Broken ♦ Del 18
Tidigare..
"And you don't think they have weapons for about everything? I mean.. You don't attack a country unless you're fully prepared" frågade jag bara för att få alla på samma sida. Jag ville helst undvika alla otrevliga överraskningar som hade någonting med bomber och fransmän att göra.
Vi var nu inne på dag tretton i skyddsrummet som bara kändes mindre och mindre för varje dag som passerade. Punkten då alla blev irriterade på varandra för minsta lilla sak var nådd för länge sen vilket gjorde det allmänt jobbigt och frustrerande att leva i det väldigt begränsade utrymmet. Det var alltid någon inom några meters räckhåll, tjugo fyra timmar om dygnet, varje dag, vart man än befann sig.
"We should do something.. Something that will cheer us up, this is depressing" sa Cassandras bror Jacob när vi någon gång efter lunch satt ihopträngda i vardagsrummet och tyckte synd om oss själva. Vi var så trötta på både varandra och allt annat runt omkring att vi inte ens insåg hur mesigt det var att sitta i ett skyddsrum under var som möjligtvis var en invasion och tycka synd om oss själva. Det fanns så många andra som hade det så mycket värre, vi förstod nog inte ens hur bra vi hade det.
"I want to call mum and dad.." sa Georgia för säkert tolfte gången bara idag. Hon, Cassandra och Jacob hade ännu inte lyckats få tag på sina familjer till skillnad från oss andra. Jag hade fått tag i pappa redan innan trupperna nått London och då hade de inte ens varit i närheten. De hade varit hemma i Doncaster och skulle fortsätta uppåt för att komma så långt bort från det hela som de bara kunde. Det var väldigt betryggande att höra, men det hindrade mig inte från att vara orolig. Jag hade inte pratat med dem på nästan två veckor, mycket kunde hända på två veckor.
"You can't go up there alone again Georgia, you have to promise that you won't" kommenterade Cassandra matt och drog fingrarna genom håret för att få undan det från ansiktet. Hon hade gjort sitt bästa för att ta hand om oss den här tiden, man såg verkligen hur utsliten hon var. Jag tyckte faktiskt synd om henne, jag hade gjort mitt bästa för att hjälpa till, men tyvärr var det bara jag och det räckte inte riktigt.
"So what if someone comes with me..? We could get outside the door, listen if anyone's nearby and if not we can sneak out in the store. We would be really careful" kämpade Georgia övertygande, hon ville verkligen få tag på sina föräldrar vilket inte var konstigt över huvud taget. Jag tyckte inte det var mer än rätt att hon skulle få göra ett par försök till, Cassandra eller Jacob kunde ju följa med henne så kunde de också försöka få tag på sina föräldrar.
"I'm not putting my foot outside until I know it's safe, that's for sure" sa Cassandra med en enkel axelryckning. Hon verkade bestämd, nästan lite rädd faktiskt.
"Georgia, Jacob and one or two of us can go" sa jag utan att flytta blicken från ett värmeljus som stillsamt brann mitt på vardagrumsbordet. I ögonvrån uppfattade jag att de andra såg på mig i väntan på en förklaring, så jag började snart prata igen, tyckte inte det var någon ide att dra ut på det. "Georgia wants to call her parents, but she can't go alone. Jacob and Cassandra haven't reached their parents either, but Cassandra doesn't want to go outside so Jacob can do it. Then one or two of us can come for safety, the more the better"
"That is actually a good idea Tomlinson!" svarade Jacob och rätade lite på sig i soffan. Jag morrade tyst åt honom, dels för att han låtit så förvånad och dels för att han till min stora irritation alltid kallade mig Tomlinson, men jag slutade så fort jag fick en armbåge i sidan av Niall.
"I can go with them" sköt Liam in, förmodligen för att det inte skulle uppstå något bråk mellan mig och Niall eller mig och Jacob. Niall nickade sakta.
"Yeah, I'll come too" sa han med ett aningens osäkert leende. Innerst inne tror jag inte alls att han lockades av att kliva utanför vår säkra bubbla, han ville nog bara komma ifrån alla en stund.
"Great! Georgia, Jacob, Liam and Niall can go, I'd rather stay here" sa Harry och nickade så att hans stora, ovårdade lockar gungade över hans huvud. När hans hår var så långt som det var den här dagen brukade han vanligtvis bära hårband eller mössa, men de senaste dagarna hade han inte brytt sig alls. Alla hade förändrats en hel del sedan vi kommit till skyddsrummet, det kändes nästan som att jag stod inför helt främmande människor.
"Would that be okay Georgia?" frågade Cassandra och la sin högra hand på Georgias ena axel. Jag gillade att hon hela tiden tänkte på att se till så att Georgia hade det bra, hon var som en storasyster för sin vän, det passade henne.
"I don't really care who comes as long as I can call my parents.." muttrade Georgia lite halvsurt. Så hade hon varit ett bra tag nu, vi hade inte sett någonting av den vanliga, på senare tiden så livsglada Georgia sen vi såg repotaget på nyheterna den där kvällen för tretton dagar sedan. Visst kunde jag väl förstå varför, men efter allt hon hade varit med om tidigare i livet trodde jag faktiskt att hon skulle vara lite starkare och hålla kvar vid det lilla hoppet som sakta försvann ifrån henne. Jag skulle säga att hon hade gett upp redan efter de första samtalen och att hon bara fortsatte ringa för att få sina mardrömmar bekräftade, men jag visste ju såklart ingenting eftersom att hon helst satt tyst och höll sina tankar för sig själv.
