†Louis†

 Jag kliver in genom entrén till byggnaden där min veckliga terapi hålls och ser mig genast omkring för att kolla läget. Det är inte fullt så mycket människor som det brukar vara, men de som är här är precis lika stressade och fokuserade på arbetet som alltid. Med en djup suck slappnar jag av i axlarna och struntar i hur ledig min hållning blir, det borde inte finnas allt för många fotografer i byggnaden eftersom att det råder fotoförbud, tänker jag. 
 Medan jag målinriktat går mot det väntrum som är anslutet till Margrets arbetsrum håller jag ögonen öppna i hopp om att få syn på Nellie igen. Jag har funderat lite på det fram och tillbaka under veckan som gått och tillslut kommit fram till att vi borde ge vänskapen en chans, och för att det ska fungera krävs det att vi träffas mer än fem minuter varje vecka, vilket är varför jag planerar att ge henne mitt nummer om jag kan få tag i henne. 

 Fortare än jag önskat når jag väntrummet som ligger lite avsides från resten av byggnaden, så nu återstår bara att hoppas på att Nellie går förbi med sin städvagn just där jag sitter om jag ska få en chans att prata med henne den här veckan. Dessvärre är de enda jag ser strikt uppklädda män och kvinnor som högtidligt går förbi med sina viktiga papper och portföljer. Jag känner hur hoppet börjar rinna ur mig när klockan sakta börjar närma sig tiden för mitt möte. 

 Snart flyger dörren upp till Margrets arbetsrum upp och arga röster sprids i väntrummet och korridoren. Jag kryper automatiskt ihop lite på stolen och anstränger mig till tusen för att inte tjuvlyssna på konversationen. Men det är någonting som gör den uppgiften omöjlig. Jag tycker mig känna igen rösten som inte tillhör Margret och precis när jag lyckas identifiera den stapmar Nellie ut i väntrummet och försvinner iväg genom korridoren utan att så mycket som se på mig. Kvar på golvet strax intill min stol ligger en liten, ihopvikt papperslapp som jag av ren nyfikenhet plockar upp.