Don't waste it - Del 11
Detta har hänt..
"I know this is kind of awkward, but.. what would you call us if someone asked you?" frågade Niall plötsligt, vilket chockerade mig en aning. Vad menade han med det?!
"I don't understand what you mean." sa hon ärligt, och flinade blygt.
"I mean.. would you call us guests, friends.. Maybe something more in the future?" jag bokstavligt talat tappade hakan...
Harry
"What Niall tries to say here.. What he wants to know is.. If you still think we should get away from your house? If we takes to much space and attention." skyndade jag mig att säga, allt för att rädda situationen. Sen att jag lät som en fullständigt pantad nolla gjorde bara saken bättre, kanske skulle det dra uppmärksamheten från Nialls korkade fråga.
"What?" frågade Zoey förvirrat, som om inte förstod alls vad vi pratade om.
"If you could decide, would you make us go away?" frågade jag igen, den här gången mycket mer säker på vad det var jag pratade om.
"No, I actuallt think this is quite fun, how strange that even sounds. I mean, at first I thought you were a bunch of divas or something, but now that I know you a bit more I see that you're actually nice people." svarade Zoey tankspritt, med blicken överallt förutom på oss. Jag nickade intresserat för att göra mitt skådespel ännu mer trovärdigt, samtidigt som jag över bordet gav Niall en mental örfil. Hur i hela friden kom han på att han skulle fråga det där?
"That's good, we don't want to cause any trouble." sa Louis vanligt. Jag gav honom en tacksamt leende, som för att visa att jag uppskattade att han försökte hjälpa mig. Om det nu var det han gjorde, det kunde jag ju inte veta säkert.
"You d-" hon gjorde en kort paus. "Don't worry about that." sa hon sedan istället för att fortsätta på den mening hon startat innnan.
"What do you mean?" frågade jag genast, helt övertygad om att det var någonting hon inte berättade för oss.
"No, it's nothing." svarade hon snabbt, och gav oss ett osäkert leende.
"We may not have known you more than a couple of days, but I can see that you're not telling the truth." sa jag försiktig, rädd att göra henne upprörd.
"When I say it's nothing you nod and smile. I just said that I don't want you to move, don't make me change that." svarade hon, nästan hotfullt.
"Just shut up, Harry. You always talk more than you should." sa Niall plötsligt, vilket kom som en stod förvåning. Först trodde jag att han skämtade eller något, men sedan slog det mig: han försökte få pluspoäng genom att ställa sig på Zoeys sida. Den lilla parasiten.
"You know that's not true.." mitt svar var iskallt, men det jag planerade att fortsätta med var ändå lite värre.
"Just don't go there, we're here to have fun and hang out as friends, remember?" frågade Zoey, vilket genast fick mig att stoppa alla ord jag hade samlat på tungan. "Eat your ice cream instead of talking."
Zoey
Jag måste säga att jag blev riktigt förvånad av det uppförande killarna visade vid glassbaren, det var inget jag sett hon någon av dem innan. De verkade både förvirrade och nästan fientliga mot varandra, som om de tävlade om att få min uppmärksamhet eller något liknande. Vad det än var tyckte jag inte om det.
När vi ungefär tjugo minuter senare kom ut från glassbaren var det fortfarande närmare två timmar var tills mamma skulle komma tillbaka, vilket innebar att jag skulle bli tvungen att hitta på något mer att sysselsätta oss med. Frågan var bara vad det kunde vara, här fanns inte alls mycket att göra.
"So.. Um.. What do you want to do now?" frågade jag osäkert. Jag visste att det var praktiskt taget omöjligt för dem att svara på frågan, eftersom att de inte varit här tidigare. Och det jag slängt ur mig innan om att man antagligen kunde göra det mesta man kunde göra i London var förståss inte sant. Staden var inte alls stor, stod man på torget kunde man se i stort sett allt man kunde roa sig med här. Men jag kände ändå att jag var skyldig att fråga, så att jag inte skulle framstå som en diktator eller något. Jag ville ju att de skulle vara med och bestämma, även om de inte riktigt vad de kunde välja mellan.
Killarna såg frågade på varandra en liten stund, utan att komma fram till något vettigt svar.
"We could just sit down somewhere and talk." föreslog jag i all hast, även om jag själv inte var värst sugen på det. Men det kunde duga tills jag kom på något bättre.
