Summerlove - Del 7
Jag backade långsamt från spegeln enda tills jag gick in i bänken som var bakom mig. Då gled jag sakna ner på golvet och satte upp knäna mot hakan. Efter en liten stund hördes killarnas snabba steg i trappan, och jag släppte inte spegeln med blicken. Någon hade med röd text skrivit "I'm watching you" och jag är helt hundra på att det bara hade varit jag här inne.
- What is it?! Frågade Louis oroligt när de kom inspringandes i badrummet. Jag behövde inte bry mig om att svara, för de såg texten med det samma som de kom in i rummet.
- What the hell..? Sa Niall undrande.
- Have you done that? Frågade Liam och jag ändrade min blick från livrädd till en aning irriterad för att sedan vända den mot honom.
- Why on earth would I do that? Frågade jag och han ryckte på axlarna.
- Then who did it? Frågade Zayn och nu var det jag som ryckte på axlarna. Sen berättade jag om den jag hade sett i spegaln, färgurken som ramlade, och att det sedan hade stått sådär på spegeln.
- Is it ghosts? Frågade Louis dramatsikt.
- Oh, there is no ghosts your little girl.. No offence. Sa Zayn och kollade på mig. Jag skrattade lite åt både det han hade sagt och Louis reaktion på det.
- None taken. Lovade jag och blinkade med ena ögat mot Zayn.
- I don't like this room, can we please go somewhere else? Frågade Niall som tydligen var lika rädd som jag.
- Are you scared? Frågade Louis retsamt och jag nickade, även om det inte var mig han pratade med.
- I am, let's go. Sa jag och drog med mig killarna ut ur badrummet.
Men det visade sig att det antagligen hade varit smartare att stanna där inne. När vi kom tillbaka till rummet jag skulle måla i fanns ett meddelande skrivet i bått över hela väggen. Den här gången stog det "Just because I'm gone doesn't mean I'm gone...". Jag kollade runt i rummet och noterade att en av mina penslar var använda till att måla meddelandet, och nu låg den avknäckt på golvet brevid den blåa färgburken.
- I think who ever did it is angry.. Sa jag och pekade på penseln. Niall tog ett steg mot den, och Liam stoppade honom straxt innan han rörde den.
- If we give it to the police they might be able to find fingerprints on it. Sa han och Niall backade snällt undan.
- Smart...
- Are you crazy? We can't tell the police! We can't tell anyone! It's no one besides us in this house, it must be ghosts! Sa jag och dom kollade på mig som om jag vore skvatt galen. Men jag stog fast vid min tro på spöken, och det skulle jag alltid göra! Vart är det annars människor tar vägen när de lämnar jorden? Det var det ingen som tänkte på!
- There is no ghosts sweeite.. Sa Harry och la en arm över mina axlar.
- We have to tell the police, this is not okay! Sa Zayn och jag nickade långsamt.
Zayn
Samtidigt som jag uttalade den meningen började en konstig tanke växa fram i mitt huvud. Tänk om det var Miranda som gjorde såhär för att skrämma oss? Det kunde ju vara så, men borde hon inte ha sagt något vid den här tiden nu då? Om Liam är berädd att ringa polisen kan det ju inte vara så smart att fortsätta... Jag kan tänka mig att det är ganska hög böter på att lura polisen med ett falskt brott.
- Zayn..? Sa Louis och veveade med handen framför mitt aniskte. Jag skakade lätt på huvudet för att komma tillbaka till verkligheten, och han skrattade lite åt mig när han märkte att jag hade varit helt borta.
- What? Frågade jag en aning irriterat, men egentligen hade jag ingen aning om vad jag var irriterad över.
- Can you? Frågade Louis och antog att jag fattade vad han pratade om - vilket jag inte gjorde.
- Can I what?
- Can you call the police? Frågade han och jag nickade.
- Yeah. Sa jag och drog fram min mobil ur bakfickan. Innan jag slog in nummret kastade jag en kort blick åt Mirandas håll, men hon såg inte alls ut at ha något emot att jag ringde längre.
- Just want to make sure. It isn't anyone who's joking now, right? I think it can be very expensive if it is. Frågade jag allvarligt och Louis kollade förvånat på mig.
- We were all in the same closet looking for clothes, and she was in that bathroom with the "ghost". Who else is here? Frågade han och kollade sig omkring, även om han visste att det inte var någon annan här.
- Just checking.. Sa jag och slog in nummret som var till "vanliga polisen" - om man nu säger så. Det var alltså inte den som kom med blåljus om man ringde, utan den andra, lite mer diskreta.
Jag fick berätta många gånger vad som hade hänt innan han äntligen fattade att jag menade allvar. Han trodde väl att jag var helt från vettet när jag ringer och säger att någon som inte finns går runt i vårat hus och skriver meddelanden i olika färger. Säger man det låter det ju som att man kommer direkt från mentalsjukhuset...
