Jag var endast några meter bakom Niall och Hanna som hand i hand gick längst med vägen mot Hannas lägenhet där hennes föräldrar väntade. Hon var fortfarande lite skeptisk till vare sig jag talade sanning eller inte, men tillslut hade hon i alla fall gått med på att ta upp det med sina föräldrar, på villkoret att jag var där så att hon kunde skylla på mig ifall "jag hade blandat ihop henne med någon annan", vilket jag givetvis inte hade gjort. Jag visste precis vem hon var eftersom att jag hade haft full koll på henne de senaste åren, precis som jag hade haft full koll på pappa. Dock visste jag inte om han hade haft lika mycket koll på mig sen han skaffade sig en ny familj då han utan att tveka valt att tillhöra den istället för våran. Det var inte helt omöjligt att han inte skulle känna igen mig när vi väl stod där framför varandra. Tanken gjorde ont, men utan att testa skulle jag aldrig få veta - hade han gått vidare i livet eller fanns det en del av honom som fortfarande ville tillhöra våran familj..?

 Klockan var närmare halv nio den kvällen när vi klev in i trapphuset där Hanna bodde. För första gången på bra länge kände jag mig riktigt nervös, vilket kanske kunde låta lite larvigt med tanke på att det faktiskt bara var min egen pappa jag skulle träffa. Min egen pappa som jag inte pratat med på över nitton år. Min egen pappa som lämnat mig för sin nya dotter och nya familj. Kanske var detta inte min bästa ide i alla fall. Om han hade velat hade han enkelt kunna få tag på mig, kanske fanns det en anledning till varför jag inte hört något från honom på alla dessa år? 

"Angelica!", ropade Hanna och vevade med handen framför mitt ansikte. Av hennes tonfall förstod jag direkt att det inte var första gången hon försökte få kontakt med mig. 

"What?", frågade jag halvt irriterad, trots att det inte var henne jag var irriterad på. 

"Are you sure about this now?". 

"Of course I am, haven't I made that clear yet?".

"I just want to make sure that this isn't a mistake", förklarade hon sig och satte upp händerna i en skyddande gest framför sig. 

"It isn't, now open the door", nästintill beföll jag med en bestämd nickning mot dörren. Hon gjorde direkt som jag sa och stoppade nyckeln i låset för att låsa upp. 

"Mom? Dad?", ropade hon när vi klivit in i lägenheten och snart möttes vi av Liam, som var tydligt förvånad av min närvaro.

"Are you okay?", frågade han och riktade blicken mot Hanna så fort han studerat klart mig. 

"Yeah, I'm fine, but you should probably go now", sa hon ursäktande och gav honom en snabb kram innan hon fortsatte bort mot vardagsrummet där jag antog att hennes förädrar var. 

"What's going on mate?", Liam gav Niall en frågande blick. 

"We'll talk about it tomorrow", lovade Niall och gav honom en vänskaplig klapp på axeln för att sedan gå efter Hanna. Jag antog att jag borde vara i närheten av dem och följde därför efter. Liam fick hitta ut själv.

"Is there something you would like to tell me, dad?", hörde jag Hanna fråga våran pappa. Jag stannade upp lite utanför vardagsrummet för att ge honom en ärlig chans att förklara sig innan jag hoppade på honom. 

"I get the feeling that it's something you want me to tell you", svarade han i en lagom lättsam ton för att lätta lite på den tunga stäningen. 

"I met someone today...", började hon och gav mig sedan en blick som jag tolkade som att hon ville att jag skulle komma fram, vilket jag då gjorde. "I think you know her", fortsatte hon sedan, men det var uppenbart att pappa inte lyssnade. Han hade blicken forkuserad på mig och enbart mig, resten av människorna i rummet verkade han inte ens se. 

"Angelica..?", det såg ut som att han sett ett spöke och sättet han uttalade mitt namn på avslöjade att han inte var helt nöjd med situationen som Hanna skapat åt honom. 

"Hello dad", sa jag med en ironisk betoning to 'dad' för att han skulle förstå riktigt hur besviken jag var på honom. Jag var knappt fyra år när han lämnade oss, ändå hade jag ägnat en stor del av mitt liv åt att ta reda på så mycket jag kunde om honom. Det kändes nästan som att jag kände honom, även om han aldrig gett mig chansen. 

"Angelica..", sa han igen, men den här gången var det mer ett påstående än en fråga. 

"You were never gonna tell me, were you?", frågade Hanna och placerade missnöjt händerna i sidorna.