TBW a smile that could save a life # 9
Tidigare..
"They'll know somethings wrong if you don't lock the door", säger Sky och korsar armarna över bröstet i väntan på att jag ska låsa dörren. Nyckeln har jag i fickan så det skulle jag kunna göra direkt, men jag funderar på om jag ska låtsas som att nyckeln ligger där inne så att jag samtidigt kan hämta telefonen. Jag låtsas söka igenom fickorna för att senare konstatera att de inte ligger där, men jag sabbar för mig själv direkt när jag får nyckarna att skramla till i fickan. Då är det bara att låsa och följa med..
//Harrys perspektiv//
På tisdagen vaknar jag på vardagsrumssoffan med en fruktansvärd värk i nacken och saliv på hela kinden. Med en grymtning vänder jag mig om i hopp om att hitta en bekvämare position, men det är omöjligt, ju mer jag vänder på mig desto fler kroppsdelar börjar värka. Jag inser snart att jag inte har något annat val än att resa på mig och starta dagen, och gör det med en djup suck. När jag väl står upp vrider och sträcker jag på mig tills de tillfredsställande knäckningarna har gjort att min kropp känns helt utmattad, men ändå användbar.
Mitt skift på brandstationen börjar inte förrän senare idag så jag hade hoppats på att jag skulle kunna få sova ut lite, men klockan på väggen över tv:n skriker åt mig att jag inte har sovit mer än sex timmar. Inte nog med att den där klockan verkar ha gått omotiverat långsamt inatt, den ser även ut att dömma mig för någonting. Först kan jag inte komma på varför, men sen slår det mig; jag borde ha hört av mig till Melody för flera timmar sen! Jag var på jobbet när jag fick hennes sms så min tanke var att jag skulle ringa henne så fort jag kom hem, men när jag väl var hemma var klockan så mycket och jag var så trött att jag slocknade på soffan direkt. Jag vet om att hon borde vara på jobbet vid den här tiden, men för att visa att jag bryr mig och att jag finns här för henne skickar jag ändå iväg ett sms.
» I'm really sorry, I worked late last night and fell asleep as soon as I got home. I will come by before my shift today so we can talk. I love you «
Att bara skicka iväg ett sms känns otillräckligt, men för stunden finns det inte så mycket mer jag kan göra. Jag vet att Melody vanligtvis brukar vara hemma innan tre, vilket ger oss precis lagom mycket tid att prata innan jag måste vara på jobbet vid fyra.
Ännu är det flera timmar kvar tills jag behöver ge mig av till Melodys lägenhet och jag väljer att spendera dessa timmar på soffan, sittandes, och bara vila upp mig.
Precis som planerat beger jag mig till Melodys lägenhet när klockan är ungefär kvart i tre. Jag vill vara där så tidigt som möjligt för att vi ska få mer tid att prata och då kan jag även ägna en del av den tiden åt att be om ursäkt för att jag inte var tillgänglig igår.
Men när jag kommer till lägenheten är Melody inte där. Dörren är låst och hon svarar varken när jag ringer eller plingar på dörren, vilket kan betyda två saker: antingen är hon fortfarande kvar på jobbet och isåfall kanske hon jobbar sent idag, eller så är hon på väg hem och har glömt bort att slå på ljudet på telefonen. Det jag dock lägger märke till är att Melodys dörr inte ser ut som den brukar, till en början blir jag orolig att jag har gått fel. Det vanligtvis blanka, felfria träet har nu ett stort kryss inristat över hela dörren och ovanför handtaget sitter det en bit silvertejp. Det slår mig att det kanske är detta Melody vill prata med mig om och eftersom att det verkar allvarligt bestämmer jag mig för att vänta tills hon kommer hem.
Som tur är har jag nyckeln med mig, så jag låser upp och går in. I hallen ser allting ut som vanligt, det är lite stökigt men ingenting som man inte kan leva med. Jag fortsätter in i vardagsrummet för att slå mig ner i soffan medan jag väntar och upptäcker då att där, mellan soffkuddarna, ligger Melodys mobil. På det sättet är hon väldigt lik mig, hon tappar ofta bort sin telefon, inte konstigt att hon inte har svarat på hela dagen. Plötsligt blir jag tvärsäker på att hon är på väg hem, hon kan bara inte höra av sig för att mobilen ligger här.
Jag väntar in i det sista, men någon Melody dyker inte upp. Visst blir jag lite orolig, men det betyder egentligen ingenting, hon kanske skulle träffa Louis efter jobbet eller så är hon helt enkelt kvar på jobbet. Hur som helst så lär hon se mina meddelanden när hon väl kommer hem och då är jag övertygad om att hon kommer höra av sig igen.
Det är med dessa positiva tankar som jag lämnar lägenheten, låser dörren och börjar gå ner mot bilen för att åka till jobbet. Men väl ute på gatan, innan jag kommer fram till bilen, springer jag på den person jag har minst lust att träffa just nu.
