Broken ♦ Del 3
♦Georgia♦
Jag kunde inte ens beskriva hur evigt tacksam jag var att Cassandra fortfarande brydde sig om att komma ut till mig, även om hon vanligtvis inte kunde stanna så länge. Vi hann oftast bara äta, prata en stund och sedan var hon tvungen att gå hem igen. Så snart satt jag där ensam igen och betraktade min egen skugga som sakta suddades ut i skymningen. Mina fötter värkte efter dagens promenad i jakt på droger, men det kändes som ett av mina mindre problem. Jag hade inte fått tag på droger på ett par dagar vilket gjorde att de minst sagt plågsamma minnena började leta sig in i huvudet på mig igen. Bara tanken på mannens gigantiska händer om mina tunna handleder fick mig att krypa ihop och bilden av hans halvnakna kropp tillsammans med känslan av honom i mig fick mig att vilja spy. En våg av ensamhelt sköljde över mig och plötsligt kände jag mig totalt värdelös igen. Jag var en äcklig, utnyttjad person som ingen annan än Cassandra och möjligtvis mina föräldrar ville vara i närheten av. Jag skämdes de få gånger jag träffade någon från skolan och jag vågade inte ens tänka på vad de tyckte om mig. Jag var inte bra för någonting, jag var bara ivägen, varför var jag ens kvar? Det skulle knappast vara någon skillnad som jag var död, det var förmodligen ingen som skulle bry sig, jag var inget annat än en skamfläck i samhället. Visst skulle väl Cassandra, mamma och pappa vara ledsna ett tag, men de skulle snart komma över mig och då kunde de fortsätta med sina liv utan att behöva tänka på vad jag höll på med. Mamma och pappa kunde skaffa ett nytt barn som de kunde uppfostra till något vettigt och Cassandra hade Alex att vara med, jag behövdes egentligen inte.
När kylan började tränga in genom jackan och hungern blev för mycket att hantera tog jag med mitt dystra regnmoln och började gå hemåt. Med väskan vilande över axeln släpade jag stegen över den ojämna kullerstensgatan med blicken fäst vid fötterna i hopp om att promenaden skulle gå fortare om jag inte fokuserade på omgivningen jag långsamt passerade.
"That's a nice gun you have there" sa någon vid sidan av vägen. Jag sträckte genast bak ena handen och lät den vila mot vapnet jag alltid hade lättåtkomlig i väskan innan jag sakta vände blicken mot rösten för att se vem det kunde vara. Det var svårt att se, men ett par meter in i den mörka gränden tyckte jag mig se gestalten av en kille som satt lutad mot väggen. Jag föreställde mig långt, ovårdat hår, skäggstubb som täckte den nedre halvan av ansiktet och trasiga kläder.
"I know how to use it too" varnade jag för att han inte skulle få några idéer. Han gav genast ifrån sig ett roat skratt och tack vare att mina ögon började vänja sig vid mörkret såg jag att han satt upp händerna framför sig.
"I have no intention to hurt you, I promise" lovade han. Han lät förvånansvärt trovärdig, men jag visste bättre än att tro på gautfolk det första jag gjorde. Enda sedan våldtäckten hade jag haft svåra problem med att lita på folk, vare sig jag träffade dem i en mörk gränd eller mitt på ljusa dagen. Det var inte värt att lita på folk, alla hade sina små monster som förr eller senare skulle krypa fram. "I come in peace" sa han sedan, i ett försök att vara rolig, antog jag. Vanligtvis hade jag bara suckat och gått, men jag tyckte mig känna lukten av rök, så jag valde att ge killen en chans.
"Do you have anything? Drugs, I mean" frågade jag nyfiket.
"I may, can you pay?" frågade han tillbaka. Jag suckade lätt och vände blicken mot backen igen, det kunde jag givetvis inte göra. De pengar jag en gång hade var borta för länge sen, så det enda sättet för mig att skaffa droger var att se söt ut, möjligtvis gråta lite på det också. "I'm just kidding, I don't need your money, I have a job" skrattade han sedan. Jag vände upp blicken igen och betraktade killen framför mig. Mina ögon var nu vana vid mörktret så jag insåg att det jag trott om honom var helt fel. Hans hår var kortklippt, hans ansikte var slätt och kläderna han hade på sig var rena. Mellan fingrarna höll han en halvrökt cigarett som han efter att ha tagit ett bloss räckte mot mig. Instingtivt tog jag ett steg bakåt och mitt grepp om pistolen blev allt hårdare. Om det skulle behövas hade jag inga problem att sätta en kula mellan ögonen på honom, eller på mig för den delen.
