More than you see ♥ Del 14
Tidigare..
"Zayn, don't hate us! We've done nothing to hurt you!"
"Is that really what you think!?"
"Whatever, we'll come looking for you if you don't come ba-" började han men hann inte avsluta meningen innan jag la på i örat på honom. Om de inte tänkte acceptera mig för den jag var behövde jag ingen av dem i mitt liv längre, så var det bara..
Jag satt och dinglade med fötterna över ballkongkanten på femte våningen medan jag tänkte igenom allt som sagts i samtalet med Louis. Om han på allvar menade att de skulle ge sig ut och leta rätt på mig om jag inte gick tillbaka själv var de inte vilka jag trodde att de var, och det var inte något positivt. Var det verkligen meningen att en tidigare så fin vänskap bara skulle ta slut sådär, efter allt vi gått igenom och upplevt tillsammans. Allt för att de inte längre kunde acceptera den jag var och alltid hade varit. Jag var precis samma person som jag varit dagen då vi blev ihopsatta i X-factor och då hade de inga som helst problem med mig. Kanske var det mitt misstag att öppna upp mig för dem, kanske skulle jag bara ha fortsatt dölja det och låtsas som att allt var normalt inför mina bästa vänner. Det gick inte ihop, jag trodde man skulle kunna vara ärlig mot de man stod närmast utan att de gjorde allt de kunde för att fixa ett problem som inte ens existerade. Det fanns inget de kunde göra åt saken, varför kunde de inte bara lita på mig?
"What's the matter Zayn?" frågade Ellie oroat efter att dörren bakom mig öppnats och stängts. Jag hindrade impulsen att vända mig om och satt istället kvar med händerna i knät och såg ut över London, utan att svara henne. Jag visste inte vad det var meningen att jag skulle säga.
"You know you can talk to me Zayn, don't you?" frågade hon när hon hade kommit lite närmare.
"I don't really know what to talk about..." mumlade jag utan att slita blicken från ett av de högre byggnaderna en bit bort.
"You can start by telling me what you and Louis talked about, because that clearly wasn't anything you enjoyed" sa hon tyst och klättrade försiktigt upp på kanten bredvid mig.
"They know that we're gone and they'll probably look for us if we don't get back.." berättade jag kortfattat och mötte slutligen hennes blick. Hon såg nästan ledsen ut. "Or.. They'll try do find me, I'm sure they'll let you do whatever you want" la jag sedan till. Så var det antagligen, de skulle inte bry sig ett dugg om vad Ellie gjorde.
"Well, I'm not gonna leave you alone at that place. If you're going back, so am I" sa hon med ett frampressat leende. Jag log tillbaka och försvann in i hennes djupa blick för ett tag. Hon hade verkligen vackra ögon..
"You don't have to" försäkrade jag för att hon inte skulle känna sig tvingad. Jag hade ju hjälpt henne ut, inte tänkte jag ta med henne in igen om jag blev tvungen att gå tillbaka.
"Well, I don't really have anywhere else to go, home wouldn't be an option"
"Oh, sorry..."
"It's not really like that. I could go home if I wanted to, but I don't. Since I told my parents about everything they've just made my life so much worse. I just want to stay away from them. If that means that I have to live at that aweful place, so be it, I'm fine as long as you're with me" det hon sa fick mig verkligen att tänka efter; sen Ellie hade kommit in i mitt liv hade det inte varit i närheten så illa som när jag var ensam, jag hade bara varit för dum för att inse det. Att ha någon som förstod bettydde så mycket mer än jag någonsin fattat.
"I've never really thought about it that way" erkände jag aningens generat.
"Uhm.. Me neither, it got into my head last night and I thought it made sense" sa hon med ett retsamt flin på läpparna. Jag nickade lite för att visa att jag höll med henne och la sedan ena armen över hennes axlar. Det var annorlunda att ha henne så nära, annorlunda på ett bra sätt.
"Why are you even doing as they want?" frågade hon efter en stunds tystnad. Hon hade inte på något sätt visat att hon var obekväm med att ha min arm över sina axlar, så jag hade inte tagit bort den. Kanske tyckte hon om att vara nära mig så som jag tyckte om att vara nära henne?
"They said that they might have replace me if I didn't try to get rid of it. Try, that was all they asked for. So I tried and it didn't work. But they're not happy with that.. They want me to be normal again, to stop talking about Craig, but I don't want to hide my personality for them. I don't think I can. This is who I am and I'm not gonna change that"
"I agree, they shouldn't even try to change you. I like you for who you are" sa hon försiktigt och när hon uttalade de sista orden hände det någonting speciellt. Någonting jag verkligen hade väntat på. Jag blev alldeles varm inombords trots det kyliga vädret och alla problem flyttade sig ur vägen för en stund. Det var som i en film och det fanns egentligen bara en sak jag kunde göra. Långsamt och försiktigt lutade jag mig mot henne tills våra läppar möttes. Det var ett magiskt ögonblick jag ville fortsätta leva i för alltid. Men Ellie hade tydligen andra planer. Hon drog sig snabbt undan och bara såg på mig.
"Zayn..."
Jag har ingen inspiration över huvud taget, därför suger den här delen, haha ^^ Det är också därför den är kortare än vanligt, jag har absolut ingen aning om hur jag ska fortsätta... xx