"Yeah, that sounds nice!" sa Niall snabbt. Jag kunde inte riktigt avgöra vad det var med killen, han verkade mer framåt än de andra, och på något sätt.. Annorlunda. Som om han ville skilja sig från de andra, och inte bara vara en i mängden. Nu var väl fem kanske inte mycket till mängd, men jag tyckte i alla fall om att han inte stod bakom någon annan och bara hängde på, något jag ibland kunde se hos de andra killarna. Dock kunde det vara lite jobbigt att ha honom överallt hela tiden också, men stod valet mellan det och en i mängden var det inte så svårt att välja. Det var mycket roligare att umgås med någon som inte var rädd att bjuda på sig själv, precis som jag.
"So, how far do you want to go with the horseriding?" frågade Liam efter en stunds allmän konversation. Vi hade satt oss på en av de långa bänkarna som stod uppradade bredvid en stor staty. Där hade vi full sikt över hela torget, så om något spännande hände skulle vi se det på en gång.
"As far as I can. It would be great if I could make a living out of it." svarade jag självsäkert, och satte vant tillbaka en röd hårslinga bakom ena örat.
"You're quite good, aren't you?" vad tusan svarar man på en sån fråga? "Klart jag är"? Pffts..
"I'm traning as hard as I can, and enter competitions as often as mom or dad can take me there." svarade jag avvikande. Det var väl kanske inte vad det väntat sig, men det var allt de skulle få.
"With other words: you're quite amazing?" trugade Harry.
"I let people decide on their own." svarade jag tillsut, i brist på annat.
"Okay, when can we do that?" frågade Zayn genast, han lät faktiskt intresserad. Ett stort leende tändes inom mig, var det möjligen så att de kunde vara intresserade av hästar, eller inbillade jag mig bara.
"Uhm.." sa jag utraget. "I have a competition this Saturday, maybe you want to come then?" egentligen hade jag inte behövt tänka efter innan jag svarade på det, eftersom att jag i princip räknade minuterna. Men jag ville inte låta allt för exalterad, ifall det nu var så att de bara låtsades vara intresserade för att göra mig glad.
"Just like that?" frågade han, aningens förvånad.
"What do you mean?"
"Dont you have to ask your parents or anything? Can you just bring us?"
"My competition, my decision."
"And do you want us there?"
"Of course I do! If you promise not to embarras me." jag blinkade med ena ögat, meningen var till endast för att reta dem. Egentligen ville jag inget hellre än att ha med dem. Jag vet inte riktigt varför, jag kände bara en plötslig längtan efter att visa dem vad jag kunde.
"How could we?" frågade Louis spelat chockerad.
"Well, you could do this..." sa jag tyst, ställde mig upp på bänken vi satt på och började så högt jag kunde sjunga på en låt jag av någon anledning haft på hjärnan större delen av dagen. "Mamma told me not to waste my life, he said spread your wings my little butterfly. Don't let what they say keep you up at night, and if they give you shhhh, then they can walk on b-"
"Please, that song is so twothousand and twelve.." sa Louis som en ursäkt att dra ner mig på bänken igen.
"It was actually just a year ago, and it's a good song. I can sing whatever I want!" klagade jag barnsligt. Sedan slet jag mig ur hans inte så fasta grepp och rusade ut på torget. När jag kommit bort till fontänen som sprutade vatten i alla möjliga riktningar började jag sjunga igen, samtidigt som jag framförde en steppliknande dans.
"My feet, feet can't touch the ground, and I can't hear a sound, but you just keep on running up your mouth yeah. Walk, walk on over there, cause I'm too fly to care, oh yeah. Your words don't mean a thing, I'm not listening, keep talking, all I know is.." det var inte mycket folk på torget just då, men jag hade ändå lyckats samla ihop en hel den fundersamma blickar. Gästerna på ett närliggande kafe hade alla blickarna vända mig, och en av servitriserna stod och stirrade på mig med öppen mun. Konstigt nog njöt jag av uppmärksamheten, så jag hoppade över kanten och fortsatte mitt framförande medan fontänens alla strålar blötte ner mig. Vanligvis var jag inte så förtjust i vatten, men när jag såg killarnas reaktioner ångrade jag inte att jag nu var nästintill dyngsur. Niall, Louis och Harry vek sig dubbla av skratt, medan Liam och Zayn bara såg på mig med uppspärrade ögon.
Woah.. - That's actually all I have to say.. Klaga gärna på mig om det är någon som är fel, jag är villig att ändra på något om det kan göra novellen bättre :D