"I'm still not going to hurt you, I have too much to lose on that" sa han med ett flin, förmodligen hade han upptäckt att jag var på min vakt. "Here, have a sit" sa han och nickade mot väggen mittemot.
"I'd rather not.. I don't know your name and you don't know mine, I don't trust strangers" svarade jag starkt. Jag visste att hur mycket jag än ville få tag på den där kicken skulle det inte vara värt det om någonting hände. Jag kunde klara mig ett par dagar till om jag var tvungen men jag hade inga planer på att leka doktor Phil med någon främmande kulle jag inte kände, det var alldeles för farligt.
"I'm Liam, you can totally trust me, but you don't need to do it today" sa killen som påstod sig heta Liam med ett leende på läpparma. Han verkade farligt trevlig och det var inte långt ifrån att jag slog mig ner mittemot honom för att få tag på cigaretten han höll fram mot mig. Visst skulle den inte hjälpa mycket, men den skulle i alla fall få mig att tänka på något annat en stund. "I hope to see you again some day" la han till efter en stunds tystnad. Jag såg på honom, nickade kort och vände mig sedan om för att börja gå igen.
"Hey, didn't you want something?" frågade han och viftade lite med den rykande cigaretten. Jag tog ett par försiktiga steg mot honom och tog den mellan tummen och pekfingret i ett löst grepp. Sedan lät jag blicken flacka mellan honom och cigaretten ett par gånger innan han släppte den och placerade handen i knät igen. Jag fäste blicken på honom medan jag sakta förde den vita rullen mot munnen för att andas in röken.
"Thank you Liam, you have really saved me" sa jag och nickade åt honom. Han gav mig ett leende till svar och sedan började jag gå igen.
"Aren't you gonna tell me your name?" ropade han efter mig.
"Next time" lovade jag innan jag försvann bakom hörnet på den höga byggnaden. Jag hade aldrig sett killen förut, men någonting sa mig att detta inte var den sista gången.
♦Liam♦
Jag hade sett den där brunhåriga tjejen ett par gånger innan, men jag hade aldrig tidigare fått chansen att prata med henne. De få gånger jag råkat passera hade hon antingen suttit vid en annan tjej eller varit så hög att hon inte klarat av att stå rakt. Hon verkade inte alls ha någon koll på vad det var för skit hon stoppade i sig och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte oroade mig en aning. Bara det faktum att hon tog emot vad som helst från en främling som mig tydde på att hon inte hade det så lätt. Inte för att jag hade hett henne några starka grejer, men hon hade ingen aning om vad det var i den där rullen och hon brydde sig inte ens om att fråga. Hon var så ung och verkade må så dåligt, vad det än var som hade hänt måste det ha varit hemskt. Det här var inte ett liv för en tjej i hennes ålder.
Jag suckade och drog upp en ny cigarett ur fickan som jag tände med hjälp av tändaren som låg på marken bredvid mig. Så fort änden hade börjat glöda drog jag in ett djupt andetag och njöt av kicken innan jag blåste ut röken igen. Första gången jag blivit presenterad för cigaretterna var på en fest något år tidigare. Det var då Zayn som hade visat mig och sen dess hade det bara blivit värre. Jag började få tag på starkare grejer vilket ledde till att jag ofta kom sent till jobbet, och när jag väl var där kunde jag sällan koncentrera mig. De andra killarna började störa sig en aning på mig, men jag hade saker och ting under kontroll, det var jag säker på. Ville jag sluta så kunde jag göra det, jag var inte ett dugg beroende..
Jag vet att det blir lite kortare delar såhär i början, men det blir så innan man kommer till själva händelserna :) Hoppas ni tycker om den, kram!♥