Don't waste it - Del 17
Tidigare..
"She want me to do it, it's my punishment for telling her to go home." svarade jag med en lätt skämtsam ton i rösten, även om det egentligen inte var det minsta kul. Jag ville bara lätta upp stämningen, det skulle vara bättre för alla.
"We'll do it together." sa han tröstande. Jag svarade med att ge honom ett tacksamt leende, men det var inte äkta på något sätt..
"We'll do it together." sa han tröstande. Jag svarade med att ge honom ett tacksamt leende, men det var inte äkta på något sätt..
Harry
Tillslut hade jag lyckats övertala Louis och Liam om att det faktiskt var en bra ide att överraska dem, och att vi faktiskt kunde laga ihop någon hyfsad måltid. Sen att det inte skulle bli lika bra som tv-kockarnas förstod väl till och med jag, men det var väl ändå mest tanken som räknades. Och så var det ju faktiskt så att vi inte var här endast för att slöa, utan också för att testa på ett leva ett hyfsat normalt liv.
"This is way to complicated!" klagade Louis när han läst klart receptet jag hade tagit fram på min mobil. Det var på en vegetarisk gryta som var en av mina favoriter.
"With that attitude, yeah. C'mon, we won't get any better if we don't try, right?" försökte jag, även om jag visste att mina chanser var små.
"Maybe it's not the best time to practice now whey we're giving it to a whole family. We should do something we've done before." sa Liam och gaddade ihop sig med Louis. Jag suckade uppgivet och tog ifrån dem min mobil för att leta på ett annat recept. Jag skulle antagligen få försöka ett antal gånger till efter det, men det spelade ingen roll, jag tänkte absolut presentera en måltid med klass, vare sig jag skulle bli tvungen att göra den själv eller ej.
"What about this one then?" frågade jag när jag hittat ett recept på en fransk rätt jag inte kunde uttala. Men trots att namnet och bilden var så franska de kunde bli var ingredienserna bara sånt man kunde hitta i ett vanligt kylskåp vart som helst i London. Kanske hade fansmannen som varit kreativ nog att skriva ett eget recept egenligen bott i London, men bestämt sig för att döpa det till något franskt bara för att göra det lite mer exotiskt..
"Better, but I still don't love it." sa Louis med ett snett leende.
"Well, then you just have to live with it." svarade jag överlägset och räckte över mobilen till Liam. Han såg på den en stund och gav mig sedan en nöjd blick.
"Good, when do we start?" frågade han med ett retsamt flin riktat åt Louis' håll.
"Right away?"
"But they'll be gone for a couple more hours." påminnde Louis i samma stund som det knackade på dörren. Alla tre for genast fram till fönstret för att se vem det var, och jag tror vi alla blev lika förvånade när vi såg den lilla brandbilen som stod parkerad utanför huset.
"What on earth are they doing here?" frågade Liam med rynkad panna.
"I don't know, what if they think we're breaking in or something?" chansade jag oroat. Louis och Liams blickar talade om för mig att det knappast var någonting jag behövde oroa mig för, samtidigt som de försökte antyda att jag var en idiot.
"And how would they know that mr and mrs Donovan isn't athome? Random check for thieves, don't think so." sa Louis bossigt och gick sedan mot dörren för att öppna. Liam och jag var honom hack i häl, rädda för att missa något spännande.
"What can I help you wh-" började Louis artigt, men avbröt genats sig själv när han såg att Zoey stod bredvid den långa brandmannen. Och som om inte det vore nog såg hon helt förstörd ut. "Zoey?"
"No one said that someone was going to be home, do you know her?" frågade han, som om det inte redan var uppenbart. Om vi inte kände henne skulle Louis knappast säga hennes namn, och vi skulle framför allt inte befinna oss i hennes hus alldeles ensamma.
"Yeah, we do, what's all this about?" frågade jag oroat, eftersom att Louis för tillfället verkade ha tappat talförmågan. Zoey gav mannen en lång, mörk blick innan hon trängde sig förbi Louis för att komma in i huset. Sedan sparkade hon av sig ridskorna i hallen och stövlade med hårde steg upp för trappan.
"You haven't heard anything?" frågade mannen besvärat. Jag skakade genast på huvudet och gick fram några steg så att jag stod vid sidan av Louis. "I don't know how much I can tell yo-"
"Oh, you better tell us everything." sa jag utmanande och gav honom en blick som sa att han skulle gå in i huset. Han såg snabbt över axeln, som om han behövde kolla att bilen inte rymt, och tog sedan ett steg in i hallen. "Now talk." beföll jag.
"There was an accident, no o-" började han, men Louis lät honom inte ens avlsuta meningen innan han avbröt.
"WHAT?! Is everyone okay? How's Niall and Zayn? And Zoey, how's Zoey?" frågade han uppjagat. Brandmannen gav honom en otålig blick och såg sedan på en klocka han inte hade om handleden.
