TBW a smile that could save a life # 11
Tidigare...
"Sky, if you hurt her I swear to god....", hotar jag medan tårarna börjar rinna över mina kinder. Niall reser sig upp från sin plats vid datorn och ser på mig med en plågad blick.
"I don't know what you're talking about, that was just some stupid cat", säger hon oskyldigt, men jag vet att det inte var någon katt.
"Sky...", säger jag med ostadig röst. Jag hör Melody skrika i bakgrunden igen, men den här gången låter det som att hon ropar mitt namn. Melody ropar på mig efter hjälp och det finns ingenting jag kan göra. ".. you will not get away with this". Sky lägger på innan jag hinner säga någonting mer.
"Sky...", säger jag med ostadig röst. Jag hör Melody skrika i bakgrunden igen, men den här gången låter det som att hon ropar mitt namn. Melody ropar på mig efter hjälp och det finns ingenting jag kan göra. ".. you will not get away with this". Sky lägger på innan jag hinner säga någonting mer.
Poliserna kommer till Melodys lägenhet knappt tio minuter efter det att Niall ringde och vi börjar genast berätta för dem om allt som har hänt. För att spara tid ger vi dem ingen utförlig förklaring på hur Sky är som person, men vi berättar det som vi tycker är nödvändigt och vi berättar om allt hon har gjort de senaste dagarna, noggranna med att nämna de hotfulla meddelandena och krysset och texten på ytterdörren. För att verkligen övertyga dem berättar Niall om hur rädd och orolig Melody var sist de sågs, jag berättar allt om samtalet jag just haft med Sky och till sist visar vi filmen från övervakningskameran.
Vi ger inte poliserna någon chans att skjuta in någonting medan vi pratar, men efteråt låter vi dem ställa sina frågor. Först vill de reda ut vilka vi är, så vi får lämna våra namn, telefonnummer och lite annan information som jag inte förstår vad de ska göra med. Efter det vill de ta reda på vad vi har för relation till Melody och om vi har någon relation till Sky. Jag blir tvungen att berätta för dem att jag och Sky har varit vänner i flera år och att vi vid flera tillfällen varit ett par, medveten om att det förmodligen inte kommer vara till vår fördel. Följdfrågorna på det handlar om var vi befann oss när det hela inträffade och varför vi inte gjorde någonting tidigare, vilket vi svarar ärligt och utförligt på.
"We will do everything in our power to make sure that Melody is safe", säger en av poliserna när det börjar bli dags för dem att ge sig av.
"And we want you to know that we're taking this seriously", tillägger en annan. Niall ser dock inte helt nöjd ut, det har han inte gjort sen poliserna började ställa frågor om oss. Jag vet inte varför, men jag planerar att ta reda på det så snart vi blir ensamma.
"Thank you", säger jag innan de lämnar lägenheten.
"I don't trust them", säger Niall så fort dörren är stängd och låst. Han släpper sin auktoritära hållning och slappnar av lite medan han går tillbaka till vardagsrummet och sjunker ner framför datorn igen. Han börjar granska stillbilden av Sky utanför Melodys dörr.
"Why?", frågar jag oförstående och följer efter honom som en vilsen hundvalp. Jag förstår att han tyckte att deras frågor lät lite väl anklagande mot oss, men jag förstår också att de behöver all information de kan få för att lösa detta så smidigt som möjligt.
"I work for the police, that's why", säger han som en förklaring, men det betyder egentligen ingenting för mig.
"And I don't, care to elaborate?", frågar jag medan jag slår mig ner bredvid honom.
"They're going to go back to the station, feed all this information into some computer and sit down on their asses. They might look for some info about Sky, but they will also discuss the probability that you and I are behind this. Sky hasn't left much evidence so there won't be much for them to go on", förklarar han irriterat. "And what they said about doing everything in their power and taking this seriously, that's just bullshit. They're not even sure this is a crime".
"Of course they are, they saw the video", säger jag, övertygad om att poliserna vet vad de sysslar med.
"Yes they did. They saw your best friend leaving her apartment with a girl you used to date. Melody and Sky could be best friends for all they know", suckar han och helt plötsligt är mitt förtroende som bortblåst.
"So what are we going to do?", frågar jag. "We can't go out there and look for her ourselves, we'll never find her".
"I know", säger Niall frånvarande. "That's why I'll have my buddies look in to it, they'll prioritize it for sure", lovar han.
