Don't waste it - Del 9
Detta har hänt..
"First: they think that we've kidnapped the boys living in our house, second: a paparazzi caught a picture of them when Paul left them here, and third: because we didn't want to worry you." svarade mamma metodiskt, fortfarande någolunda lugn.
"And what does that mean?" frågade jag allvarligt, nu mer oroad än upprörd. Visst vad jag väl en del av varje, men oron drog ifrån en bit. Dock skulle det antagligen ändras så fort jag fått ta in allt, för det här var långt ifrån okej. Vi har väl för tusan inte kidnppat någon! Vad är det för jävla nonsens..?!
Louis
Hela den natten blev jag av någon anledning torterad av en hemsk dröm som på olika sätt försökte visa mig att Zoey inte var rätt för mig. Jag hade ingen aning om var det berodde på, men jag vägrade tro på den. Hon verkade dock ha siktet helt och hållet inställt på Niall, men jag tänkte minsann inte ge upp utan åtminstonde försöka. Hon var en superskön tjej, så det var väl egentligen inte så konstigt att jag tyckte om henne.
Just när jag höll på att bli galen av den störande drömmen fick jag en kudde slängd i ansiktet, vilket gjorde at jag med ett ryck vaknade och satte mig förvånat upp i sängen. Sedan kastade jag en förvirrad blick på Liam, så låg helt ostörd och sov i sin säng.
"Liam?" frågade jag oroat. Han och jag var de enda i rummet, så om han låg och sov måste jag ha kastat kudden på mig själv, vilket inte låter särskilt troligt. "Liam, for god's sake, you cen't be asleep..!" försökte jag, men fick ändå ingen reaktion.
"IMMAKILLYOULOUIS!!" garderobsdörren flög upp, och en lång, svart gestalt flög ut. Istället för att betrakta den skrikande gestalten flög jag instinktivt upp ur sängen och skrek rakt ut. Sedan kastade jag mig över Liams säng för att så snabbt som möjligt komma till dörren som ledde ut ur rummet. Den svarta egestalten var tätt bakom mig, och enligt hans -jag antog att det var en han- tunga steg kom han bara närmre och närmre. Eftersom att jag fortfarnde inte kände till alla rum i den här huset visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen, och det slutade med att jag stod vid slutet av korridoren, och enda sättet att komma därifrån var att möta den långa, svarta.. vad det nu var. När jag än en gång skrek för livet började han plötsligt skratta åt mig, vilket jag först fann mycket konstigt. Men det tog mig inte lång tid att inse vem skrattet tillhörde, och då blev jag mer förbannad än livrädd.
"What the hell, Harry?!" skrek jag till honom, och slog till honom över vad jag antog var hans kind. Det var lite svårt att säga, eftersom det svarta skynket han bar täckte i stort sätt hela honom. Men han drog snart av sig det, och la handen över det röda märke som sakta började ta form över kinden, alltså hade jag träffat rätt.
"You should have... seen your... face!!" pressade han fram genom skattet. Jag gav honom en sista irriterad blick, och trängde mig sedan förbi honom för att ta min tillbaka till sovrummet. Där inne hittade jag resten av gänget, som alla skrattade så mycket att de knappt kunde andas.
"You were on this too, weren't you?" frågade jag Liam, som så oskyldigt legat och 'sovit' när jag vaknade.
"I was." bekräftade han stolt medan han la upp täcket jag rivit ner när jag tog mig över hans säng.
"And you too?" frågade jag Zayn och Niall. Båda nickade. "Why.. What was that good for?" frågade jag surt.
"We wanted to try some new way of getting you out of bed." erkände Niall, som om det var det självklaraste någonsin. "It was kind of cool."
"Why didn't you try it at Niall och Zayn, they always sleep longer than me!" klagade jag högljutt.
"Yeah, that's exactly why. We've tried a million different ways of waking them up, but we had no idea about how you react at such things." svarade Harry, som nu var i rummet med oss. Jag gav honom en av mina hotfulla blickar igen, och gjorde sedan mitt bästa för att inte tänka på vad han gjort.
"You could.. Have.. No, I don't know.." sa jag uppgivet, och slog mig ner på min säng med en lättad suck. Jag kanske borde vara glad att det inte var någon känslokall yxmördare i alla fall, även om det faktum att mina egna vänner var redo att riskera mitt liv för att väcka mig.. "Would you just stop laughing?!" sa jag sedan, eftersom att jag tyckte att deras skratt påminnde alldeles för mycket om seger. En seger jag inte alls gillade..
