Förutom radions dämpade ljud är det nästan knäpptyst i bilen på väg tillbaka till stan. Det är ett praktexempel på en såndär jobbig tystnad då man så gärna vill starta ett samtal men inte har den blekaste aning om vad man ska prata om. Octavia och jag har aldrig umgåtts som vänner på det här sättet förut (om det nu är det vi gör), förutom att hon tycker väldigt mycket om dans så vet jag ingenting om henne. Vad pratar man om med någon man knappt känner? Någon som dessutom verkar ha väldigt mycket fördomar. 

"So.. Tell me something about yourself", säger jag för att bryta tystnaden. Jag menar, vem tycker inte om att prata om sig själv?

"Well.. I've really enjoyed dancing since I was a little girl..", börjar hon aningens osäkert och blir därför lite smått irriterad när jag avbryter genom att skaka på huvudet. "What?". 

"That's not how friendship works, see, you've gotta tell me something I don't aldready know", förklarar jag utan att släppa henne med blicken. 

"Friendship? I thought we weren't doing that?", säger hon tveksamt. 

"No? So why are you picking me up for lunch?", kontrar jag med ett retsamt flin. 
"Fair enough", skrattar hon. 

"So?". 

"Yeah, uhm.. I was born here in London and lived here with my mom and dad until I was seven. Then my mom decided to move me to Sweden, which caused me to lose contact with my dad since he stayed in London. I lived in Sweden for about eleven years and I basically hated every day of it, so as soon as I turned eighteen four years ago I moved back here alone. My plan was to find my dad, but I just haven't gotten to it yet. And that's my life, I guess", berättar hon med blicken fixerad på vägen framför henne. 

"Sweden, huh?", frågar jag förvånat. "Where's the accent?". 

"I left it over there", säger hon med en dialekt som är så svensk att man knappt hör vad hon säger. 
"Wow, good choice", skrattar jag roat. 

"Here it is", säger hon och pekar på en mysig liten byggnad på höger sida av vägen. "This is my favorite place in London, you'll love it!".

 

▼Harry Styles▼

 Vi ringer till alla. Familj, vänner och grannar, alla som kan tänkas veta var Louis och Zayn är. Efter nästan en timme och helt utan lycka är det inte direkt en bra stämning som råder på inspelningsplatsen. Folk springer fram och tillbaka, det pysslas med utrustningen och de som inte har något speciellt att göra går runt och stör alla andra för att hålla sig sysselsatta. Alla är oroliga och en del till och med irriterade. 

Då kommer Liam och jag på någonting som vi borde ha tänkt på för flera timmar sen - att vi ska åka hem till dem för att se om de är där. Det finns ju alltid en liten chans att de kom hem sent inatt och att ingen av dem orkat gå upp imorse. Isåfall borde de ha satt på sina telefoner och svarat på våra samtal, men vi tycker att det är lika bra att kolla i alla fall. Möjligheten finns ju. 

"Do you think anything could have happened to them?", frågar jag försiktigt när vi sitter i bilen på väg till Louis lägenhet. Vi har precis varit i lägenheten som Perrie och Zayn äger tillsammans och konstaterat att ingen av dem är där. Det finns fortfarande en liten chans att alla stannat hos Louis eftersom att han bor närmast flygplatsen, men om  även hans lägenhet står tom har i alla fall jag slut på idéer. 

"I don't even wanna think about the posibility", säger Liam och skakar på huvudet. "I can't even imagine a life without them, and their poor familys will never see the end of it if they never come home again". 

"Yeah, you're right. There will always be someone to remind them of their terrible lost, not that I think they would ever forget it, but hearing about it everywhere, all the time would only make things worse", säger jag med dov röst, det är knappt så jag vågar uttala orden, rädd att jag ska övertyga mig själv om att de inte kommer tillbaka. 

"But they are coming back, sooner or later", säger Liam självsäkert. 

"They probably just missed their flight or got stuck in a tree or something", fortsätter jag för att hålla den positiva energin uppe. 

Drygt tio minuter senare kliver vi ut ur Louis lägenhet som är precis lika tom på folk som Zayns. Min hjärna går på högvarv, var kan de vara egentligen? 

Vi åker tillbaka till inspelningsplatsen där det fortfarande råder kaos. En stor del av de som var där imorse har nu blivit hemskickade, men det är fortfarande runt tio personer kvar som gör sitt bästa för att ta reda på var Zayn och Louis är. En av dem är Linnea, vilket förvånar mig lite. Eftersom att hon bara är en av skådespelarna borde hon ha varit en av de första att åka hem. 

"Hey, what are you still doing here?", frågar jag när jag har slagit mig ner på bänken bredvid henne. Hon sitter lite avskiljt från alla andra med huvudet nerböjt och mobilen i ett fast tag mellan händerna. "Haven't they let you go home yet?". 

"Yeah they sent me home hours ago, but I wanted to help so I decided to stay", säger hon och ser upp på mig med ett blygt léende. 

"Why are you still pretending?", frågar jag nyfiket.

"Excuse me?", hon låter uppriktigt förvånad, vilket kanske inte är så konstigt. Jag vet knappt själv var jag vill komma med den här konversationen. 

"You're pretending that you barely know of us, I'd like to know why", säger jag med ett léende för att hon inte ska ta det som en anklagelse. 

"I don't know what you're talking about", försöker hon envist, men jag tror att hon vet precis vad jag pratar om. 

"Oh come on, I've seen how you look at me when you think that I can't see you. And you're always nervous around me, and you always blush when you think that you say something stupid", flinar jag samtidigt som jag för min hand ett par centimeter närmare hennes lår, bara för att framkalla den där nervösa reaktionen som jag brukar se hos henne när jag kommer för nära. 

"Alright. I think that you sing quite well, you're a decent looking guy and, I mean, you're not really a bad person.. So what if I'm a bit of a fan of yours? I don't want it to come in the way of my work here", förklarar hon tafatt medan hon fingrar på sin mobil och gör allt hon kan för att undvika ögonkontakt. 

"Mmhm...?", frågar jag uttdraget. Då blir hon tvungen att titta upp på mig för en kort stund, varpå jag tar min chans. Försiktigt lägger jag pekfingret under hennes haka, vinklar hennes ansikte uppåt och lutar mig mot henne för att kyssa hennes läppar.