♦Niall♦
Vi smög ljudlöst upp för trappan utanför skyddsrummet med Liam i ledningen. Efter honom gick Jacob på sitt speciella sätt, sedan kom Georgia på skakande ben och jag var sist. Det var först då jag verkligen insåg vad det var jag hade gett mig in på; om minsta lilla sak gick fel var det rena rama självmordsuppdraget. Mina händer började lätt darra och jag slöt ögonen för att finna lugnet igen. Jag var ju i alla fall inte ensam, lugnade jag mig själv med. Om det gick illa för mig gick det lika illa för de andra.
När vi kom upp till trappans slut stannade vi till för att lyssna efter ljud utifrån gatan eller från butiken över oss. Det var knäpptyst.
"Open it" sa Georgia och nickade mot Liam. Han tvekade lite innan han enkelt sköt upp luckan och försiktigt stack upp huvudet genom hålet i golvet. Yttligare några sekunder passerade, ja, det kändes som att det tog en hel minut innan han sedan klättrade upp genom hålet. När han stod stadigt på backen över oss hjälpte han Jacob upp, som i sin tur hjälpte Georgia, som sedan struntade i mig. Jag fick ta mig upp själv medan de andra gick iväg för att se om de kunde hitta någon vi inte lyckats höra.
"There's no one here" konstaterade jag när jag kommit ut till de andra som stod ute på gatan. Inte en människa syntes till, jag hade aldrig tidigare i mitt liv sett en gata i London så tom. Det var skrämmande. Samtliga fönster till butiken var sönter, glaset låg utspritt över hela trottoaren och det hade brunnit i två av blomlådorna. Tystnaden var total, det var som om vi hade klivit rätt in i en skräckfilm.
"Well, that's not too bad, now we can make our phonecalls without distractions" sa Jacob och fiskade upp sin mobil ur fickan. Han låste sedan upp den och så fort han hade fått teckning gick han iväg en bit för att få ringa ifred. Georgia gjorde det samma och snart stod jag och Liam ensamma kvar på den långa, alldeles för tysta gatan.
"Should we follow them?" frågade jag och vände upp huvudet för att möta Liams blick. Han hade däremot inga planer på att se tillbaka på mig då hans ögon fastnat för någonting annat. Jag försökte se vad det var men kunde inte hitta någonting.
"No, we should let them have their moments" sa han utan att röra sig en centimeter.
"But wouldn't it be better if we were there if anything happens?" frågade jag, ville vara på den säkra sidan.
"Don't you have your own family to call..?" undrade han istället för att svara på min fråga. Jag hade inte tänkt på det innan, men jag kunde ju faktiskt använda tiden till att ringa mamma och pappa, de undrade säkert hur det var med mig.
"Good idea" sa jag och nickade åt honom innan jag fiskade upp min mobil för att ringa. Jag ville inte gå iväg någonstans eftersom att jag kände mig säkrare i närheten av Liam. Inte för att han skulle kunna skydda mig mot fransmännen, men jag vet inte, det kändes bara bättre att ha honom där.
-
Minuterna passerade långsamt. Jag hade pratat med både mamma, pappa och Greg i nästan en kvart innan de blivit tvugna att lägga på. Det var trevligt att höra från dem, de hade det bra med tanke på omständigheterna och var för tillfället i någon liten stad på Irland. Louis' familj var också där, Liams, Harrys och Zayns familjer var på någon säkerhetsanläggning i norra Storbritanninen. Våra familjer var väldigt bra vänner och därför pratade de ofta, detta var inget undantag.
"They should be back by now" sa Liam och bet lite på insidan av kinden. Jag kollade åt både höger och vänster, varken Jacob eller Georgia syntes till.
"Maybe that's good, they're probably talking to their parents" svarade jag enkelt, dels för att övertyga Liam men också för att övertyga mig själv.
"Yeah, probably" sa Liam och nickade instämmande. Han hade också pratat med sina föräldrar, dock inte i närheten lika länge som jag.
Yttligare några minuter passerade och snart kom Jacob gåendes från det håll han tidigare gått åt. Han hade ett nöjt uttryck i ansiktet vilket förmodligen tydde på att han hade fått tag i sina föräldrar. Men var hade Georgia tagit vägen...? Vi behövde inte undra länge, bara en stund efter att Jacob hade anslutit sig till oss hördes ett bekant skrik bara några hundra meter bort. Georgia.
Sådärja, nu börjar det bli lagom långt igen va? Haha ^^ Fast det kanske bara var ett långtråkigt mellankapitel..? Jaja, det kommer mer på lördag! :)
Och medan ni väntar på nästa del skulle ni kunna besöka denna novellblogg skriven av My: novellermedonedirectionNovellen heter LOSE MYSELF och här är en del av handlingen (resten kan ni läsa i hennes meny):Lizzy Scott är 17 år och bor i England med hennes tvillingbror Alex och hennes pappa. Lizzy och Alex mamma lämnade dem när de var små och flyttade direkt till en annan man, vilket har varit en daglig kamp för dem båda syskonen och även deras pappa och de kan ännu inte förlåta det hon gjorde. Så vad händer egentligen med en själv när personen som alltid funnits där, hjälpt en när det är svårt och alltid skyddat en från alla faror ute i världen, inte längre finns där? kan man någonsin bli lycklig igen?