"On come on, Lou! You would have laughed to if you were on the other side." trugade Liam, men inte ens det fick mit på bättre humör.
"Yeah, maybe I would have, but now I weren't, so I'm not lughing. I almost died, I think I got a heartattack or something!" klagade jag, även om jag visste att det egentligen inte gjorde någon nytta. Jag hade aldrig någonsin varit så rädd i hela mitt liv, men vad jag än gjorde var det ingen som kunde vrida tillbaka tiden och se till att det inte hände. Så.. Varför kunde jag inte bara skratta åt det..? Det måste ha sett ganska roligt ut, trots allt..
Och med den tanken i huvudet började jag hejdlöst skratta så jag nästan blev blå i ansiktet.
"Lou, are you okay?" frågade Harry, som nu plötsligt verkade en aning orolig.
"I don't think he is.. Do you think we should tell Zoeys mum and dad?" frågade Niall ironiskt, samtidigt som han själv försökte hålla sig för skratt.
"Louis!" nästan skrek Harry, och slog lätt till mig över kinden. Jag antog att det var hämden från vad jag gjort mot honom, ändå slog jag tillbaka. Jag hade ingen aning om varför, men antagligen var det den skruvade sidan av hjärnan som tog över, och det fanns inget jag kunde göra för att stoppa den.
När jag hade lugnat ner mig tillräckligt mycket för att kunna föra ett normalt, sansat samtal kom vi fram till att vi borde göra oss klara och gå ner för att se om någon annan var vaken. De borde ha hört mitt panikslagna skrik, så någon borde vara vaken, kom vi överens om. "If they weren't awake before they should be now" tyckte Niall. Men när vi väl kom ner för trappan var det ingen där, och det enda som tydde på att någon varit där sedan igårkväll var två halvfulla kaffekoppar som stod placerade på köksbordet. För övrigt var det ganska dött, förutom oss var det inget som hördes.
"Where do you think they are?" frågade jag, som om jag förväntade mig att någon annan skulle veta det. Liam la genast handen över en av kaffekopparna, och sa sedan:
"It's still warm, thet can't have been away for too long."
"Good work, Sherlock Holmes, do we have any other clues?" frågade jag ironiskt, och fick med det samma en ond blick av Liam. Trots det kunde jag inte låta bli att flina lite.
"There's an idiot twelve o'clock, he might know something." svarade han, vilket såklart fick mina ögon att vandra upp mot klockan som satt över dörren.
"It's only half past nine, I wonder who's the idiot." sa jag fyndigt, och gav honom en utmanande blick. Harry och Zayn brast genat ut i gapskratt bakom mig, medan Niall och jag stod och såg ut som frågetecken.
"You really are the idiot." konstaterade han segrande.
"I'm not folloing."
"That's what I mean."
"Thant's not nice."
"So..?"
"Morron.."
"Idiot."
Vi fortsatte vår meningslösa konversation en liten stund till, och sedan återgick vi till att försöka ta reda på var alla kunde vara. Vi kom fram till en hel del korkade saker, men när de kom tillbaka visade det sig att det var något helt annat. De hade varit ute på promenad för att ostört kunna prata om någonting vi inte fick veta av. I vanliga fall skulle jag ha blivit alldeles till mig av nyfikenhet, men nu kunde jag lätt skaka av mig det och hjälpa till att plocka fram frukosten.
"I was planning to go to town later, would you like to come with me?" frågade Mona, vänd mot Zoey. "Maybe you can take the boys too?"
"I could.." svarade Zoey utdraget. "If you guys want to?"
Vi såg på varandra en kort stund, sedan svarade Liam:
"If it isn't any trouble?"
"Of course it isn't! We'll just take the big car, so can all of you come!" sa Mona glatt och bekymmerslöst. Jag antog att hennes glada humör var aningens fejkat. Eftersom att de var tvugna att dra iväg Zoey för att prata med henne måste det ha varit något allvarligt, vilket ingen av dem visade tecken på just nu...
Imorgon kommer jag antingen vara den gladaste människan på hela jordklotet, eller det suraste varelse som någonsin existerat. Antar att iaf någon kan gissa varför, annars... lär ni få reda på det imorgon xD
Och om ni är lite söta och har tråkigt kan nu följa mig och Amanda -som lät mig skriva halva den här delen när jag var med henne förut, tack till dig cupcake!♥- på instagram :) Jag heter 1Ds_little_soldier, jag följer tillbaka alla som frågar, och Amanda heter directioner_manda, hon följer tillbaka de hon känner för -hon följer dig säkert om du bara frågar xD Kraam ♥