Vi var just klara och hade planerat att diskret försvinna ut genom fönstret vi kommit från för att sedan ta oss hem igen. Men det var något som stoppade oss. När vi skulle ta oss från köket till vardasrummet hörde vi hur någon ryckte i handtaget till ytterdörren. Vi både frös till is mitt på köksgolvet, och kunde inte röra oss på flera sekunder. Tillslut ryckte Milena tag i mig, och drog mot mot väggen. Paniken tog över, och utan att tänka slet jag mig ur Milenas grepp och rusade rakt ut ur rummet. Eftersom att jag aldrig varit här innan visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen, och uturligt nog blev min första chansning fel. Jag sprang ut i hallen istället för vardagsrummet, och rätt in i famnen på fyra stora killar. De såg väldigt chockade ut, så jag trodde att jag skulle ha en chans, men när jag vände mig om för att springa tog en av killarna tag i min arm och höll mig kvar. Milena syntes inte till, hon var antagligen förståndig nog att stanna kvar i köket. 
"What are you doing here?" frågade han allvarligt och spände ögonen i mig. 
"I.. I.. Went to the wrong house. I was supposed to go to my friend, she gave me an adress and I ended up here. The door was open." försökte jag, men att döma av killens ansiktsuttryck trodde han mig inte för en sekund. 
"So you were going to your friend?" frågade han skeptiskt. Jag nickade snabbt. ".. In the middle of the night?" 

"Yes." svarade jag kort. 

"No." sa en av de andra killarna och tog ett steg mot mig. Han såg arg ut, det skrämde mig. "Get the hell out of here and never come back." sa han sammanbitet, och jag kände hur tårar började bildas i mina ögon. Mitt synfält blev genast suddigt medan jag skamset nickade. Men jag kunde inte röra mig. Jag stod bara där och såg på dem, en efter en. Killen som nyss skällt ut mig hade en randig tröja och ett par gråa mjukisbyxor, och han som stod med sin hand i ett fast grepp om min arm hade en svart tröja tillsammans med ett par brun/gråa chinos. En gång hade jag kunnat namnen på dem.. Men nu hade jag helt förträngt det. 

"Lou!" sa killen med svart hår och puttade till han med randig tröja. 

"What?" frågade.. Lou? Jaa, Louis! 
"I'm sure she can explain, don't be so hard." sa den svarthåriga killen försiktigt. 

"There's nothing to explain! She broke in to Harrys apartment, what should I do? Hug her?" frågade Louis ironiskt. Jag svalde en snyftning och torkade bort tårarna från kinderna. 
"He's right, I'm an idiot." sa jag för att de skulle tro att jag hade insett vad jag hade gjort fel, men såklart var det inte sant. Det här var vad jag gjorde, jag skämdes inte för en sekund. Sedan att de första att komma på oss var fyra superheta killar var bara en bonus. Ja, oss? Vart tusan var Milena? Hade hon tänkt att jag skulle få det här alldeles själv? Det var inte rättvist!

 

 Jag hörde hur Emilia gång på gång försökte ta sig ur situationen, men helt utan att lyckas. Killarna som hade fått tag på henne var stenhårda, och verkade inte ha några som helst planer på att ge sig. Det gav mig en chans att försiktigt smyga ut ur köket och bort genom "korridoren". Eftersom att vardagsrummet låg på andra sidan hallen vågade jag inte chansa på att jag skulle kunna ta mig dit osedd, så jag smög iväg till sovrummet. Jag hade ju kollat så att det inte var någon där, så jag skulle bara kunde vänta där inne tills killarna har försvunnit och sedan åka hem igen. 

 När jag hade stängt dörren bakom mig tog jag fram ficklampan ut väskan jag fortfarande hade på ryggen. Den kastade ett starkt ljus rakt genom rummet, och formade en rund ring på väggen jag siktade på. Jag lös runt i rummet för att kunna konstatera att det fortfarande inte var någon här, och när jag inte såg någon slog jag mig försiktigt ner på sängkanten. Jag fortsatte söka med lampan runt i rummet för att se vad det var för människa som bodde här, men hittade inget speciellt. Ett par foton inramade på väggen, en spegel som stod på byrån och.. Ett par fötter? Jag ställde mig upp och gick fundersamt bort mot kanten av byrån. Antingen hade jag blivit galen, eller så bodde det en styckmördare här.. Jag rös av tanken och skyndade mig fram för att se vad det var. När jag såg honom kunde jag inte göra annat än att stirra.. 

"Hey?" sa han tveksamt, medan jag bara stod där och gapade. Herregud, säg att jag ser i syne?! 

"What are you doing here?!" väste jag, så tyst jag kunde för att inte väcka någon uppmärksamhet från de andra. 
"Er.. I live here.. You?" fågade han. Det lät som att han frågade en vän hur den mådde när han sa det där, för det lät inte besvärat eller stelt över huvudet taget. Jag bestämde mig för att köra på Emilias bortförklaring. 
"I went to the wrong house, my friend gave me an adress, and I ended up here. Must be the wrong place.." försökte jag. 
"So you were going to krasch your friends window and come in that way?" frågade han skeptiskt. Jag suckade och skakade på huvudet. 
"No." erkände jag. Egentligen ville jag fortsätta ljuga, men jag kom inte på något som lät det minsta vettigt. Jag tyckte faktiskt synd om pojken. "I.. tried to break in to your apartment." 

"Why?" frågade han oförstående. Jag ryckte på axlarna och satte mig ner på golvet mer ryggen lutad mot sängkanten. 

"My mom an dad.. They are.. yeah.." 

"Tell me." sa han och såg på mig med sina underbart söta ögon. Jag vet inte varför jag gjorde det, men jag började i alla fall berätta allt om hur mina föräldrar inte tyckte jag fick göra någonting och att jag hade tröttnat på att leva på det sättet. Jag sa hela sanningen, förutom den delen att jag hade en tvillingsyster. Det skulle han antagligen märka snart i alla fall.. 

 

 När hon började lysa på mig med sin ficklampa visste jag inte vad jag skulle göra, så jag slutade andas igen och hoppases på att hon inte skulle se mig. Oturligt nog för mig så gjorde hon det, och snart stod hon och såg på mig, med lampan riktad rakt mot mitt ansikte. Eftersom att jag inte visste vad man skulle säga till en tjej som just brutit sig in i ens lägenhet hälsade jag bara på henne som om hon vore vem som helst. Det ledde till en lång konversation, och innan Louis kom och avbröt oss hade hon hunnit tala om allt om varför hon kommit. 
"Are you okay?" frågade Louis oroligt och tände lampan i taket. När han fick syn på tjejen som satt mittemot mig på golvet blixtrade det till i hans ögon. "Didn't I just tell you to get out of here?!" röt han. Jag kollade frågande på honom, och sedan på henne. Hon såg både förvånad och rädd ut, och rörde sig inte en centimeter. 

"Have you two met?" frågade jag fundersamt, med blicken fortfarande fäst på henne. Hon skakade på huvudet. 

"Oh, don't lie again!" sa han förargat. "You ran into Liams arm in the hall, I told you to get the hell away from here.. And yet, here you are." 

"No." sa hon snabbt och skakade på huvudet.
"I saw you! Do you think I'm stupid?" frågade han allvarligt. "You had your chanse, now we're going to the policestation.."

---

Insåg just att ända sedan i början av juni har jag haft fler läsare/dag än jag har vänner på facebook xD Det var kul ^^ Så, kommentera? :) 

 

Glöm inte att följa på twitter -> https://twitter.com/1DNooveller :)