More than you see ♥ Del 30
♥~~ Niall ~~♥
På julaftonsmorgonen vaknade jag betydligt senare än vad jag borde ha gjort, ändå kände jag inget som helst behov av att lämna sängen. Planen från början hade varit att vi skulle träffas hos Louis på förmiddagen och så skulle vi i stort sett inte göra något annat än att umgås, men nu när varken Zayn eller Liam skulle komma kändes det inte lika kul längre. För att vara helt ärlig ville jag hellre ligga i sängen hela dagen och snabbspola tills jag fick vakna upp utvilad följande dag. Allt kändes bara så onödigt och meningslöst..
Att spendera hela dagen i sängen fungerade som väntat inte alls länge, redan vid tolv ringde Harry och frågade var jag hade tagit vägen. Istället för att säga som det var svarade jag då att jag hade försovit mig med ett par timmar men att jag var påväg. Det kändes helt enkelt orättvist att jag helt plötsligt skulle bestämma mig för att inte komma dit, speciellt för att anledningen var att jag visste att Liam och Zayn inte skulle vara där.
"I will be there within an hour, I promise" hade jag lovat Harry innan jag lagt tillbaka mobilen på sängbordet för att resa mig ur sängen. Som en zombie gick jag sedan till badrummet för att ta en snabb dusch innan jag skulle leta fram kläderna jag egentligen skulle ha hittat dagen innan. Den snabba duschen drog dock ut på tiden och Harry ringde igen för att kolla så att jag fortfarande var vid liv.
"My mom called and I had to talk to her, I'll be there as soon as I can" sa jag den gången. När jag återigen lagt mobilen på sängbordet letade jag fram ett par svarta chinos och en röd/grå stickad tröja som jag tog på mig inom loppet av någon minut. Resten gick av bara farten; jag drog lite gelé genom håret, sprutade på deo och satte på mig ett par strumpor innan jag lämnade rummet och sedan lägenheten.
Promenaden från mig till Louis var inte lång och bara en kvart senare öppnade jag dörren till hans lägenhet.
"Hello?" ropade jag in i hallen medan jag sparkade av mig skorna jag låtit bli att knyta. Jackan la jag över skohyllan då den inte längre gick att hänga.
"Hi Niall, come on in, we're in the livingroom" ropade Louis tillbaka.
"Finally, we didn't think you would show up" sa Harry retsamt när jag kom in i vardagsrummet där de satt och spelade kort. Jag funderade på om det kanske var rätt tillfälle att berätta för dem hur jag kände om dagen medan jag slog mig ner i första, bästa fåtölj för att följa spelet.
"It all just felt so wrong" sa jag tillslut. Båda två tog genast en paus i att sortera korten de fått på hand och såg på mig. "We were supposed to do this together, all five of us"
"Yeah, I know... It's sad that they wouldn't come. We may have had something to do with Zayn not showing up, but Liam had no reason to be with Sandra instead. What if this really is the end?" sa Louis tyst. Han lät något förskräckt, även om det märktes att han försökte dölja det.
"No, Liam will get over Sandra as soon as he realises how bad she is.. And Zayn have to come back some day, I'm sure he just needs a break" sa Harry hoppfullt. Visst ville jag gärna tro honom, men Louis alternativ tog sig mycket enklare in i huvudet..
♥~~ Ellie ~~♥
Vid kvar över tolv stod vi utanför det hus jag så länge kallat för hem och knackade på dörren. Minuten senare hörde jag steg på andra insidan och grep ett hårdare tag om Zayns hand. Jag ville inte göra detta...
"Hi, Ellie! You don't have to knock, just come inside!" sa mamma glatt och gav mig en varm kram innan hon aktade sig så att vi båda kunde gå in i huset. Jag skämdes lite över att jag knackat istället för att bara gå in men kom över det så snart jag såg att mamma faktiskt kramade om Zayn också. "Hi Zayn, we're glad to have you here" sa hon förvånansvärt trovärdigt. Visst hade det varit en hel veckan sen jag sist träffat henne och pappa, men gick det verkligen så snabbt att ändra åsikt om någon man verkligen inte tyckte om från början.
"I'm glad to be here" svarade Zayn och drog handen över mammas rygg ett par gånger. Hon gav oss ett stort leende och försvann sedan ut i köket igen. Jag rynkade genast ögonbrynen och såg på Zayn; vad i hela friden var det frågan om?
"What on earth..? viskade jag förvånat. "Are you the same person I brought here a couple of weeks ago? 'Cause as I remember it they both kind of hated you"
"Shh, don't question it, that might change her mind" svarade han tyst, minst lika förvånad som jag var.
"And Merry Christmas, I'm Santa Claus..." mumlade jag för mig själv. Zayn skrattade lite innan vi tog av oss ytterkläderna för att gå in i huset. Mamma flög som vanligt runt i köket och lagade flera olika rätter samtidigt, jätteglad över att äntligen ha en anledning att laga mat, och antog att pappa satt inne i rummet eftersom att tv:n var på. Jag funderade på om jag skulle erbjuda mamma hjälp i köket för att slippa gå in och hälsa men kom på mig själv att undra om han också helt plötsligt såg Zayn som en i familjen, vilket vore konstig eftersom att de för minde än en vecka sen praktiskt taget bönat och bett om att jag skulle lämna honom hemma. Men jag hade såklart vägrat, eftersom att han inte skulle vara med sina vänner hade han ju ingen annan stans att ta vägen. Förutom att spendera dagen ensam i lägenheten, men det var för mig inte ett alternativ.
"We'll be in there" sa jag till mamma och pekade på dörren till vardagsrummet.
"Yes, of course" sa hon med ett stort leende på läpparna. Jag gav henne ett osäkert leende tillbaka och drog sedan med mig Zayn in i vardagsrummet.
"This is creepy!" fräste jag när jag var säker på att varken mamma eller pappa kunde höra mig.
"Just play along" viskade Zayn tillbaka. Han verkade på något vis finna detta roande, vilket jag inte kunde låta bli att störa mig på. Allt var alldeles för långt från det normala..
Jag har en uppsats i SO jag måste vara klar med på fredag, så det här får räcka för idag ^^ Hoppas ni kommenterar nu, jag vill ju veta vad ni tycker! :] ♥