Summerlove - Del 8
Harry
Efter att ha stått och hållit om Miranda ett tag märkte jag att hon stog och och skakade. Jag släppte henne för att se om hon såg ut att må bra, och det gjorde hon. Det måste vara så att hon är rädd bara. Stackare.
- Are you scared? Frågade jag och man fick nästan anstränga ögonen för att se att hon rörde huvudet sakta upp och ner.
- Is't okay. It's probably just some kid messing with us. Sa jag och hon nickade igen, lite mer den här gången.
Efter ett tag plingade det på dörren och jag gick dit för att öppna. Utanför stod det en medelålders manlig polis med en schäfer. Jag backade diskret undan eftersom att jag inte var så värst förtjust i hela grejjen med hundar. De var antingen stora och lifsfarliga, eller små och opålitliga. De små rackarna kunde mycket väl få för sig att hoppa upp och bita mig i handen, och så skulle man få ett ärr där för resten av livet.. Men det här var inte en liten hund. Det var en stor buse, och jag hade inga planer på att vara nära den.
- I'm sorry, something in my head tells me to stay away from dogs, so I'm just gonna send someone else here. Come in! Sa jag och gick snabbt tillbaka till killarna och Miranda.
- It's a police with a dog. Someone go there and help him get here. I'll just... Be in my room or something. And you to.. Sa jag och drog med mig Liam upp för trappan. Jag kunde höra Louis skratta enda hit, men jag övertalade mig själv om att det var något annat han skrattade åt.
Miranda
Vi gick alla tillsammans för att hämta polisen, eftersom att ingen var helt bekväm med att gå själv i det här huset. När vi kom till hallen såg vi mycket riktigt en polis och en hund. Hunden var inte jättestor, så jag fattar inte riktigt varför Harry vart så rädd. Han var väl en liten fegis kanske.
Louis snackade med polisen ett tag, och då berättade han bland annat allt jag hade berättat för honom tidigare. Polisen trodde väl att det var något allvarligt problem med oss, och jag kunde förstå varför. Sättet Louis berättade det på gjorde att det lät som en spökhistoria istället för verkligheten.
- One of the messages is in the bathroom, and the other one is in here.. Sa Louis och visade vägen till det stora rummet. När vi kom in dit fästes min blick återigen på väggen, och att jag inte längre kunde hålla munnen stängd avslöjade hur förvånad/rädd jag egentligen var. Men denna gången var det av en helt annan anledning. Meddelandet var borta. Helt borta. Inte ett spår av det tidigare blåa meddelandet syntes, men penseln låg fortfarande avbruten brevid färgburken.
- It was here a minute ago, I promise! Sa Louis upprört och pekade på väggen. Polisen gav honom en blick som talade om att han tyckte att Louis var totalt dum i huvudet. Detta såg Louis, så han fortsatte mala på om ingenting i hopp om att övertala den skeptiska polisen.
- It was written in blue, and it covered the most of the wall. The one in the bathroom... We need to check if it's still there! Sa ha och började gå mot badrummet. Polisen gav mig en förvirrad blick, och jag nickade åt honom som en gest att följa efter Louis. Han gick motvilligt efter, och Zayn, Niall och jag var tätt bakom - rädda för att bli lämnade ensama.
När vi kom tillbadrummet var meddelandet borta, men den röda färgen som stänkt ut när burken for i golvet var kvar.
- What the hell?! HARRY!! Skrek Louis mot övervången och snart hördes Harrys snabba steg i trappan. Efter ett tag kom Liam också, och då kom jag på något överdrivet onödigt. Jag hörde skillnad på deras steg...
- What is it Louis? ... Dog...! Utbrast Harry när han kom in i badrummet och backade några steg för att inte stå för nära.
- Have you taken away the messages?! Frågade Louis irriterat och Harry vände sin blick mot spegeln. Man såg när han märkte att meddelandet inte var kvar, för all färg försvann ur hans ansikte.
- No...! Sa han och skakade på huvudet.
- Are you sure that you didn't just see wrong? Frågade polisen och jag skakade på huvet.
- I think we must have done.. I'm so sorry that we took your time, but we don't have to pay for this, right? Frågade jag och polisen skakade snabbt på huvudet.
- If there's nothing else I can do for you we can skip that part. Bye! Sa han och gick snabbt mot ytterdörren - antagligen väldigt lättad över att slippa oss galningar.
- See! No one can get it this clean so fast! Is someone here gonna change what they said about ghosts? Frågade jag och kollade på killarna, en efter en.
- I didn't said it wasn't ghosts. Sa Niall och jag log mot honom.
- That's good Niall. Anyone else? Frågade jag och såg på dem igen.
- I believe you.. Det var Harry som först hade erkännt detta, och jag log mot honom också.
- I do to. Sa Liam.
- Me to.. Det var Zayn. Alla blickar vändes mot Louis och han nickade långsamt. Han öppnade sakta munnen, och jag tror att han var like förvånad som vi andra över orden som kom ur hans mun;
- Same here...
FÖRLÅT att det dröjde så länge! Väldigt mycket nu.. Hoppas ni vill kommentera endå? :) <3