TBW a smile that could save a life # 12
Tidigare...
"I'm sorry about that... and about the fact that I lied to you", säger han och knäpper händerna bakom ryggen. Han tittar på mig, men han vägrar möta min blick. Hans ögon är fästa vid mina fötter.
"What are you talking about", frågar jag oförstående. "Lied about what?".
"They didn't let me work the case, apparently I might be a suspect", förklarar han. "I didn't want to tell you because I thought that I could solve this by myself, but I can't, I need your help. Please Harry, will you help me find Melody?". Han tittar på mig för första gången sen han kom hit, hans ögon är fuktiga av tårar, men inte hans kinder.
"They didn't let me work the case, apparently I might be a suspect", förklarar han. "I didn't want to tell you because I thought that I could solve this by myself, but I can't, I need your help. Please Harry, will you help me find Melody?". Han tittar på mig för första gången sen han kom hit, hans ögon är fuktiga av tårar, men inte hans kinder.
"Of course, where do we start?".
Egentligen är jag nog lite irriterad på Niall, på sättet han beter sig. Han är mycket väl medveten om att jag inte kan göra speciellt mycket nytta utan honom, trots att jag mer än gärna vill, ändå var hans första tanke att försöka hitta Melody utan mig. Var det för att han inte trodde att jag skulle vara till någon hjälp? Var det för att han ville stå som ensam hjälte när allt det här är över? Eller kan det vara så att han inte riktigt vet vad han gör? Hur som helst så verkar det inte som att han valde att inkludera mig för att det var den rätta saken att göra utan för att det visade sig att han kunde ha nytta av mig.
I vilken annan situation som helst hade jag visat min irritation och kanske till och med sagt ifrån, men jag förstår att vi inte har råd med något sådant nu och jag förstår att jag måste tänka på att Niall kanske inte riktigt är sig själv just nu. Det enda viktiga är att vi får tillbaka Melody så snart som möjligt och om vi ska göra någon nytta måste vi samarbeta.
Vi tar med Melodys väskor, lämnar hennes lägenhet och åker hem till mig för att sätta igång.
Niall plockar fram sitt anteckningsblock där han har skrivit ner allt vi vet än så länge och sen ber han mig berätta mer om Sky. Det mesta jag vet berättade jag för honom redan första gången vi träffades och resten har ingen som helst betydelse i den här situationen, det spelar ingen roll vem Sky var förut. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - den här nya Sky är ingen jag är bekant med.
"But you have to know something, you have to!", nästan vrålar Niall samtidigt som han dunkar ner handen med blyertspennan i bordet så att spetsen går av. Jag måste erkänna att jag blir lite skrämd, men istället för att visa det och istället för att vråla någonting tillbaka reser jag mig direkt från min stol för att hämta en ny penna. "It's the only reason I came here...", som tur är står jag med ryggen mot honom när han säger det för grimagen jag gör hade varit omöjlig att dölja. Jag har redan förstått att han är här för att jag är användbar, men att han inte ens försöker vara trevlig gör mig lite förbannad. Om inte han bryr sig om att vara trevlig, varför ska jag?
Å andra sidan känns det för första gången som att jag är den som har kontroll över situationen, vilket är en trevlig omväxling.
Jag harklar mig och låtsas som att jag inte hörde det sista han sa.
"I've told you, I don't know anything about this version of Sky", säger jag så lugnt jag bara kan medan jag ger honom min blåa bläckpenna. Jag slår mig ner mittemot honom igen och vilar armbågarna mot bordsskivan medan jag ser honom i ögonen, detta för att visa att jag menar allvar.
Var min nyfunna självsäkerhet kommer ifrån vet jag inte.
"But there has to be something...", han flackar med blicken, tittar på allting samtidigt. Han ser osäker ut.
"I get that you're the cop and all, but there has to be something more useful we can do than to talk about the relationship I once had with Sky. And I know that you would much rather work with your police buddies, but you got me, deal with it", säger jag, som om jag berättar något som han inte redan vet. Vad vi borde göra istället har jag däremot ingen aning om, men till och med jag förstår att vi inte kommer komma någon vart genom att sitta här och prata om den person Sky var förut.
"Okay, you're right", medger Niall tillslut. "So I guess that means that you don't know where she could be keeping Melody? Any house, apartment or storage space that she owns?".
"Oh well, actually... She did have a storage space where she stored some furniture before she moved to a bigger apartment, but I helped her empty that months ago, I can't imagine she still rents it", berättar jag medan jag noggrant granskar Nialls reaktion för att avgöra om informationen är av användning eller inte.
"We can't go there ourselves, we would interfear with the investigation. But you should definitly tell them what you know, it's the best lead so far", säger Niall exalterat och innan jag vet ordet av har han tagit fram sin mobil, slagit in numret till polisstationen och skickat över telefonen till min sida av bordet.