Jaa.. Det blev inte jätte bra, men det blev ett iallafall. Haha, nu får ni kommentera! Kom igen nu, jag ser ju att ni går in här! :) <3
- What is it?! Frågade Louis oroligt när de kom inspringandes i badrummet. Jag behövde inte bry mig om att svara, för de såg texten med det samma som de kom in i rummet.
- What the hell..? Sa Niall undrande.
- Have you done that? Frågade Liam och jag ändrade min blick från livrädd till en aning irriterad för att sedan vända den mot honom.
- Why on earth would I do that? Frågade jag och han ryckte på axlarna.
- Then who did it? Frågade Zayn och nu var det jag som ryckte på axlarna. Sen berättade jag om den jag hade sett i spegaln, färgurken som ramlade, och att det sedan hade stått sådär på spegeln.
- Is it ghosts? Frågade Louis dramatsikt.
- Oh, there is no ghosts your little girl.. No offence. Sa Zayn och kollade på mig. Jag skrattade lite åt både det han hade sagt och Louis reaktion på det.
- None taken. Lovade jag och blinkade med ena ögat mot Zayn.
- I don't like this room, can we please go somewhere else? Frågade Niall som tydligen var lika rädd som jag.
- Are you scared? Frågade Louis retsamt och jag nickade, även om det inte var mig han pratade med.
- I am, let's go. Sa jag och drog med mig killarna ut ur badrummet.
Men det visade sig att det antagligen hade varit smartare att stanna där inne. När vi kom tillbaka till rummet jag skulle måla i fanns ett meddelande skrivet i bått över hela väggen. Den här gången stog det "Just because I'm gone doesn't mean I'm gone...". Jag kollade runt i rummet och noterade att en av mina penslar var använda till att måla meddelandet, och nu låg den avknäckt på golvet brevid den blåa färgburken.
- I think who ever did it is angry.. Sa jag och pekade på penseln. Niall tog ett steg mot den, och Liam stoppade honom straxt innan han rörde den.
- If we give it to the police they might be able to find fingerprints on it. Sa han och Niall backade snällt undan.
- Smart...
- Are you crazy? We can't tell the police! We can't tell anyone! It's no one besides us in this house, it must be ghosts! Sa jag och dom kollade på mig som om jag vore skvatt galen. Men jag stog fast vid min tro på spöken, och det skulle jag alltid göra! Vart är det annars människor tar vägen när de lämnar jorden? Det var det ingen som tänkte på!
- There is no ghosts sweeite.. Sa Harry och la en arm över mina axlar.
- We have to tell the police, this is not okay! Sa Zayn och jag nickade långsamt.
Zayn
Samtidigt som jag uttalade den meningen började en konstig tanke växa fram i mitt huvud. Tänk om det var Miranda som gjorde såhär för att skrämma oss? Det kunde ju vara så, men borde hon inte ha sagt något vid den här tiden nu då? Om Liam är berädd att ringa polisen kan det ju inte vara så smart att fortsätta... Jag kan tänka mig att det är ganska hög böter på att lura polisen med ett falskt brott.
- Zayn..? Sa Louis och veveade med handen framför mitt aniskte. Jag skakade lätt på huvudet för att komma tillbaka till verkligheten, och han skrattade lite åt mig när han märkte att jag hade varit helt borta.
- What? Frågade jag en aning irriterat, men egentligen hade jag ingen aning om vad jag var irriterad över.
- Can you? Frågade Louis och antog att jag fattade vad han pratade om - vilket jag inte gjorde.
- Can I what?
- Can you call the police? Frågade han och jag nickade.
- Yeah. Sa jag och drog fram min mobil ur bakfickan. Innan jag slog in nummret kastade jag en kort blick åt Mirandas håll, men hon såg inte alls ut at ha något emot att jag ringde längre.
- Just want to make sure. It isn't anyone who's joking now, right? I think it can be very expensive if it is. Frågade jag allvarligt och Louis kollade förvånat på mig.
- We were all in the same closet looking for clothes, and she was in that bathroom with the "ghost". Who else is here? Frågade han och kollade sig omkring, även om han visste att det inte var någon annan här.
- Just checking.. Sa jag och slog in nummret som var till "vanliga polisen" - om man nu säger så. Det var alltså inte den som kom med blåljus om man ringde, utan den andra, lite mer diskreta.
Jag fick berätta många gånger vad som hade hänt innan han äntligen fattade att jag menade allvar. Han trodde väl att jag var helt från vettet när jag ringer och säger att någon som inte finns går runt i vårat hus och skriver meddelanden i olika färger. Säger man det låter det ju som att man kommer direkt från mentalsjukhuset...
Jaa.. Det blev inte jätte bra, men det blev ett iallafall. Haha, nu får ni kommentera! Kom igen nu, jag ser ju att ni går in här! :) <3