More than you see ♥ Del 13
Tidigare...
"Do you think they'll get us back there?"
"At some point; yes. But hopfully they'll understand that we're willing to do anything to get out and that must mean something, right? They can't keep us there forever anyway, so.."
"Yeah, you're right..
När jag ett par timmar senare vaknade igen låg jag i en stor, vit säng med ett fluffigt täckte och vita lakan. Jag låg utan att röra mig kvar i sängen och bara drog in den obekanta känslan av lyx en stund innan jag öppnade ögonen, satte mig upp och sträckte ut armarna så långt det gick. Solens strålar tog sig enkelt igenom de tunna gardinerna som täckte fönstret och lös upp rummet på ett riktigt härligt sätt. För en stund kändes det som att alla problem jag någonsin behövt ta hand om bara försvann, men snart nog hörde jag någon -Rebecca- viska "ånger" i en spöklik ton och jag blev plötsligt medveten om Zayns närvaro på andra sidan rummet. Han låg fortfarande i sin säng och andades så tungt att jag var förvånad att det blev någon luft kvar till mig.
"I do not regret anything, this is the life I want to live, aren't you supposed to understand that?" viskade jag så tyst jag kunde för att inte väcka Zayn. Jag hade redan gjort bort mig en gång genom att skrika på Rebecca, jag tänkte inte göra det igen.
"Come one honey, you are better than this! You can still go back and blame Zayn for kidnapping you, then you might not have to take the hardest punishment when you're back there. Cause' you know the'll catch up on you eventually, don't you?" frågade hon när hon någon minut senare dök på vid fotändan av min säng. Jag sneglade diskret bort mot Zayn; så kunde jag väl inte göra? Rebecca hade visserligen rätt i det hon sa, men Zayn och jag höll ihop nu, jag kunde inte gå bakom hans rygg och göra så att han fick det ännu värre. Även om detta var hans ide var jag med på den.
"No" svarade jag enkelt. "Zayn is the best and only friend I have now, I'm not risking that"
"If he truly is your best friend he will understand why you did it" lovade Rebecca, men jag var säker på att hon bara hittade på. Skulle Zayn göra något sånt mot mig skulle jag bryta kontakten, på en gång.
"I said that I'm not risking it, what part of that don't you understand?" väste jag i en onödigt otrevlig ton. Rebecca suckade uppgivet och flyttade sig närmare mig. När endast några decimeter skiljde oss åt sträckte hon ut handen och placerade den försiktigt mot mitt lår, jag höll hela tiden ögonen på den för att ha koll på läget.
"Okay, look.. I don't like your decision, but since I'm your big sis I guess I have to respect it. I don't want us to be on each others bad sides, we should stick together, don't you think?" sa hon med sina stora ögon fästa vid mina. Jag bet mig förargat i läppen när jag insåg att hon faktiskt hade helt rätt, vi borde hålla ihop.
"Yeah, I suppose.." mumlade jag och sänkte blicken mot hennes hand som fortfarande vilade mot mitt lår.
"So we're good again?" frågade hon med ett leende.
"Yes, for all eternity" nickade jag och besvarade hennes leende med ett som inte var hälften så fint. Sen hon kom tillbaka till mig i en mindre levande form verkade allting hon gjorde helt perfekt, varenda rörelse, min och varje bokstav hon uttalade. Det var aningens störande, men jag gjorde mitt bästa för att se förbi det.
"Good, now... I think someone's listening to us" viskade hon tystare än både mig och Zayn innan hon försvann. Jag kastade genast en snabb blick åt Zayns håll och såg att han nu halvlåg lutad mot armbågarna med huvudet vänt åt mitt håll. Hans blick fick mig snabbt att rodna, orolig för hur mycket av samtalet han hade hört. Inget mer än det jag hade sagt, uppenbarligen, men det var mer än nog.
"Good morning" sa han med en raspig morgonröst.