"I really don't have time for this now, I have to get back and see if there's anything I can do." sa han vant och öppnade dörren igen för att lämna huset.
"Just fill us in on the basics, what happened?" frågade jag desperat och sprang efter honom utan varken strumpor eller skor på fötterna.
"No, I don't have time, ask the girl." sa han kallt, satte sig i sin bil och åkte därifrån. Jag sparkade iväg en sten som låg på backen, men ångrade mig genast när den isande smärtan spred sig i tån. Varför? Varför var jag så satans korkad?
Louis
Jag borde ha lyssnat ut mannen som var påväg att berätta vad som hade hänt, det var jag väl medveten om, men när han yttrade ordet "accident" kunde jag inte kontrollera mig själv längre. Oron tog överhand, ja, man skulle kunna säga att det inte var jag som styrde över orden.
"Nothing?" frågade jag Harry när han kom in efter att ha sprunig med brandmannen ut. Han skakade uppgivet på huvudet och smällde igen dörren onödigt hårt bakom sig. Om jag varit på humör hade jag påminnt honom om att detta inte var vårt hus, men det kändes inte som att det var riktigt rätt tillfälle för det nu.
"He just told me to ask Zoey, but she probably won't tell us anything." sa han nedstämt.
"Well, we don't have much of a choice, do we? Maybe she want to talk about it?" föreslog Liam. Jag drog på munnen i ett snett leende, det lät inte direkt som den Zoey vi lärt känna under den här veckan.
"I doubt it, but it's worth a try." sa jag med en lätt axelryckning och började i en långsam takt gå upp för trappan. Mina förhoppningar var att någon av de skulle gå förbi mig om jag gick långsamt, så att jag inte skulle behöva knacka på hos Zoey, men de båda verkade vilja behålla sin plats bakom mig.
"And she won't hate us for this?" frågade jag när vi nått andra våningen.
"I guess we'll find out." svarade Harry retsamt. Jag himlade med ögonen åt honom och tog ett djupt andetag innan jag höjde handen för att knacka på dörren som ledde till Zoeys rum.
"Zoey?" frågade jag samtidigt som jag knackade en gång. Två gånger. Tre.. Fyra, fortfarande inget svar. "Zoey?"
"Just go away!" skrek hon tillslut. Jag visste inte riktigt om jag skulle vara lättad över att hon levde eller oroad för att hon inte ville prata, men bestämnde mig sedan för det sistnämnda. Det andra skulle bara vara konstigt, vid närmare eftertanke..
"We're here for you Zoey, you can talk to us." sa jag i ett försök att vara stöttande, men det enda jag möttes av var tystnad. "Zoey..?"
Hårda steg hördes mot dörren och bara få sekunder senare flög den upp.
"I don't want you to be here for me, and I certainly don't want to talk, would you please go elsewere?!" frågade hon upprört. Både det faktum att hon lät så agressiv och att hon stod framför oss och grät fick mig att backa något steg, och jag ängnade några sekunder åt att bara se på henne. Det var rätt tydligt att det var någonting som var fel, mycket fel. Frågan var bara hur vi skulle få henne att prata.
"Zoey.." sa Liam mjukt och tog ett steg fram så att han stod bredvid mig. Zoey satte genast upp hela handen framför honom som för att tala om att han skulle hålla tyst, och smällde sedan igen dörren bakom sig. Jag suckade uppgivet medan jag gjorde mitt bästa för att inte springa efter henne och dra in henne i min famn. Det skulle inte vara särskilt lämpligt..
Zoey
Allt kändes bara så värdelöst, och det faktum att Harry, Louis och Liam knackade på dörren var tredje minut för att kolla så jag fortfarande levde gjorde inte saken bättre. Niall hade inte hört av sig än, och det var nu över tio minuter sen jag kom hem och begravde mig i sängen. En snabb tanke om att han kanske bara ljög när han lovade att ringa flög genom mitt huvud, men jag viftade genast bort den. Det skulle han inte göra, han var inte sån.
Jag försökte hålla hjärnan sysselsatt genom att pyssla med diverse olika saker samtidigt, men mina tankar for hela tiden tillbaka till olycksplatsen. Varför hade han inte hört av sig? Vad höll de på med? Varför hade jag gått med på att åka därifrån? Och framför allt: hur var det med Betrix? Jag kände mig plötsligt illamående av alla tankar, och jag frös så jag skakade. Eller skakade jag för att jag var rädd och orolig? Det kunde lika gärna vara på grund av det..
Jag låg och bara stirrade på den digitala klockan jag hade på sängbordet i flera minuter utan att så mycket som röra en muskel. Det knackade på dörren, men jag var för trött för att bry mig, så jag låtsades bara om att jag inte hörde det. Personen utanför gav snart upp, och sedan hördes bara tystnade igen. Två minuter, tre, frya.. Sju, inget samtal. Först efter hela arton minuter började telefonen som nu låg på golvet vibrera. Jag kastade mig genast ur sängen och lutade ryggen mot den innan jag svarade.
