpig, men jag antar att det har att göra med att jag nu inte får röra henne och just därför kan jag inte hjälpa det. 

 Drygt åtta minuter senare stannar bilen på danssalens parkering. Jag öppnar dörren för att kliva ut ur bilen och öppnar sedan även Octavias dörr som för att göra upp för alla gånger jag av misstag "skadat" henne idag. Hon tackar förvånat innan hon ber mig kliva undan ett par steg för att hon ska kunna ta sig ur bilen utan att behöva tänka på att inte gå in i mig. Där någonstans blir jag tvungen att påminna mig själv om att vi inte är vänner och att jag inte borde [vill] låta mig själv tycka om henne över huvudtaget. Så fort tävlingen är över kommer vi gå tillbaka till att inte känna varandra och vi kommer förmodligen aldrig ses igen. Det känns lite underligt när man tänker på det på det viset, men det är så det är och det kan jag knappast hjälpa. 

"Wow, did I do this?", frågar Octavia häpet när hon ser den stora mängden glas som saknas mitt i spegeln. Några glasskärvor sitter kvar på väggen där spegeln var fastlimmad, men resten (inklusive allt blod) har någon så vänligt tagit bort under tiden vi var på sjukhuset. Väskan står också -som tur är- kvar på golvet där jag lämnade den och det ser ut som att den är orörd. 

"I believe we did it together", säger jag som om det skulle vara någon sorts tröst. 

"Seven years of bad luck for the both us then, I guess", suckar hon innan hon stegar iväg mot saccosäcken för att sätta sig ner. 

"What, you believe in those kinds of things?", frågar jag förvånat, aldrig tidigare har jag mött någon som tar sånt på allvar. 

"Well, yeah", säger hon bara. 

"Alright then, why seven years and not six?", frågar jag nyfiket, tänker att om hon tror på det vet hon säkert någonting om det. 

"It has to do with the Romans. They believed that life started over every seventh year, thereby it takes seven years for the bad luck to go away", säger hon som om det vora självklart. "Unless you throw some salt over your shoulder". 

"What does that help?". 

"It's said that the devil with get it in his eyes when he's watching over your shoulder", förklarar hon. 

"Alright, I guess that makes sense.."