"So you have to go back?", jag formulerar det som en fråga men egentligen är det ett påstående. Jag vet inte varför, men jag hade hoppats på att han skulle stanna här så att vi kunde ta oss igenom det här tillsammans. Visserligen kommer han kunna göra mer nytta på stationen med sina arbetskamrater, men om man lämnar mig ensam här kommer det inte finnas någonting jag kan göra för att hjälpa till.
"So you have to go back?", jag formulerar det som en fråga men egentligen är det ett påstående. Jag vet inte varför, men jag hade hoppats på att han skulle stanna här så att vi kunde ta oss igenom det här tillsammans. Visserligen kommer han kunna göra mer nytta på stationen med sina arbetskamrater, men om man lämnar mig ensam här kommer det inte finnas någonting jag kan göra för att hjälpa till.
"Yeah, I have to at least go there and talk to them", bekräftar han. "They might not let me work on the case because it's personal and in that case I'll come back, but if they do let me I have to stay there and help out".
"Alright. Let me know if there's anything I can do, I'm more than happy to help", säger jag och jag hoppas verkligen att han förstår att jag menar allvar.
"I know, I will", lovar han. "You could start by moving a couple of her things to your apartment, she's probably not gonna feel safe here when she gets back".
"Yes, of course, I'll get right on it", säger jag med en gillande nick, imponerad av hans förmåga att tänka på allting medan mina tankar bara snurrar. Vad ska jag göra här utan honom? "You'll stay in touch, right?".
"Yes, as soon as I know something, you'll know it", säger han och ger mig en klapp på axeln.
"I expect to hear from you soon then", säger jag och höjer handen mot honom som ett avsked, sedan är han borta. Jag låser dörren efter honom och hasar mig in mot soffan där jag sedan klumpigt dimper ner.
Allt detta tänkande och oroande har gjort mig helt utmattad, jag orkar inte ens fundera på vad Melody kan tänkas vilja ha när hon kommer tillbaka och ska bo hos mig. När hon kommer tillbaka. Niall hade låtit så säker när han sa det, som om det var självklart.
Jag erkänner att jag inte var speciellt stark när Niall var här, men nu när han har gått finns det ingenting som håller mig tillbaka. Melody tar över mina tankar; jag tänker på hur hon förmodligen är inlåst någonstans, utan sällskap och utan bekvämligheter. Kanske sitter hon på golvet i ett mörkt, kallt rum. Tankarna lockar än en gång fram mina tårar, som den här gången inte går att kontrollera. Jag snyftar och gråter tills jag är så pass utmattad att jag somnar, där och då på Melodys soffa.
Nästa dag när jag vaknar har jag fått ett meddelande från Niall. Jag förväntar mig att det ska innehålla instruktioner på vad jag ska göra för att hjälpa till, men det enda som står är att hans jobbarkompisar har tagit över fallet och att chefen tänker låta honom jobba med dem, vilket betyder att han måste stanna kvar. Som tidigare konstaterat vet jag att han kommer kunna göra sitt bästa jobb där, med all utrustning och med hjälp av riktiga poliser, men jag hade ändå hoppats på att de skulle låta honom ta ledigt så att han kunde komma tillbaka till mig. Det är nästan lite obehagligt hur beroende jag av honom för att jag ska kunna göra någon nytta.
Jag funderar på det en stund och kommer fram till att jag inte har någon anledning att gnälla, så istället för att göra det svarar jag honom att jag är glad för hans skull och att jag har börjat flytta Melodys saker. Det sista är visserligen en lögn, men så fort jag har skickat iväg meddelandet börjar jag skriva en lista på saker som jag tänker ta med och så fort den är färdig börjar jag packa.
//Nialls perspektiv//
Hälften av det jag skrev till Harry var en ren lögn. Det stämmer att stationen där jag jobbar har tagit över fallet och att de personer som vanligtvis utgör mitt team jobbar med det, det var enkelt att ordna. Allt jag behövde göra var att förklara för chefen vad som hade hänt och så såg han till att de överförde fallet till oss, med ett enda villkor; att jag skulle hålla mig långt borta. Deras förklaring var att de ännu inte kunnat bevisa att jag inte är misstänkt, vilket min chef inte hade något annat val än att hålla med om. Chefen lovade att jag inte skulle vara inblandad på något sätt och han gjorde det klart för mig att mitt tjat inte skulle få honom att ändra sig. Regler är regler och man kan inte ha någon som möjligtvis kan vara misstänkt jobba med fallet, förklarade han.