"Niall?!" praktiskt taget skrek jag i luren. "Talk to me!"
"They got her out of the horsetrailer a few minutes ago, and now they're driving her acute to the vet. Sorry, but they didn't say anything about how she's doing." berättade han långsamt. Lite för långsamt för min smak, men det sa jag naturligtvis ingenting om.
"And what happens now?" frågade jag med gråten i halsen.
"Depends on you; do you want us to go to the vet or do you want us to come home?" hans röst var så full av medlidande att jag nästan tyckte synd om honom.
"You need to go there, and promise to call me everytime you hear something, even if it is that nothing've changed." svarade jag allvarligt. Nu hördes det tydligt att jag grät, och jag hade ingen avsikt att dölja det.
"I will, I promise." svarade han tyst och drog sedan häftigt efter andan. Det lät som att.. han grät?
"Niall? Are you crying?" frågade jag oroat.
"No.."
"Niall, why are you crying?"
"I just..."
"Is there something wrong?!"
"No, no.. It's just so hard to hear you this sad and not be able to do anything.. I want to be there for you and have you in my arms.."
"I really want to be with you too, but right now I need you to be there and tell me what's going on.. Sorry..."
"I understand you compleatley, and I will do everything I can to get as much information as possible. And in the meantime, don't do anything stupid."
"I won't.. I love you!"
"I love you too honey."
"Call me again soon?"
"Absolutley! Bye.."
Jag avslutade samtalet utan att säga någonting mer och kastade oförsiktigt upp telefonen på sängen igen. Sedan satt jag kvar på golvet en stund och försökte komma fram till om det var bra eller dåliga nyheter jag fått höra. Antagligen bra, eftersom att hon fortfarande var i livet, men vid närmare eftertanke hade jag inte fått veta mycket alls egentligen. Ändå kände jag mig lättad på något sätt, antagligen för att jag nu var säker på att jag kunde lita på Niall.
Jag kravlade mig upp på sängen igen och kröp ner under täcket. Mina tår var så kalla att det gjorde ont att röra dem och håret på mina armar stod rätt upp. Antingen hade det på nolltid blivit svinkallt i mitt rum eller så höll jag på att bli sjuk, alternativt galen.
"Zoey?" sa Louis försiktigt utanför dörren och knackade på drygt fyra gånger. Jag suckade djupt och försökte intala mig själv om att jag sov i hopp om att det skulle göra mitt skådespel bättre. "Zoey?" sa han igen.
"I wan't to be alone...!" mumlade jag tillräckligt högt för att han skulle höra det. Men istället för att gå därifrån och låta mig vara ifred öppnade han dörren och klev in i rummet.
"You haven't eaten anything since this morning, we though that you might be hungry." sa han försiktigt och placerade en skål varm, rykande soppa på mitt sängbord. Jag visste inte om det var ett patetiskt försök att få mig att prata eller om det var för att han faktiskt brydde sig, men jag gav honom ändå ett tacksamt leende.
"Thank you." sa jag med låg röst. Efter det hade jag förväntat mig att han skulle gå därifrån, men inte gjorde han väl det. Istället slog han sig ner på sängkanten med ena handen på mitt smalben och ögonen djut inne i mina.
"Are you okay?" frågade han allvarligt.
"Obviously no, but I don't want to talk about it, not until I know what's going on." svarade jag ärligt. Han nickade tacksamt och bet sig fundersamt i läppen.
"I appreciate your honesty.." kort paus. "But if you want to talk I'm here to listen, whenever you want."
"Thank you, it means a lot, but like I said: I don't want to take it now." upprepade jag.
"I understand, It's all up to you, I just want you to know that I'm here for you."
"Thanks.."
En jobbig tystnad följde, jag hade absolut ingen aning om hur jag skulle fortsätta konversationen. Egentligen ville jag bara att han skulle resa sig från min säng och gå ut ur mitt rum, men det kändes inte som en sak man sa till någon i den här situationen. Egentligen fanns det nog inte något sätt att utan att verka taskig köra ut någon från sitt rum...
"Ehm.. So.." började jag tafatt. Han såg mig så djupt i ögonen att jag började fundera på ifall han såg ut på andra sidan skallen, och hur mycket jag än ville slita blicken gick det inte. Jag var som fast, helt mot min vilja.
Efter yttligare en stund ögonkontakt började han sakta närma sig och jag insåg på en gång vad det var han höll på med. Ändå flyttade jag inte så mycket som ett finger för att stoppa honom. Jag lät honom bara komma närmare och närmare tills våra läppar tillslut möttes...
Awkward o.O
Jag skrev typ halva den här delen i söndagsnatt och halva nu inatt, så jag vet inte riktigt om den håller måttet.. Konstigt nog blev det en hel massa saker att göra bara för att vi fick lov xD Plugga bland annat... Ah, men tala gärna om vad jag kan göra bättre, för jag vill, jah, bli bättre xD