"Sky, hello", säger jag med en diskret suck, plågsamt medveten om att vi inte direkt var överens sist vi sågs.
"Sky, hello", säger jag med en diskret suck, plågsamt medveten om att vi inte direkt var överens sist vi sågs.
"Hi, on your way to work?", frågar hon med ett överdrivet leende.
"Yeah, and actually I'm in a bit of a hurry so if you don't mind", ursäktar jag mig innan jag försöker komma förbi henne, men hon bara fortsätter prata.
"How's Melody?", frågar hon. "This is where she lives, isn't it?".
"Yes, it is. Uhm, she's.. great. Why?", frågar jag skeptiskt, det är inte likt henne att bry sig om någon annan än henne själv. Och hon borde inte veta var Melody bor, hon har aldrig varit här och jag kan inte minnas att vi någonsin har pratat om det.
"Nothing, just wondering", hon rycker på axlarna. "Well actually, I've realised that I haven't been so nice to her so I thought that I would just swing by and apologize to ger. I treated her like crap and she didn't deserve that".
"That's very nice of you Sky, but she isn't home right now, I was just dropping something off", säger jag, fortfarande lite tveksam till om hon verkligen bryr sig om Melody.
"Oh, it's probably true then..." säger hon tyst för sig själv, som om hon inte vill att jag ska höra vad hon säger, ändå säger hon det så pass högt att jag klart och tydligt uppfattar meningen. Jag vet inte om detta är ännu ett av hennes trick eller om hon faktiskt vet någonting om Melody, men jag tänker att jag inte har så mycket att förlora på det så jag kan lika gärna spela vidare.
"Oh, it's probably true then..." säger hon tyst för sig själv, som om hon inte vill att jag ska höra vad hon säger, ändå säger hon det så pass högt att jag klart och tydligt uppfattar meningen. Jag vet inte om detta är ännu ett av hennes trick eller om hon faktiskt vet någonting om Melody, men jag tänker att jag inte har så mycket att förlora på det så jag kan lika gärna spela vidare.
"What's true?", frågar jag med en spelad nyfikenhet.
"Oh no, nothing", säger hon och viftar bort det. "I couldn't, I've already messed up too much for the two of you", säger hon med ett falskt leende.
"I'm not gonna arge with that", jag himlar diskret med ögonen. "But come on, just tell me".
"Well, I heard that there is another guy...", säger hon utan att titta på mig. "I'm so sorry Harry".
"Don't worry, you're wrong. Who told you that?", frågar jag lugnt, övertygad om att det hon säger inte stämmer.
"A friend of mine works with her, apparently she was asking her colleagues for advice or something", hennes lögn måste vara väldigt inövad, det låter nästan som att hon själv tror på det hon säger.
"Your friend doesn't know what's she's talking about. And besides, if you have a friend that works with her you should know that Melody is still at work and that's why she's not home", säger jag självsäkert, fast besluten om att inte falla för det Sky säger.
"She didn't tell you?", frågar Sky, givetvis utan att säga vad det handlar om. Jag suckar och skakar på huvudet för att signalera att jag verkligen inte har tid för det här innan jag fortsätter gå mot min bil. "Melody took the week off, she hasn't been at work since yesterday before lunch. Apparently she didn't feel well", ropar Sky efter mig. Det hon säger gör mig förvånad, så förvånad att jag stannar upp för en kort stund. Om Melody inte är på jobbet, var är hon då? Och om det nu ligger någon sanning i det Sky säger, kan det vara så att killen är Louis? Om så är fallet kan jag i alla fall vara säker på att det inte har hänt någonting mellan dem, men skulle hon verkligen gå direkt till Louis om jag inte hörde av mig på ett par timmar? Jag vet om att de kommer väldigt bra överens, men det är trots allt inte så länge sen de träffades.
Tidsbristen och den tillfälliga förvirringen gör att jag har väldigt svårt att få ihop den här ekvationen så jag bestämmer mig helt enkelt för att inte tro på det Sky säger. Chansen att hon säger allt det här för att förvirra och göra mig osäker är väldigt stor.
Mitt skift varar i nästan tolv timmar och till min stora besvikelse får jag roa mig med sysslorna på stationen större delen av den tiden. Så lite som två gånger får vi åka iväg och göra nytta; första gången på en bilolycka där ingen var skadad och andra gången till ett kontor där en kille hade "råkat" elda lite i en soptunna. Hela arbetspasset passerar och jag kan inte låta bli att grubbla över hur lite nytta jag gör på stationen och hur mycket nytta jag hade kunnat göra om jag hade varit med Melody istället. Hade inte klockan varit orimligt mycket vid slutet av mitt skift hade jag åkt hem till henne direkt, jag står inte ut med att inte veta var hon är, hur hon mår och vad det var hon ville prata om.