"Good morning.. Uhm.. How much did you hear?" frågade jag genast, utan så mycket som en tanke på att be om ursäkt för att jag möjligen väckt honom.
"Not much, I promise!" lovade han innan han la sig ner i sängen igen för att inte behöva se på mig. Jag hade antagligen gjort honom illa till mods så istället för att fortsätta förhöra honom la jag håret över ena axeln och rätade till täcket som hamnat lite snett när jag sovit.
"So what are we doing today?" frågade jag efter en stunds tystnad.
"I don't know, what do you think?"
"Hm.. Hide out here and hope that no one'll find us?"
"Hah, it's not like the whole town of London is out looking for us"
"You never know, the might" log jag busigt och gosade ner mig så mycket i den mjuka sängen att jag nästan försvann helt och hållet. Förhoppningsvis skulle han förstå vinken; jag ville vara kvar här och göra absolut ingenting.
"I think someone's a bit lazy?" retades han utan att se åt mitt håll. Det var tur, för jag rodnade igen.
"Noo, it's not that.. I just.. Okay, I'm lazy"
"Good, I am too.."
"So we're staying here today?"
"Definitley"
"Super! So.. Watch a movie maybe?" föreslog jag, det var sorgligt nog det enda jag kunde komma på.
"Yeah, I'll see if they have any in the reception" svarade han och hoppade ur sängen som han var hur pigg som helst. I samma stund började hans mobil ringa någonstans i rummet, det var för mig helt omöjligt att säga var ljudet kom ifrån men Zayn fiskade snabbt upp mobilen ur fickan på jeansen han haft på sig dagen innan.
"It's Louis, I better take it outside.." mumlade han och gick med tunga steg mot dörren. Jag var ganska säker på att Louis var en i hans band, men hundra procent säker var jag inte. Han kände säkert fler än en Louis.
"You don't have to" ropade jag efter honom, men det var redan för sent, han hade gått ut och stängt dörren bakom sig.
♥~~ Zayn ~~♥
När jag såg Louis' namn på skärmen förstod jag genast att han och killarna måste ha fått reda på att vi tagit oss ut. De hade inte ringt mer än ett par gånger sen de satt in mig, så chansen att de skulle ringa för att småprata nu var ganska liten. För att inte säga obefintlig..
"What?" svarade jag alldeles för kyligt.
"Why would you sneak out in the middle of the night Zayn? Do you even hear how reckless that is?" frågade han genast. Jag hade trott att vi skulle klara av att hålla samtalet på en någorlunda kontrollerad nivå, men hans helt respektlösa påhopp gjorde mig riktigt irriterad.
"You were the one who made me go there, do you even understand what I have to go trough daily?" snäste jag åt honom medan jag gick genom korridorerna för att hitta ett någorlunda privat ställe att gömma mig på.
"It's for your best Zayn! We all thought you deserved a life free from dead uncles, why don't you just take the chance to get better?"
"So you want me to lie? I see Craig, even if I wish I didn't. There's nothing anyone can do about it!"
"Zayn, for gods sake, quit it already!"
"No. And if you're not gonna accept me for the person I am I don't need any of you anymore. I've found another friend now"
"What do you mean 'another friend'?"
"A girl who can see her dead sister and hate all her family and friends because none of them believe her, we have a lot in common.."
"Zayn, don't hate us! We've done nothing to hurt you!"
"Is that really what you think!?"
"Whatever, we'll come looking for you if you don't come ba-" började han men hann inte avsluta meningen innan jag la på i örat på honom. Om de inte tänkte acceptera mig för den jag var behövde jag ingen av dem i mitt liv längre, så var det bara..
Kolla in inlägget under om ni inte hann läsa det innan, okej? Haha annars kommentera och ha det så bra så skriver jag nästa del på lördag :)
Kolla in inlägget under om ni inte hann läsa det innan, okej? Haha annars kommentera och ha det så bra så skriver jag nästa del på lördag :)