A New Beginning ▼ Del 19
Tidigare.. (Harrys perspektiv)
▼Linnea▼
Harry Edward Styles, vad håller du på med?
Harrys envisa förhör gör mig nästan lite irriterad och tillslut blir jag tvungen att erkänna, helt enkelt för att jag inte har några fler argument att sätta emot. Att han sedan flyttar sin hand närmare och närmare mitt lår för att framkalla den nervositet han pratar om gör mig ytterligare lite surare och, så klart, okontrollbart nervös. För en liten stund vill jag inget hellre än att resa mig och gå därifrån eller att någon ska ropa att Harry måste gå iväg, men så händer det där som jag aldrig någonsin ens kunnat föreställa mig. Harrys pekfinger som är som fastlimmat under min haka hindrar min omedelbara reaktion att vända undan huvudet. Hans blick borrar sig in i min i flera sekunder innan han sluter ögonen och låter våra läppar mötas. Jag får total kortslutning i hjärnan och tankar som inte alls är relevanta för stunden tar sig in i mina tankebanor. Ska jag bjuda hem Wilma ikväll? Gick lillebror verkligen ut med hunden imorse? Och inte minst, HUR GÖR MAN?
Jag svarar Harry med en kort, enkel kyss innan jag generat drar mig tillbaka. Trots att jag vägrar se upp på honom kan jag i ögonvrån se att han tittar intensivt på mig.
"Did I do something wrong?", frågar han oskyldigt och drar undan sin hand så att hans lillfinger inte längre snuddar vid mitt lår. Jag gråter lite inombords medan jag försöker bearbeta det som nyss hänt. Jag kan ju knappast erkänna för Harry att det var min första kyss.
"No, not at all, I just realised that I'm late for meeting a friend", säger jag tafatt och stoppar ner mobilen i bakfickan innan jag skyndar mig iväg. Ungefär samtidigt som jag säger det inser jag hur fruktansvärt dumt det låter och ångrar mig då genast. Jag kunde lika gärna ha sagt sanningen, det hade varit en miljon gånger lättare.
När jag har gått så långt åt fel håll att jag knappt vet var jag är tar jag upp mobilen igen för att ringa till Wilma. Hon är den enda av mina vänner som vet om hela den här grejen (eftersom att jag egentligen inte fick berätta för någon) så henne vet jag att jag kan prata med.
"Wazzup mah girl? How's it going with Harry?", frågar hon exalterat så fort hon svarat i telefon.
"Horrible! I just made the biggest fool of myself!", gråter jag förtvivlat, medveten om att det kanske är en smärre överdrift.
"Oh no.. What did you do?", hon låter orolig så förmodligen håller hon på med en mental lista över alla sätt jag skulle kunnat klanta till mig på. "Did you kiss him? Please tell me that you didn't kiss him? It's too soon for that, way too soon!".
"Actually, it's the other way around", nästan viskar jag, rädd att Harry ska höra mig trots att jag är minst en kilometer ifrån inspelningsplatsen.
"WHAT?!", utbrister hon som om det är det knäppaste hon har hört. "But.. What's the problem then?".
"Well.. I may not have kissed him back the way he wanted to, and then I may have left with the excuse that I had to meet a friend", säger jag skamset. Chansen att jag skulle erkänna det här för någon annan än Wilma är nästintill obefintlig, så mycket skäms jag.
"Oh my god Linnea, what's the matter with you?", frågar hon besviket. "Seriously, that is by far the worst excuse ever, what were you thinking?".
"Honestly?".
"No, please lie to me"
"I didn't think at all".
"Oh well, in that case I think I can figure out what went wrong.."
▼Octavia▼
När vi sitter i bilen (ännu en gång under tystnad) på väg till dansstudion börjar jag ifrågasätta om det verkligen var en bra idé att att ta ut Niall på lunch. Trots att jag mycket väl minns när han förklarade att vi inte skulle vara vänner känns det som att någonting förändrades den där dagen på sjukhuset. Kanske var det bara ett skickligt skådespel eller någonting han kände sig tvingad att göra på grund av att han tappat mig, men det kändes faktist som att han brydde sig om mig, om så bara för en liten stund. Jag antar att det var det jag ville testa idag; om han verkligen har kommit över sin fientlighet mot mig. Tyvärr måste jag säga att det inte verkar som så. Inte för att han är otrevlig på något sätt, men det känns ändå som att han på något sätt håller sitt avstånd, som han inte vill lära känna mig. Det är klart att det är tråkigt, men det finns inte så mycket jag kan göra åt saken.
Jag började läsa The Fault In Our Stars nu på eftermiddagen, så jag har haft lite svårt att fokusera på det här, därför får det bli liiite kortare :]
Kommentera! :)
Ellen
Jättebra kapitel och jag älskar TFIOS :D
Svar:
Stina Johansson
Trackback