Undercover • Del 3
Tidigare.. (Liams perspektiv)
"You've got three yes's", avslutade Louis och i just det ögonblicket kände jag mig lyckligare än någonsin förut. Jag log stort, tackade dem noggrant och flög sedan ut ur rummet för att fira med alla som stod där ute och hade sett min audition från en tv-skärm.
"My little brother is famous!", tjöt Ruth igen och den här gången kunde jag inte göra annat än att skratta.
»Två veckor senare«
Jag låg utsträckt ovanpå sängen i Hannas rum och bara stirrade upp i taket medan jag gjorde mitt bästa för att återskapa den glädje jag känt för blott två veckor sedan. Hanna, som för första gången inte alls verkade förstå hur hemsk jag kände mig, satt ihopvikt i sin vita fåtölj med datorn i knät och spelade upp en rad låtar på hög volym för att få mig börja sjunga. De gånger hon själv kunde texten skrek hon ut den som för att bevisa att det inte spelade någon roll hur det lät, och för att vara helt ärlig fann jag lite tröst i det faktum att jag inte var lika tondöv som Hanna var, men det skulle jag givetvis inte erkänna för henne. Jag skulle bara ligga kvar på rygg i sängen och koncentrera mig på att inte bryta ihop totalt. Det var inte helt enkelt. Att höra från självaste Simon Cowell att man inte var tillräckligt bra tärde verkligen på självförtroendet.
"Come on buddy, you need to take over, I'm gonna make the entire neighbourhood deaf", sa Hanna anfått efter att hon mer eller mindre vrålat texten till Lies av Mcfly, fullt medveten om hennes tondövhet. Jag skrattade lite åt hennes försök men hade fortfarande inte några avsikter att börja sjunga själv. Inte än.
"Not today Hanna, can't we do anything else?", frågade jag för säkert sjunde gången. Hon la huvudet lite på sned och smällde ihop datorn så att musiken stängdes av.
"He didn't send you home because he thought you were bad, he did it because he didn't think you were ready", påpekade hon samtidigt som hon kröp upp i sängen och satte sig så att hon lutade ryggen mog väggen och hade sina ben över min mage.
"Same same", sa jag halvt på skämt för att inte framstå som en surpuppa.
"He wouldn't tell you to come back in two years unless he thought you could sing, would he?", flinade hon och slog sedan till mig lite på låret. Jag hörde klart och tydligt att det inte var menat som en fråga och att hon inte tänkte acceptera någon annan åsikt så jag tyckte inte var var någon mening med att motargumentera det. Istället placerade jag båda händerna under huvudet och lät den analytiska sidan av mitt tänkande vandra tillbaka till den dagen då jag blivit hemskickad från Simons hem.
~Flashback~
Allt det som hänt mellan Simons "it's bad news" och det att jag åter igen blev uppkallad på scenen av okänd anledning var nu bara ett suddigt minne. Domarna hade ändrat sig från att vilja skicka hem mig till att vilja ha mig kvar i tävlingen och även om det kom som en stor chock var jag otroligt tacksam och absolut redo att fortsätta kämpa. Varför de kom överens om att ta tillbaka mig eller varför det var just mig de ville se mer av spelade inte ens någon roll, så var det och nu var jag tvungen att lägga fokus framåt. Om några dagar skulle jag och de andra killarna i kategorin flygas till Barbados för att först spela in ett kort intro till tv-showen och sedan träffa vår mentor som vi fortfarande inte visste vem det var. Framför mentorn skulle vi framföra en låt vi blivit tilldelade för att pröva våra sångröster samt en låt av vårt eget val och sedan skulle han eller hon avgöra vare sig vi bar kvalifiserade att fortsätta i tävlingen eller inte. Jag var minst sagt taggad och helt inställd på att lämna Barbados med ett leende på läpparna.
"Hey Liam, what happened back at bootcamp?", frågade Austin när vi fem dagar senare satt i helikoptern på väg till Barbados. Eftersom att jag kommit med i kategorin flera timmar efter de andra killarna hade jag inte fått någon riktig chans att prata med dem, så det var klart att de var lite nyfikna.
"It was crazy", började jag för att vinna lite tid. "At first when they called us up on stage they told us it was bad news", jag var noga med att betona 'us' så att de skulle förstå att jag menade när de tog upp fem i taget som de antingen skickade hem eller gav en plats i tävlingen. Det var där det egentligen skulle ha slutat för mig. "I was absolutely crushed. But then they called me back on stage alone to tell me that they changed their minds", förklarade jag lättsamt. De andra lyssnade intresserat.
"You are so worth it, I've heard you sing, you're an amazing singer", sa Mali och nickade övertygande.
"Thanks Mali, you are too", sa jag med ett tacksamt leende. "You all are".
Tiden i helikoptern gick snabbt och när vi väl hoppade av på fastlandet var vi så gott som vänner allihop, trots att vi tävlade mot varandra.
Den första dagen i Barbados gick åt till att spela in vår del till introt för tv-showen och öva in de låtar vi blivit tilldelade. Alla hjälpte varandra hela tiden och allt var bara hur kul som helst. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Men redan dagen efter var det roliga över. Innan frukost gick alla runt och sjöng i mun på varandra för att bli så säkra på låtarna som möjligt och strax efter nio fick vi reda på att Simon var vår mentor och att endast tre av oss skulle få fortsätta i tävlingen. Det faktum att det var Simon som skulle döma gjorde mig otroligt nervös eftersom att han var den enda som tvekat vid min audition men samtidigt visste jag att jag inte ens skulle vara där om han tyckte illa om mig. Det var alltså med blandade känslor som jag, efter Scott och Eoghan, ställde mig framför Simon för att framför min låt.
Redan samma eftermiddag hade han, tillsammans med Sinitta, tagit sina beslut. Först ut var Scott som efter ungefär fem minuter i Simons sällskap kom tillbaka med ett leende på läpparna.
"I'm in", talade han om för en av tv-kamerorna. Då var det bara två platser kvar, tänkte jag medan en obehaglig rysning for genom kroppen på mig.
"Liam Payne!", ropade någon och jag förstod genast att det var min tur att gå iväg till Simon. Bara någon minut tidigare hade Mali gått iväg, men han hade inte kommit tillbaka vilket jag inte visste riktigt hur jag skulle tolka.
"On the plus side, you look almost like a perfect popstar", började Simon när jag stod bara några meter ifrån soffan han satt i. Jag fick genast känslan av att jag skulle få dåliga nyheter - igen. "I've made a decision. It's bad news", sa han, precis som förra gången. Tårarna steg i mina ögon på några sekunder och jag tvingades vända ner blicken och begrava ansiktet i händerna. Nu var det slut och nu var det på riktigt.
~~
Jag är så ledsen att det inte blev någon del i fredags, vi hade studiedagar torsdag-fredag så jag var hos en kompis från nya klassen som bor i alla fall en timmes bussresa bort. Och i lördags var jag ovanför molnen hela dagen, så det här med bloggandet gick inte som jag tänkt mig.. Men nu har jag ett namn på novellen, jag vet precis hur jag ska fortsätta och jag är jättetaggad på att skriva den, så förhoppningsvis kommer det bli bättring här nu! Ha det så bra, kram!♥