Unstoppable - Del 17
Milena
När jag kom ut i köket den morgonen för att äta frukost satt Harry där och väntade på mig. Han sa något om att Liam var tvungen att vara någonstans just då, men jag visste att det inte var sant. Han ville bara att Harry skulle köra mig till skolan så att han kunde prata med mig, vare sig jag ville eller inte. Och prara gjorde han; under hela frukosten och nästan hela vägen till skolan. Antalet gånger han sa 'förlåt mig' var oräknerligt och allt annat han sa hängde inte ihop för fem öre. Jag hade försökt sätta mig i baksätet för att inte behöva möta alla hans blickar, men han insisterade på att jag skulle sitta bredvid honom. Jag ville inte vara otrevlig, så det var där jag satte mig.
"What are you doing after school?" frågade han när vi svängde in på gatan där min skola låg. Jag kunde mycket väl gå sista biten, men Harry lät mig inte, sa något om att han ville se så jag kom fram säkert.
"I guess I'll hang out in the park for a couple of hours, and then sleep at a hotel or something. I ain't going home." svarade jag med blicken fäst på mina smutsiga tygskor.
"You could... be with us for the day, and then crasch in Liams apartment again. I'm sure he doesn't have anything against living with me for a couple of days, you can stay as long as you need." sa Harry och slet blicken från vägen för att se på mig en kort stund. Jag vågade fortfarande inte möta hans blick, men skorna började bli tråkiga, så jag såg upp mot vägen istället.
"No, that's just too much, I can't let you guys do that for me." svarade jag samtidigt som jag skakade på huvudet.
"You could... be with us for the day, and then crasch in Liams apartment again. I'm sure he doesn't have anything against living with me for a couple of days, you can stay as long as you need." sa Harry och slet blicken från vägen för att se på mig en kort stund. Jag vågade fortfarande inte möta hans blick, men skorna började bli tråkiga, så jag såg upp mot vägen istället.
"No, that's just too much, I can't let you guys do that for me." svarade jag samtidigt som jag skakade på huvudet.
"What, no, how could that be too much?" frågade han oförstående.
"Well.. We just got to know each other, you don't have to do things like that for me already."
"Well.. We just got to know each other, you don't have to do things like that for me already."
"But you need it now, when should we help you if not now?"
"When I have talked to dad, when he threws me out from the window, or something." svarade jag med ett ironiskt skratt.
"It's not funny." sa han sammanbitet. "How could you even joke about that?"
"I don't know.. I'm scared." sa jag ärligt, och gjorde allt jag kunde för att hålla inne tårarna. Det funkade, men det var inte lätt.
"When I have talked to dad, when he threws me out from the window, or something." svarade jag med ett ironiskt skratt.
"It's not funny." sa han sammanbitet. "How could you even joke about that?"
"I don't know.. I'm scared." sa jag ärligt, och gjorde allt jag kunde för att hålla inne tårarna. Det funkade, men det var inte lätt.
"When does your last lesson end?"
"About half past four."
"Good, I'll be here. Then you can decide whether you want to hang out with us at the apartments, or alone in the park." sa han när han hade parkerat på parkeringen intill skolan. För första gången sedan frukosten mötte jag hans blick. Jag kunde inte riktigt avgöra vad det var jag såg, men det var någon blandning av medlidande, oro och något annat jag inte kunde sätta fingret på.
"Thank you so much, see you then." sa jag och gav honom ett leende. Jag tvekade i någon sekund, men bestämmde mig sedan för att ge honom en kram. Så jag böjde mig över till hans sida av bilen, och la armarna om honom i en snabb kram. Han blev riktigt förvånad, men kramade mig i alla fall tillbaka. "I have to go now, bye."
"Thank you so much, see you then." sa jag och gav honom ett leende. Jag tvekade i någon sekund, men bestämmde mig sedan för att ge honom en kram. Så jag böjde mig över till hans sida av bilen, och la armarna om honom i en snabb kram. Han blev riktigt förvånad, men kramade mig i alla fall tillbaka. "I have to go now, bye."
"Okay, see you later." sa han precis innan jag öppnde dörren och gick ut. Jag gav honom ett sista leende när jag passerade fönstret på förarsidan, och sedan gick jag med sjävsäkra steg över skolgården. Allas blickar verkade vara vända mot mig och Harry, men jag gjorde mitt bästa för att inte ta åt mig dem. Alla var inte posetiva, om man säger så.
"Who do you think you are, showing up here with Harry Styles?!" röt Emilia bakom mig och ryckte tag i min axel. Jag vände mig snabbt om för att se henne i ögonen.
"Oh, looks like someone finally decided to show up in school." sa jag stöddigt och satte armarna i kors över bröstet.
"Who do you think you are, showing up here with Harry Styles?!" röt Emilia bakom mig och ryckte tag i min axel. Jag vände mig snabbt om för att se henne i ögonen.
"Oh, looks like someone finally decided to show up in school." sa jag stöddigt och satte armarna i kors över bröstet.
"You didn't come home yesterday, do you have any idea about what dad put me through because of you?!" hon ignorerade min stöddiga kommentar, och gick direkt på vad det var hon tydligen ville prata om, inför hela skolan.
"Do you have any idea about how less I care? This much.." sa jag och höll upp fingrarna ungefär en halv centimeter ifrån varandra.
"That is not okay." väste hon. Till skillnad från Emilia ville jag inte ställa till med någon stor scen mitt på skolgården, så jag försökte flytta den genom att börja gå mot skolan. Men det gick hon inte med på. "Don't you dare ignore me!"
"Emilia! Listen to youself! We used to be best friends, and now you're yelling at me for not being home one night. Can't you even hear how stupid that sounds?!" sa jag sammanbitet. Jag försökte att hålla rösten nere för att inte alla skulle höra, men det verkade som att alla här hade väldigt bra hörsel, för alla fortsatte lyssna. "So, if you excuse me I have a class to go to..."
Harry
När Milena hade lämnat bilen stod jag kvar på parkeringen och bara kollade efter henne en liten stund. Hon såg rätt självsäker ut när hon gick över skolgården, och även när hon mötte Emilia höll hon huvudet högt. Mer än så hann jag inte stanna för, då Liam ringde mig för att fråga hur det hade gått.
"It's almost halv past nine, Milenas class should have started about now. So, how did it go?" frågade han så fort jag tryckt på svara.
"When she found me in the kitchen she tried to ignore me, but after a while she let me explain, and I think it's good now. She smiled at me when she left the car, and she might come over after school." berättade jag stolt när jag svängde ut på vägen för att åka hem igen.
Lessen för att jag inte skrev igår(inte så bra slut heller..) jag har sovit över hos en kompis hela helgen och ja.. Jag hade inte tid ^^ Men nu har vi kollat på film typ hela dagen, så jag har skrivit samtidigt. Det kanske inte blev så bra, men det blev i alla fall någonting. Hehe. kram :)
"It's almost halv past nine, Milenas class should have started about now. So, how did it go?" frågade han så fort jag tryckt på svara.
"When she found me in the kitchen she tried to ignore me, but after a while she let me explain, and I think it's good now. She smiled at me when she left the car, and she might come over after school." berättade jag stolt när jag svängde ut på vägen för att åka hem igen.
Lessen för att jag inte skrev igår(inte så bra slut heller..) jag har sovit över hos en kompis hela helgen och ja.. Jag hade inte tid ^^ Men nu har vi kollat på film typ hela dagen, så jag har skrivit samtidigt. Det kanske inte blev så bra, men det blev i alla fall någonting. Hehe. kram :)
Jag ska försöka skriva en till senare idag, men vi får se hur det går med det x)