Därför sitter jag nu ensam i polisstationens matsal med en sorgsen kopp kaffe framför mig och muttrar över att jag varken får hjälpa till med sökningen eller ta del av någon information de får tag i. Varför jag även ljuger för en vän vet jag faktiskt inte. Harry är en bra person, han betyder mycket för Melody och jag vet att han skulle göra vad som helst för att få se henne i säkerhet just nu. Problemet är bara att han inte vet vad han gör. Han vill göra allting, gärna samtidigt, vilket gör att han istället inte kan fokusera på någonting. Jag är rädd att han kommer vara mer ivägen än vad han kommer vara en tillgång om jag åker tillbaka dit och samarbetar med honom.
Jag rycker fram det lilla blocket och den trubbiga blyertspennan som jag alltid har i bröstfickan på polisuniformen. Med kantiga bokstäver börjar jag skriva ner allt som jag redan vet om det här fallet, fast besluten om att lösa det på egen hand.
I nästan en hel timme sitter jag där och tänker, tänker så att det knakar. Pennan har jag lagt ner för länge sen, den enda informationen jag har att skriva ner är den jag och Harry delade med oss av till poliserna i Melodys lägenhet och det är inte mycket. Jag vrider och vänder på allt, försöker hitta någonting som vi har missat, men allting leder till Sky. Hon är den viktigaste pusselbiten i det här och jag vet ingenting om henne. Jag kan inte sätta mig in i hur hon tänker för jag vet inte hur hon funkar, jag kan inte kontakta hennes vänner för att försöka ta reda på mer om henne för jag vet inte ens om hon har några. Den enda jag vet som verkligen känner henne är Harry..
//Harrys perspektiv//
Det tar mig mer än en och en halv timme, men tillslut har jag packat ihop två väskor med saker som jag tror att Melody kan behöva hemma hos mig. Den ena är lite större och innehåller kläder som jag noga valt ut och en del hygienartiklar från badrummet, den andra är ungefär tre fjärdedelar så stor som den första och innehåller lite av varje, bland annat hennes skolböcker, mobilladdaren och lite andra grejer som jag vet att hon brukar använda. Det är inte hela världen om jag skulle missa någonting, jag kan enkelt komma tillbaka och hämta det senare.
Jag placerar de båda väskorna i hallen och innan jag bär ut dem till bilen tar jag ett varv i lägenheten och städar upp lite. Det finns lite disk i köket som jag tar hand om, lite tvätt på golvet i hennes sovrum som jag stoppar ner i en påse och ställer ut i hallen så att jag kan ta hem det till mig och tvätta och till sist tar jag ett varv med damsugaren.
När allting ser ut som det brukar tar jag en väska i var hand och försöker öppna dörren med armbågen för att släpa ner dem till bilen.
"Hello Harry", när dörren flyger upp och Niall hälsar på mig blir jag så rädd att jag tappar båda väskorna och hoppar baklänges. "I was hoping that you were still here".
"Niall!", utbrister jag anfått och placerar högerhanden över hjärtat för att försäkra mig om att det fortfarande slår medan jag försöker lugna ner mig. "What are you doing here? You scared me to death!".
"I'm sorry about that... and about the fact that I lied to you", säger han och knäpper händerna bakom ryggen. Han tittar på mig, men han vägrar möta min blick. Hans ögon är fästa vid mina fötter.
"What are you talking about", frågar jag oförstående. "Lied about what?".
"They didn't let me work the case, apparently I might be a suspect", förklarar han. "I didn't want to tell you because I thought that I could solve this by myself, but I can't, I need your help. Please Harry, will you help me find Melody?". Han tittar på mig för första gången sen han kom hit, hans ögon är fuktiga av tårar, men inte hans kinder.
"They didn't let me work the case, apparently I might be a suspect", förklarar han. "I didn't want to tell you because I thought that I could solve this by myself, but I can't, I need your help. Please Harry, will you help me find Melody?". Han tittar på mig för första gången sen han kom hit, hans ögon är fuktiga av tårar, men inte hans kinder.
"Of course, where do we start?".
Jaaa, vad ska man säga? Hoppas ni gillar det!
Trackback