//Melodys perspektiv//
Utrymmet jag befinner mig i är mörkt, kallt och fuktigt och stolen jag sitter på är hård och obekväm. Mina händer är bundna bakom stolens ryggstöd, mitt huvud hänger hjälplöst framåt och mina nakna fötter vilar mot det kalla golvet. När jag vaknar har jag ingen aning om var jag är eller varför jag är här, men ju längre jag sitter där, ju mer kommer jag ihåg.
Sky kom till min lägenhet och tvingade mig därifrån, inte rädd för att visa kökskniven hon hade med sig. Ute på gatan stod en stor skåpbil, en firmabil, och väntade på oss. För att inte väcka allmänhetens uppmärksamhet var jag tvungen att låtsas som att jag frivilligt gick in i bilen, hade jag valt att försöka ställa till med någonting hade Sky utan tvekan använd sitt vapen. I skåpbilens lastutrymme var det mörkt och som om inte det vore nog fick jag någonting över huvudet som gjorde att det blev ännu mörkare. Redan där band de fast mina armar bakom ryggen och efter det kom sticket. Ett snabbt stick i överarmen, sedan hade jag väldigt svårt att hålla mig vaken.
Jag har ingen aning om hur lång tid det har gått sen jag lämnade lägenheten, hur länge jag har varit medvetslös. Det enda jag vet är att jag är hungrig, utmattad och genomfrusen, det måste ha gått flera timmar, om inte en hel dag. Vid det här laget måste Harry ha sett mina meddelanden, han vet om att det är något viktigt jag vill prata om. Förhoppningsvis fick det honom att åka hem till mig, se att dörren blivit vandaliserad, gå in och märka att telefonen var där men inte jag och kanske till och med se kameran. Lägger han ihop allt det med det faktum att jag sa att vi behövde prata om någonting viktigt borde han förstå att någonting är fel. Kanske kan det till och med få honom att titta på materialet från kameran och på så vis se att det är Sky som ligger bakom det här.
Samtidigt som jag föreställer mig det bästa scenariot far en plågsam rysning genom hela min kropp. Sky var aldrig inne i lägenheten, tänk om kameran inte fångade henne. Isåfall kan det lika gärna ta flera dagar innan någon märker att något är fel.
Plötsligt öppnas dörren och Skys giftiga röst ekar i det tomma rummet, vilket får mig att hoppa till.
"Don't say I didn't warn you...", hånar hon. Det är inte förrän jag ska kasta ur mig ett bittert svar till henne som jag lägger märke till att jag har någonting för munnen som hindrar mig från att prata. Denna insikt stressar upp mig mer än den borde, plötsligt känns det som att jag inte kan andas. "I just ran into Harry, apparently he was dropping something off at your apartment, but you weren't there". Sky kommer fram till mig och drar den platta delen av knivens blad mot min panna. Jag drar häftigt efter andan och försöker sitta så stilla som möjligt. "I couldn't help but tell him about the new guy you've been seeing, your colleauge, my friend, told me everything about it..", hon går ett varv runt min stol, det är uppenbart att hon försöker psyka mig. Både hon och jag vet att hon inte är vän med någon av mina kollegor och någon annan kille finns det definitivt inte. Det skulle väl vara Louis isåfall, men hon är inte så dum att hon tror att vi är något annat än vänner. Nu är bara frågan om hon verkligen har träffat Harry eller om hon bara hittar på. "He told me I was wrong, that you were still at work. He was very surprised when I told him that you had taken the week off...", hur hon kan veta att jag har tagit ledigt från jobbet är ännu ett mysterium att lägga på högen och det faktum att hon tydligen vet att jag inte har berättat det för Harry är bara för mycket, det kan inte vara ett sammanträffande. Hon har träffat Harry.
"ughm!", är det enda ljudet jag kan få ur mig när jag försöker använda mig av ren viljekraft för att bryta mig loss och därefter slå ner henne. Men det går inte, banden runt mina handleder skär bara djupare in i huden.
"Don't be so angry, I will take care of him when you're... gone", flinar hon och den här gången använder hon sig av knivens vassa kant för att göra ett långt skärsår i min panna. Jag kvider av smärtan men vågar inte röra mig en centimeter, rädd att göra det värre än vad det redan är.
"You left your phone at your apartment, didn't you?", frågar hon är på väg mot dörren igen. "Maybe I'll use your keys to swing by and send Harry a text, letting him know that you're alright...".
När hon har lämnat rummet och jag återigen sitter där ensam fallar de första tårarna över mina kinder. De kommer aldrig hitta mig innan det är för sent, jag kommer dö här.
Ni får jättegärna kommentera om det är så att ni har några åsikter som ni vill dela med er av :)
Trackback