//Melodys perspektiv//
Den brännande smärtan från skärsåret i min panna har äntligen börjat avta och det kladdigt varma bodet som runnit längst min tinning, via käken och ner över halsen har torkat. Jag kan inte se mig själv, men jag kan tänka mig att det ser ut som en scen ur en skräckfilm. Min kropp skakar våldsamt på grund av den genomträngande kylan i rummet och huvudvärken dunkar i mitt huvud, det enda jag kan tänka på är att jag vill härifrån.
Vid det här laget har jag i alla fall vant mig vid rummets mörker och därför kan jag se att det är mycket mindre än vad jag först trodde. Smutsig betong utgör både väggar, golv och tak och på flera ställen har den börjat spricka. Det finns en enda ingång till rummet, en dörr en bit bakom min på vänster sida, utöver det är väggarna helt tomma. Det finns inget fönster och det finns inte heller någon lampa, vilket tyder på att rummet ständigt vilar i mörker.
Jag har länge försökt lista ut vad rummet används till i vanliga fall och ungefär var det ligger, men utan framgång. Det enda jag hör när jag sitter här är tystnad, det finns ingenting som kan avslöja någonting om var jag är. I utkanten av staden eller mitt i city? Långt ute i en avlägsen skog eller någonstans på havets botten? I byggnadens högsta våning eller i en källare? Jag har ingen aning, Harry har ingen aning och Niall har ingen aning.
Jag vet inte ens hur länge jag har varit här, min tidsuppfattning är helt förstörd. Det måste ha gått mer än en dag, kanske två eller tre. Jag börjar bli ohanterbart hungrig och törstig, hur många dagar var det man kunde klara sig utan vatten nu igen? En vecka tror jag, beroende på omständigheterna.
Ännu mer tid passerar och plötsligt känner jag mig fruktansvärt ensam. Förut, när Sky tittade förbi med jämna mellanrum, kändes det i alla fall som att det fanns någon i närheten, nu har jag suttit här ensam ett bra tag och jag har aldrig känt mig så övergiven. Jag slås av tanken av att Sky kanske har gett sig av, försvunnit härifrån och lämnat mig ensam.
Helt plötsligt blir jag rädd, rädd att hon har lämnat mig här för att dö.
En evighet senare hör jag ljud igen och det enda jag kan tänka på är att jag längtar tillbaka till tystnaden och ensamheten. Jag ser framför mig hur Sky närmar sig dörren, berädd på att skada mig. Jag kryper ihop så mycket som möjligt på stolen, försöker göra mig osynlig, trots att Sky redan är mycket väl medveten om att jag sitter där.
Dörren flyger upp och jag hoppar till.
"Police, hands in the air!", vrålar någon och flera ficklampor lyser upp rummet. Jag försöker instinktivt höja händerna över huvudet, vilket enbart resulterar i att banden runt mina handleder skär längre in i huden. Jag försöker skrika, men munkaveln gör att det bara blir till ett mummel.
Resten är mest bara en suddig röra. Någon befriar mina händer och ett par starka armar lyfter upp mig mot en trygg bröstkorg. Jag bärs ut ur rummet, upp för några trappor och placeras sedan på någon form av bår. Ambulanspersonal börjar ta på och undersöka mig medan båren rullas ut. Allting är fruktansvärt ljust, jag kan inte urskilja någonting.
Men där, mitt i all röra får jag syn på honom.
Killen med ett leende som kan rädda ett liv.
Harry.
Han kommer fram till mig och drar in mig i sin famn, där känner jag mig trygg, där känns allting bra.
På sjukhuset får jag såret i min panna tvättat och igensytt medan jag får dropp för att återställa vätskebalansen. Så fort doktorerna har konstaterat att jag är tillräckligt pigg för att föra en normal konversation kommer två poliser in och vill ha svar på några frågor. Ingen tänker på att det här med att svara på frågor inte direkt är vad jag vill pyssla med just nu.
Jag vet att det är tisdag och jag vet att detta inte är det bästa jag någonsin har skrivit, men som ni kanske la märke till blev det ingenting förra veckan på grund av att jag var sjuk och det är även anledningen till att detta inte riktigt är som det ska. Jag har arbetsplatsförlagt lärande i en förskoleklass just nu så det enda jag gör på dagarna är att träffa nya baciller, jag hinner inte bli frisk innan jag blir sjuk igen... Men så är det!
Om ni har några åsikter eller frågor eller vad som helst så får ni jättegärna kommentera, jag svarar alltid på kommentarer (och jag är ganska trevlig, haha!).
Ha det bra :)
Trackback